Björn Kindenberg: Kursplanedebatten måste föras bortom konspirationsteorier

Den affekterade debatten kring Skolverkets senaste kursplanerevideringar förs med hjälp av slagfältsretorik. Björn Kindenberg manar till besinning och ger konkreta förslag på hur den skulle kunna föras på ett mer verklighetsförankrat vis. Skolverket behöver bli bättre på kommunikation, medieredaktionerna mer sansade och lärarperspektivet bör lyftas fram (red). 

För några veckor sedan avslutades den enkätperiod varunder det varit möjligt att lämna synpunkter på Skolverkets förslag till reviderade kursplaner. Det pågående arbetet med revidering av kursplanerna sker i det uttalade syftet att förbättra, förenkla och förtydliga kursplanernas och kunskapskravens formuleringar. Kursplanernas utformning, inklusive kunskapskravens bedömningsangivelser, är problematiska och skulle må bra både av diskussion och revidering. Ett inhämtande av synpunkter från både allmänhet och de som arbetar i skolans värld borde kunna uppfattas som ett tämligen förnuftigt förfarande.

Men diskussionen kring Skolverkets förslag har tvärtom förts i det närmaste utan sans och vett, på ett sätt som också skadat revideringsprocessen. Ett exempel är Skolverkets kontroversiella förslag om att stryka området antiken ur historieämnets kursplan. I den debattstorm som följde anklagades Skolverket för galenskap, för kunskapsrelativism, för att legitimera alternativa fakta, ja snart sagt allt ont landets ledarskribenter och kolumnister förmådde föreställa sig. Man skulle kunna tro att det råder någon form av krigstillstånd i Sverige. Dagens Nyheters ledare talar om Skolverkets “reträtt” och lånar ett militärhistoriskt bevingat uttryck för att skolan är för viktig för att lämnas åt Skolverket. Som en följd av debattstormen drogs förslaget helt sonika, eller snarare panikartat, tillbaka; detta innan berörda lärare fått lämna synpunkter på i vilken utsträckning om omfattning stoffområdet skulle kunna ingå i kursplanerna.

De initiala reaktionerna på revideringsförslaget skulle med lite god vilja ha kunnat ses som ett sympatiskt om än affekterat försvar av skolan som en skydssvärd institution för förmedling av tidigare generationers klokskap. Men debattstormen blev snabbt en skitstorm – av orkanstyrka. Kritiken mot Skolverkets idé att föreskriva konkreta förslag på tematik i litteraturläsningen, en idé mot vilken det är fullt möjligt att sansat och skeptiskt invända, exploderade i osmakliga liknelser om forntida kejserliga bokbål. Att nationalsången i förslaget underförstås snarare än detaljregleras som stoffinnehåll föranledde likaledes osmakliga DDR-analogier. Formuleringar om nationalsången, Bibeln, antiken, lyriken, med mera har av en tröttsamt oinitierad kör av debattfurier anförts som någon typ av bevis för att Skolverket infiltrerats av myndighetsvänsteragenter. Dessa förmenta agenter drivs, i debattsidornas skenvärld, av en strävan att montera ned Sverige, utestänga framtidens elever från vårt bildningsarv, fördumma nationens folk och bränna dess böcker på bål. På fullaste allvar kan en debattör nu hävda att “det finns bara ett sätt att rädda våra barns framtid och vårt land som kunskapsnation” och att detta enda sätt är att “lägga ned” en administrativ myndighet för en av landets mest centrala institutioner.

När debatten nu alltså helt tappat verklighetskontakt och dessutom hamnat i en slagfältsretorik av blod, eld, svärd och undergång, så kan vi kanske enas om att det får vara nog nu. Nu behöver vi istället en lugn och saklig, men naturligtvis också kritisk diskussion. Framförallt behöver vi en diskussion som nyktert utgår från förutsättningarna för hur en kursplaneprocess går till. En sådan process är ingen dramatisk krigsinvasion eller hemlig agentoperation. Det är ett mödosamt arbete, gissningsvis pendlande mellan stimulerande, tillfredsställande och mördande tråkigt. Det är också ett träget arbete av förslagsskrivanden, samråd, remissförfaranden, sakkunnigdiskussioner, referensgrupper och förhandlingar med jurister om ord och formuleringar.

Hur kan man vi då förflytta debatten, från eld och blod till en smula mer knastertorra (men ändock engagerade) toner? Jag vill ge tre förslag:

1) Självrannsakan hos medieredaktioner Även om rubriker och artikelinnehåll  som präglas av invektiv och bekväma missförstånd från skribentens sida genererar fler klick och mer annonsintäkter, så bör ledar- och nyhetsredaktioner ta sig en funderare över vilket debattklimat man i det långa loppet vill medverka till. Faktapåståenden måste också kontrolleras noggrannare än vad som nu är fallet. Både Fokus och Svenska Dagbladet har pinsamt nog släppt igenom kolumner där skribenten blandat ihop SO-ämnenas kursplaneupplägg för yngre åldrar (ämnesintegrerat) med upplägget för äldre åldrar (ämnesseparerat) och som en följd därav spritt den felaktiga föreställningen att bland annat ”trafikregler” tas upp i religionskunskapsämnet. Redaktörer för ledar- och debattsidor måste helt enkelt vinnlägga sig om bättre faktakoll än så, särskilt om man vill svinga vilt om påstådd kunskapsfientlighet hos skolmyndigheter.

2) Skolverkets kommunikation utåt behöver bli mer lyhörd Vare sig ledarskribenter eller den breda allmänheten kan förväntas vara orienterad om den invecklade kursplanerevideringsprocessen villkor och problem. Jag menar att detta är något Skolverket behöver ta hänsyn till. Att förutse att strykningen av antiken var ett kontroversiellt förslag var lätt att förutse. Skolverket hade här och på andra ställen behövt beskriva hur man resonerat, signalera en medvetenhet om det kontroversiella i förslaget samt betona förslagets karaktär av just förslag, som en utgångspunkt för diskussion. Nu ledde alltså en häftig debatt, förd på premisserna att Skolverket är idioter, till att förslaget olyckligtvis drogs tillbaka. Antiken hade förmodligen i slutändan kvarstått som stoffområde (till all lycka enligt mig som historielärare). Det olyckliga var att diverse högljudda debattröster plötsligt gavs företräde gällande förslaget. Vad är överhuvudtaget poängen för mig som lärare att engagera mig i ett enkätförfarande, om frågan ändå avgörs på landets ledarsidor?

3) Det behövs en plattform för lärarprofessionen Något som saknas i kursplanerevideringsprocessen är en plattform som utgörs av lärare, vilken som organisation kan vara en remissinstans. Jag har här i tankarna en motsvarighet till läkarförbundet eller advokatsamfundet, det vill säga en politiskt och fackligt oberoende sammanslutning som värnar lärares professionella kunskap och etiska kod och som kan rådfrågas i en sådan process. En sådan sammanslutning skulle, tror och hoppas jag, ha goda förutsättningar att bidra med genomtänkta synpunkter och inte vara utelämnade åt allsköns tyckonomiskt privilegierade skribenters åsikter om vad som är bäst för lärare.

Dessa tre förslag kan kanske vara en början till ett mer sansat samtal om fortsatta och framtida kursplanerevideringar. Det är ofrånkomligt att skolan kommer att vara en politisk fråga och det är kanske i viss mån ofrånkomligt att politik väcker känslor och affekt. Att debatten får drag av konspirationsteorier och ovarsamhet med fakta gynnar dock varken skolan, oss lärare eller våra elever.

Björn Kindenberg är högstadielärare på Grimstaskolan i Vällingby och licentiand i språkdidaktik vid Stockholms universitet