Bosse Müller: Ta kontrollen över den digitala tekniken

Dagens digitala teknik styr skolans pedagogiska arbete på ett sätt som inte alltid är önskvärt. Men man kan arbeta annorlunda med mer av utforskande och med mer egenproduktion, skriver Bosse Müller. (red)  

Catarina Player-Koro och Lena Tyrén har i artikeln ”BETT show – en kritisk reflektion” pekat bl.a. på att ”kommersialiseringen av skolan via digital teknik är exempel på en ny form av styrning av utbildningssystemen som sker genom kommersiella nätverk bestående av olika ”filantropiska” institutioner och företag som säljer såväl teknisk utrustning som pedagogiska lösningar och utbildningar för skolledare och lärare etc.”.

Men huvudproblemen, som jag ser det, är att vi har en ny form av styrning av utbildningssystemen som präglas av snabba, enkla lösningar på komplicerade problem. Det gäller inte bara kommersiella nätverk utan också politiker och andra tyckare som ofta baserar sina argument på ingenting. I alla fall inte på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det andra problemet är att skolan inte fajtar tillbaka med argument som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Följden blir att nästan vad som helst – kanske inte accepteras – men ändå blir skolans verklighet. Det kan gälla antal lärare, antalet elever i klassen, betyg, kvalitetssystem etc. Att digital teknik blir en del av denna quick fix är alltså inte överraskande, men den behöver kanske särskild behandling eftersom den digitala tekniken så fundamentalt har ändrat människors sätt att leva sina liv både privat och i arbetslivet.

Jag anser att digital teknik i skolan alltid har styrts av annat än pedagogiska överväganden. Tekniken i sig har varit styrande. Inledningsvis fanns det inte ens några färdiga program i datorn. Det enda som var möjligt att göra var att programmera och då programmerade vi. Sedan kom ordbehandlingsprogrammen och ämnet maskinskrivning gjorde datorerna till sina. Jag förundrades över att inte svensklärarna kastade sig över datorerna och insåg vilka möjligheter som erbjöds.

Därefter gjorde internet sitt intåg och nu skulle alla söka på nätet. Ingen programmerar längre och orden behöver knappt behandlas, eftersom det finns färdiga texter. Alla ”forskar” men det är mycket klipp och klistra. Efter hand kommer det också en hel del färdiga program, mer eller mindre pedagogiska. Datorerna har utvecklats, så att de kan hantera också ljud, bild och film. Två saker blir tydliga. Det ena är att tekniken hela tiden har varit drivande, och skolan har hängt på mycket för att visa att man är med på tåget mot det nya digitala samhället. Det andra är att användandet har gått från produktion till konsumtion. Men kunskap måste ju produceras.

Om vi ska kunna stå emot de kommersiella krafterna och alla snabba lösningar som presenteras, måste alla pedagoger och skolledare vara mycket tydligare med vilka utgångspunkter man har och hur man tänker om lärande. Jag tror att man lär genom att hela tiden förfina och slipa på sin förståelse av en viss frågeställning, och jag tror att detta sker när man möter nya bilder av det som studeras. Bilden kompletteras och blir mer och mer komplex. Kunskapen blir ett användbart redskap för att begripa den värld man lever i och erbjuder möjligheter att påverka denna värld. Detta tar tid, det sker inte när man flyttar en text från ett ställe till ett annat. Men jag tror att den digitala tekniken är ett utmärkt redskap för lärande.

För att kunna lära sig någonting nytt måste man urskilja det som kan vara av vikt för det som ska läras. Vilken information som helst om fenomenet duger inte. Det räcker inte att bara söka fritt. Därefter måste man behandla insamlade data eller information. Vrida och vända. Pröva och ifrågasätta. Efter hand växer en bild fram och den måste man få en möjlighet att presentera och kommunicera vidare. Alla dessa moment är en dator ett utmärkt redskap för. Att söka, behandla, presentera och kommunicera. Alla moment måste vara med. Om man bara söker och presenterar så sker inget lärande.

En väg, som jag själv har använt mig av på lärarutbildningen i Malmö, gick ut på att studenterna under det första året genomförde fyra uppgifter som vi kallade produktioner: ”Lärandets förutsättningar”, ”Lärandets innehåll/kunskapssyn, ”Skolan som social arena” och ”En möjlig skola”. De fick i grupper använda fyra olika uttrycksformer. Två digitala, t.ex. film och radio, och två analoga, som scenisk gestaltning och bild, beroende på vilka lärarutbildare som ingick i arbetslaget.

Studenterna menade, att det mest givande var, när de inledningsvis träffades för att bestämma hur man skulle gestalta den aktuella uppgiften utifrån rubriken, kursplanens mål och given litteratur.  Det var ofta livliga diskussioner om vilken effekten blev om man klippte här eller där, om man valde den ena ljudillustrationen eller den andra. De blev väldigt medvetna om hur man kan ”manipulera” för att få fram sitt budskap.

Vid redovisningen fick studenterna således ta del av fyra olika uttryckssätt på ett och samma problem. En effekt av detta var att studenterna blev medvetna om att formen har betydelse. Man angriper problemen olika beroende på vilket uttryckssätt man använder. Viktig erfarenhet för en blivande lärare.

Presentationerna genomfördes enligt en metod som vi kallade reception. Vi tittade och lyssnade på en produktion i taget, och efter att vi beskådat det hela, uppmanades vi att beskriva vad vi sett och hört utan att tolka innehållet. Inte alldeles enkelt men leder till intressanta diskussioner om vad som är objektiv beskrivning och vad som är en tolkning. De som har gjort aktuell produktion får inte delta här och inte heller i den efterföljande tolkningen.

Tolkningsmomentet var överrumplande för många studenter. De tyckte att de hade varit klara och precisa i sin produktion och ändå fanns det ett stort tolkningsutrymme. Vad som är sant och vad som är falskt (eller bara en tolkning) diskuterades livligt. Också en bra erfarenhet för en blivande lärare. I nästa moment får producenterna komma till tals och förklara hur de hade tänkt men också hur de tänkte nu efter att andra har fått beskriva och tolka deras produktion. Aslutningsvis hade vi ett gemensamt samtal om vad man lärt.

Så här kan man alltså göra, när man använder digital (eller analog) teknik, och då känns de kommersiella nätverken mycket avlägsna. Men det bygger på ett medvetet val, att inte konsumera färdiga lösningar utan producera själv både form och innehåll Avgörande är om elever/studenter erbjuds möjlighet att möta flera olika egenproducerade bilder av det som ska studeras och dessutom har möjlighet att på ett eller annat sätt kommunicera sina uppfattningar och erfarenheter. Men jag menar att digital teknik är som gjord för detta. Det finns många olika sätt att använda tekniken på, men om det inte finns ett moment av prövande och utforskande, så blir det inget lärande. I alla fall inte av det som man avsåg skulle läras.

Bosse Müller. Lärare matematik, fysik, kemi och datakunskap på högstadiet och gymnasiet. De senaste 20 åren han arbetat med IKT och lärande i olika sammanhang.  (KK-stiftelsen, ITiS, lärarutbildningen i Malmö, näringslivet och Region Skåne).

 

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS