Bernt Karlsson: Vem diskuterar undervisning i dagens skoldebatt?

Som pensionär kan jag inte låta bli att fundera över om den aktuella debatten om skolan handlar om det jag upplevt under min yrkesverksamma tid. Man får en lätt surrealistisk känsla. Med utbildningsministern i täten, kraftigt uppbackad av media, målas läget i den svenska skolan i nattsvarta färger. Jag gjorde 37 år i gymnasieskolan och känner inte igen de skolor där jag arbetat i de här beskrivningarna.

I den svenska gymnasieskolan går nästan alla i en årskull. De kommer med olika bakgrund och förväntningar. Inte alla har fått plats i den utbildning de helst velat gå. Inte alla kan motivera sig för skolarbete just då. Inte alla tycker att just mitt ämne är prioriterat. Allt detta har jag som professionell lärare att förhålla mig till i min vardag. Och vilka härliga möten och utmaningar det blir. Det är möjligt att jag haft tur, men jag har mött respekt från eleverna och de har alltid varit varsamma med mig. Det gäller även de som nog av många skulle betraktas som ”strulpellar” och uppfattar mig som lärare som en riktig ”tjatnisse”. Vi har oftast haft roligt ihop. Humor är ett oöverträffat pedagogiskt hjälpmedel. Inte minst har jag sett mycket slit och flit och ungdomar som utvecklats, både kunskapsmässigt och som människor.

”Flumskola” är ett flitigt använt begrepp. Själv ser jag det som ett påhopp på mig som yrkesman ( och det borde enligt min mening alla lärare se det som ). Det är ju en bedömning av hur jag/vi skött det uppdrag vi har i skolan. Det uppdraget har vi utifrån styrdokumenten från riksdag/regering/kommun. De övergripande dokumenten ( skollag och läroplan ) har under alla år som jag varit lärare beslutats i stor politisk enighet( ett trendbrott skedde under Björklunds tid ).  Jag har således inte känt mig styrd av den ena eller andra politiska ideologin i mitt arbete, utan av styrdokumenten. Vad är det ”flummiga” i detta?

I de skolor jag arbetat har vi försökt utveckla kunskaper och förhållningssätt som ska ge eleverna kompetenser och beredskap att vara med och utveckla Sverige in i framtiden. De rustas som vanligt med goda faktakunskaper, men detta paras med förståelse, reflektion, kritiskt granskande, social och kommunikativ förmåga. Jag är övertygad om att svenska elever i dessa kompetenser har en konkurrensfördel gentemot elever i de flesta andra länder. Det är kanske detta som är ”flummigt”, eftersom det nu verkar vara helt om marsch tillbaka till en slags utbildning passande under det industriella skedet i samhällsutvecklingen, där undervisningsteknologi och mätbarhet var normen.

Jag tror inte på att backa in i framtiden. Jag tror inte på en kunskapssyn begränsad till det lätt mätbara. Och jag tror inte på en skola där utbildningsministern föreskriver vilka undervisningsmetoder som bör användas. Det stöter mig som yrkesman. Inom vilken annat yrkesområde misstror man så till den grad de professionellas kompetens.

Var i den alltmer trivialiaserade skoldebatten lyfts frågan fram om hur man kan stötta lärarna i deras önskan om att fortsatt utveckla undervisningsmetoder och arbetsformer som passar de utmaningar som idag finns ute i skolorna?

Min förhoppning är att bilden av skolan ska nyanseras. Vi ska ta åt oss av det som är bra i andra länder. I Finland har man krav på hög akademisk nivå på lärarnas utbildning. Detta leder till fler duktiga sökanden och högre status. Man har också stor frihet för lärarna i deras yrkesutövning, bl a mindre av centralt utarbetade prov. Detta uppmuntrar kreativitet och utveckling av det pedagogiska arbetet. Finland har också en sammanhållen skola fri från privatisering och vinstintressen, vilket leder till en större likvärdighet i resultat.

I USA och England som verkar vara föregångarna för våra skolpolitiker har man en historia av mätning och kontroller, utan att fördenskull uppnått några framgångar när det gäller elevernas resultat. När det nu har högsta prioritet i Sverige verkar man i de länderna överge den strategin.

Bernt Karlsson. Gymnasielärare sedan 1970

 

4 Comments on “Bernt Karlsson: Vem diskuterar undervisning i dagens skoldebatt?

  1. Hög akademisk nivå på lärarutbildningen är en nödvändighet för att vi ska få en väl fungerande skola. Finland har lyckats
    bl.a. tack vare det. Först när vi har väl utbildade lärare kan de ges frihet att själva organisera sin undervisning. Anekdotiska
    bevis som Berndt Karlssons redovisning ovan krossar inte alls bilden av en lärarkår med mycket växlande kvalitet. De elever som haft Karlsson ska skatta sig lyckliga.

    Att kunskaper inte är mätbara är en myt som vidlåder många uttalanden från pedagoghåll. Lärare håller ju hela tiden på med beömningar som innebär ett slags rangordning av elever. Det är också mätning!

    • Jag håller med dig -allt går att mäta eller åtminstone uppskatta.

      Att lärarutbildningen ska hålla hög akademisk kvalitet låter bra. Men var det det som Jan Björklund framhöll i aktuelltinslaget om att fler hoppar av den nya utbildningen.
      Jan Björklunds resonemang är lite svårt att få ihop.

      Jan Björklund menade att lärarutbildningen har ökat sina krav (dvs. en möjlig orsak till avhoppen) och att fler söker utbildningen vilket leder till ökad konkurrens om platserna (vilket borde leda till att studenterna har högre förkunskaper). Om vi ska gå på dessa två variabler som Björklund framhöll måste dock de högre kraven har ökat mer än studenternas förkunskaper för att förklara ett ökat avhopp.

      Björklund var inte inne på att studenterna under sitt första VFU kunde få andra uppfattningar om yrket än vad de hade när de började utbildningen och kom på att detta yrket inte är något för dem eller att det inte är värt att gå dessa fem år för att arbeta som lärare.

      Jan Björklund (och Baylan) pratade sig varm för metodik och metodikämnet. Men hur detta kan förklara avhoppen förstår inte jag. Av Jan Björklunds argumentering verkade det som att metodikämnet har återinförts vid lärarutbildningarna, vilket inte är sant. Det heter fortfarande ämnesdidaktik och är vidare än metodikämnet. Kanske menade Jan Björklund att han kommer att återinföra metodikämnet i framtidens lärarutbildning, men kan detta förklara varför studenter hoppar av dagens lärarutbildning?

      Jan Björklund framhöll i aktuelltinslaget att lärarutbildningen har blivit för teoretisk, att den behöver bli mer praktisk. Så den högre akademiska kvaliteten som Bertil Törestad framhåller som lösningen menar Jan Björklund ska vara praktisk.

      Praktisk kunskap kan man tänka utvecklas i en yrkespraktik ute på VFU. Men antalet VFU-poäng har minskat i den nya utbildningen. Så om vi ska sammanfatta aktuelltinslaget menar Jan Björklund att lärarutbildningen håller eller i framtiden kommer att hålla hög kvalitet genom att ha högre krav på metodikkunskaper än på ämnesteoretiska kunskaper och genom att sätta praktiska metodikkunskaper i centrum under högskoleutbildningen. Eftersom Jan Björklund inte alls bemötte frågan om vilken betydelse minskad VFU får tolkar jag att han ser metodikämnet som ett högskoleämne, inte som ett praktiskt tillämpningsämne. Eftersom han framhåller att lärarutbildningen har för mycket teori tolkar jag att han vill göra metodik som något kliniskt som inte behöver en teori utan kan utföras oberoende av var det utförs.

      Att Börklund och andra framhåller att lärarutbildningen har högre krav utan att referera till t.ex. examensmålen låter märkligt. Examensmålen för den nya lärarutbildningen har inte fölrändrats särskilt mycket, vad gäller såväl innehåll som kravnivåer i jämförelse med den gamla utbildningen.

  2. Tyvärr har undervisningen hamnat i periferin i svensk skola. Mindre tid till förberedelser och att reflektera kring sin undervisning. Mer tid till ”nöjesjippon”, möten, dokumentation etc. Blir det inte en tydlig förändring lämnar jag snart min älskade undervisning och låter näringslivet dra nytta av mina 9 års universitetsstudier istället, Just nu behandlas vi som om vi vore inkompetenta tonåringar som skall bli tilltalade av en tamburmajor med entourage hur vi skall arbeta, Sen måste vi rapportera in detta för att de skall kontrollera om det blev som de beordrat eftersom de inte litar på oss.

  3. Finland har studentexamen. LIksom Danmark. Då behöver man inte ha ideliga koller och NP. Då kan kreativiteten flöda och fokus kan vara att eleverna ska lära sig så mycket så möjligt. En främmande tanke i Sverige, men varför?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »