Bo Karlsson: Skillnaderna mellan skolor ökar i Stockholm trots behovsstyrda resurser

Trots en ambitiös resursfördelning, vars syfte är att kompensera för elevernas skiftande bakgrund, ökar skillnaderna mellan skolor i Stockholm. Ska skolsegregationen stoppas räcker det inte med enbart behovsstyrda resurser, skriver Bo Karlsson. (red)

För en tid sedan publicerade Skolverket nya uppgifter om gymnasiebehörigheten – 13,1 % av årets elever i åk 9 var inte behöriga till gymnasieskolan. Skolverket uttryckte oro både över den höga andelen obehöriga och över ökande skillnader mellan skolor.

Stockholm har ett av landets mest ambitiösa resursfördelningssystem för att styra resurser till skolor där många elever har ogynnsamma förutsättningar. Man kunde därför förvänta sig att läget skulle vara bättre i Stockholm. Istället är läget i huvudstaden än mer allvarligt. I stadens kommunala skolor var 14,3 % obehöriga. Andelen varierade kraftigt med föräldrarnas utbildningsnivå; av barnen till föräldrar med enbart grundskoleutbildning var 56 % obehöriga jämfört med endast 6 % av barnen till högskoleutbildade föräldrar!

Jämfört med flertalet kommuner fördelar Stockholms stad en ganska stor del av resurserna utifrån elevernas socioekonomiska förutsättningar. Fördelningsmodellen utgår från vilka bakgrundsfaktorer som i statistiska undersökningar visat sig ha störst betydelse för stockholmselevernas resultat. Modellen byggs upp av 4 individuella faktorer, huruvida eleven bott kort tid i Sverige, föräldrarnas utbildningsnivå, om familjen är beroende av försörjningsstöd och om eleven bor med båda sina vårdnadshavare. Därtill två omgivningsfaktorer, den socioekonomiska sammansättningen i elevens skola respektive boendemiljö. Utifrån modellen fastställs ett socioekonomiska index för varje skola. Modellen kan ge utsatta skolor dubbelt så hög skolpeng som grundpengen. Stockholm har länge och i betydande omfattning gjort vad som ofta sägs vara lösningen på de växande skolskillnaderna – man har försökt kompensera elevers ogynnsamma förutsättningar med mer resurser.

Ändå växer skillnaderna. Med hjälp av uppgifter i Skolverkets databas Siris har vi granskat hur resultatskillnaderna mellan Stockholms kommunala grundskolor utvecklats i ett tioårsperspektiv. Vi har granskat avgångsbetyg i årskurs 9 (meritvärde) och andel behöriga till gymnasieskolan. De 10 skolorna med högst resultat har jämförts med de 10 med lägst resultat mellan läsåren 2003/2004 och 2013/2014. Specialskolor med extremt låga meritvärden har vi tagit bort och endast jämfört ”normala” skolor. Eftersom jämförelser över tid är problematiska för de fristående skolorna, många har mycket få elever och många nya har tillkommit mm, har vi begränsat oss till de kommunala skolorna i staden.

Under en tioårsperiod har gapet mellan skolorna med lägst respektive högst andel behöriga ökat kraftigt. På skolorna med lägst behörighet har andelen sjunkit medan den ligger konstant på eller strax under 100% på de med högst andel . Skillnaden mellan de 10 med lägst andel och de 10 med högst har ökat från 32,7 till 44,6 procentenheter under den granskade tidsperioden.

Liknande mönster ser vi när vi granskar betygen för avgångselever i årskurs 9. Gapet mellan skolor med lägst respektive högst genomsnittligt meritvärde har ökat kraftigt.

Skolorna med högst meritvärde visar en ökande trend, plus 13,9 meritpoäng mellan 2004 och 2014. Skolorna med lägst meritvärde visar en svagt nedåtgående trend, minus 6,7 meritpoäng. Avståndet mellan dessa senare och genomsnittet för alla Stockholms kommunala skolor ökar stadigt, ”förlorarskolorna” halkar efter.

Om vi följer skolorna med lägst respektive högst värden 2004 visar det sig att det i stor utsträckning är samma skolor som finns med också 2014. Få är de skolor som bryter trenden.

Vår granskning visar alltså tydligt att trenden mot ökande skolskillnader gäller också i Stockholms stad trots en mycket ambitiös resursfördelning för att kompensera för elevernas skiftande bakgrund. Skillnaderna speglar ökad skolsegregation och utvecklingen går åt alldeles fel håll.

Det finns exempel på skolor där skickliga lärare och skolledare tycks ha lyckats vända utvecklingen. Men den marknadsstyrning som skolan utsatts för skapar ständigt nya ”förlorarskolor”, där lärare och skolledare tvingas föra en ojämn kamp mot systemets segregerande drivkrafter. Och det är de elever som har minst gynnsamma förutsättningar för skolframgång som halkar efter.

Den nya majoriteten i Stockholms stadshus står nu inför uppgiften att bryta utvecklingen. Vi befarar att de åtgärder som hittills presenterats inte kommer att räcka. Det är hög tid att nödstoppa det världsunika svenska experimentet med marknadsstyrning av skolan!

Bo Karlsson

Nätverket för en likvärdig skola

8 Comments on “Bo Karlsson: Skillnaderna mellan skolor ökar i Stockholm trots behovsstyrda resurser

  1. Det går alltså helt enkelt inte att kompensera bort de negativa aspekter som det fria skolvalet medför. Detta är intressant och viktig information.

  2. 1. Vad hade blivit resultatet om ingen kompensation gjorts? Det vet vi inte.
    2. Det är avgörande att se till hur andelen med kort tid i Sverige utvecklats över tid när jmf över tid görs. Det kan också finnas kohorteffekter som inverkar. Detta hjälper i sig inte de elever som har svaga resultat, men är viktigt för att förstå utvecklingen bättre. Att Sthlm har sämre behörighetsfrekvens än riket kan förklaras av sådana faktorer och det är viktigt att ha med för att inte dra felaktiga slutsatser! Medelklassen i Bromma kan ju annars med detta argumentera för att få tillbaka en del av de resurser de berövades tidigare.
    3. Att kvantitativ resurskompensation inte räcker för att vända eller fundamentalt påverka likvärdigheten i grundskolresultat i en kommun som Stockholm, står klart.

    • Mats,
      du har naturligtvis rätt i din första punkt. Här kan vi bara göra mer eller mindre välgrundade antaganden.
      Du har också en poäng i att en närmare granskning av hur andelen med kort tid i Sverige utvecklats. Det är ämne för fortsatt arbete.
      Dessvärre måste jag ge dig rätt också på den tredje punkten; det är ju en huvudpoäng i artikeln. Men det hindrar inte att resurskompensation bör göras (baserat på antagandet att det annars skulle varit än värre ställt med likvärdigheten). En bjudande uppgift är också att utveckla användandet av kompensatoriska resurser för att öka effekten.

  3. Jag jobbar på Hjulsta grundskola, en av de skolor som får mest socioekonomiskt tillägg.
    Tyvärr är ekonomin ändå ett stort problem och tillräckliga resurser finns ej. Detta beror bland annat på ett gammalt budgetunderskott som hängt med sedan långt tillbaka samt vikande elevunderlag och att skolpengen därmed minskar snabbt, medan att krympa utgifter till löner är en lång process (övertalighetsförklarade går kvar på skolan i väntan på att staden ska hitta nytt jobb).
    Enligt min åsikt är bostadssegregationen grundproblemet och det fria skolvalet ökar problemet.

  4. En intressant iakttagelse att pengar är inte allt för att lyckas i skolan. Grundproblemet är inte fria skolvalet utan att det är teoretiskt konstruerade resurser centralt som ska tryckas igenom resursöret. Tillslut får du stopp i systemet. Det är det denna artikel handlar om.

    Om Stockholm stad och för den del andra huvudmän skulle i praktiken börja tillämpa skollagen 4 kap 3, 7 §§ är all utveckling och resurstilldelning styrande efter varje enskild skolas faktiska behov. Att försöka top-down styra resurstilldelning och vad det ska innehålla kommer alltid att slå fel. Buttom-up är det som gäller. När detta system infördes fick jag kommentarer från Rinkebyskola att de egentligen inte behövde pengarna för man hade fixat det här med resultaten.

    Så fråga är vad är hönan och ägget.

  5. Att nu 56 procent av eleverna med föräldrar som bara har grundskoleutbildning inte blir behöriga till gymnasiestudier är fruktansvärt. Trots Stockholms ambitiösa resursfördelning grundad på socioekonomiskt index så har gapet mellan skolor med olika förutsättningar ökat kraftigt. Visst behövs mer resurser till utsatta skolor. Men det är uppenbart att mindre förändringar i resursfördelningen bara marginellt kan lyfta resultaten för de skolsvaga eleverna. För det krävs mycket stora resurser för anställning av förskollärare och fritidspedagoger som har tid att ge varje elev de förutsättningar i språk och annat som hen behöver för att lyckas i skolan. Men de resurserna finns inte. Ett annat och effektivare sätt att lyfta de skolsvaga elevernas resultat vore att ändra på de nya skolreformer som gjort det mycket svårare för många elever i utsatta skolor att lyckas i skolan.
    Skolor med en stor andel skolsvaga elever har genom det fria skolvalet dränerats på skolpengar som behövts för stödåtgärder. De kvarvarande eleverna har också gått miste om draghjälpen från de elever och de duktiga lärare som lämnat skolan.
    Vid den rekommenderade katederundervisningen kan läraren bara tala i ett tempo och med ett språk. Det går för fort och är för svårt för de skolsvaga eleverna. Dessa får inte den tid de behöver för att tänka och smälta den information de får. Efter en tid försöker de inte ens att följa med i lektionen.
    De skolsvaga eleverna tvingas ideligen delta i betygsprov på sådant de inte kunnat lära sig. Deras upprepade misslyckanden gör att de tappar självförtroende och lust att lära vidare. De graderade betygen leder enligt forskarna inte till bättre kunskaper. Deras enda funktion är den sortering av eleverna i bättre och sämre som man i Stockholm har velat undvika genom resursfördelningen.
    Elever som inte kan följa med i undervisningen långleds och vantrivs i skolan. Många stökar då till det i skolan eller skolkar. Lösningen på dessa problem har blivit sanktioner som kvarsittning, avstängning, förflyttning, skolk i betyget, indragna bidrag mm. De skolsvaga eleverna blir inte mer positiva till skolarbetet för att de bestraffas både i skolan och i hemmet. Tvärtom. Läs mer om detta på http://www.perackeorstadius.se .

  6. Det här är mycket intressant information. Tänk om det är så att skolan bara i begränsad omfattning kan kompensera för ojämlikhet i samhället?

    Missförstå mig inte, jag tycker verkligen att skolan ska ta sitt kompensatoriska uppdrag på största allvar. Jag tror också att segregationen genom det “fria” skolvalet betytt en hel del, inte minst genom den omtalade kamrateffekten, eller snarare dess bortfall. Ännu en “inomskol-lig” faktor kan ju vara att de föräldrar som har kunskapsmässiga och sociala möjligheter samt höga förväntningar på sina barns skola nu röstar med fötterna istället för att bidra till sina barns skolas utveckling.

    Men det vore en gudi behaglig gärnining om någon på allvar ville studera faktorer utanför skolan. Vad betyder de ökande socioekonomiska klyftorna för barnens utvecklingsmöjligheter? 72 kanaler och Paradise Hotel istället för Fråga Lund på TV? Iphone istället för bokklubben Svalan? Snålare resurser för bibliotek och folkbildning? Satsa på dig själv och skyll dig själv istället för gemensam välfärd för gemensam vinst? Den fantasirike kan nog fylla på med fler frågor i samma anda.

    Utan att ha på fötterna misstänker jag att problemet med skolan inte är att den har förändrats, utan att den förändrats på fel sätt men framför allt för lite för att möta de nya utmaningar som ett samhälle i snabb förvandling presenterar. Om det nu är ett jämlikare samhälle man vill ha. Det vill jag.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »