Carl Lindberg: Debatten om kommunaliseringen skymmer viktigare frågor

De fortsatt fallande resultaten för svenska skolelever i Pisa-mätningarna har utlöst en ström av artiklar. Det är utmärkt eftersom vi gemensamt måste försöka få klarhet i hur skolan ska kunna förbättras.

En uppfattning som torgförs flitigt är att kommunaliseringen, där riksdagsbeslutet togs för över 24 år sedan, är det avgörande skälet till de försämrade resultaten i Pisa idag. Denna uppfattning verkar ha som huvudsyfte att kunna skylla på en socialdemokratisk reform.Kommunaliseringen av skolan hade då förberetts under flera år.  Den styrdes av en vilja att fördjupa demokratin genom att de viktiga besluten om skolan skulle komma närmare medborgarna. Beslutet togs i övertygelsen om att kommunerna då uppnått den administrativa och politiska kompetens, som krävdes för denna åtgärd.

Ofta misstänkliggörs också motiven för kommunaliseringen. Det skulle innebära att den dåvarande socialdemokratiska regeringen vilseförde riksdagen och därmed också sin egen riksdagsgrupp med propositionen om kommunaliseringen, när den däri särskilt betonade demokratiargumentet. Detta misstänkliggörande saknar grund. Det kan jag påstå efter att själv haft förmånen att i nära 20 års tid, 1985- 2004, arbeta med utbildningsfrågor i regeringskansliet och i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och därmed haft möjlighet att följa de flesta av de diskussioner, som under dessa år förts i vår grupp i utbildningsutskottet.

Genom kommunaliseringen fick kommunerna en­samma ansvaret för löne-och anställningsvillkor för lärare, skolledare och studievägledare. Men staten har fortfarande ansvaret för de verkligt tunga styrinstrumenten skollag, läroplaner, inspektion, uppföljning och utvärdering, lärarutbildning och fortbildning samt specialdestinerat statsbidrag. Och statens styrning av skolan har varit mycket påtaglig under senare år genom ny skolag, nya läroplaner och kursplaner, nytt betygssystem, betyg från årskurs sex , ny lärarutbildning, krav på lärarlegitimation, förstärkt inspektion, en ny gymnasieskola, statsbidrag till matematiklyft och statsbidrag till lärarlyft.

De usla PISA-siffrorna är inte en konsekvens av kommunaliseringen.  Däremot finns det naturligtvis ändå skäl att diskutera för- och nackdelar med ett återförstatligande av skolan.  I den diskussionen sätter jag stort värde både på Olle Holmbergs försvarstal för kommunaliseringen och Eva-Lotta Hulténs svarsartikel ”Varför skolan bör återförstatligas”.

Jag har i likhet med Eva-Lotta Hultén erfarenheter som skolpolitiker på det kommunala planet, även rätt aktuella sådana. Därför har jag inga svårigheter att känna igen de problem som hon mycket sakligt lyfter fram. Trots detta ser jag inte ett återförstatligande av skolan som en lösning på de nuvarande problemen. Där delar jag i huvudsak Olle Holmbergs analys. Däremot delar jag helt Eva-Lotta Hulténs uppfattning om ”Att göra frågan om kommunalisering viktigare än den är fungerar som en avledande manöver för att vända bort blicken från mer komplexa frågeställningar och problem.”

Skolsegregationen

Därför finns det goda skäl att i sökandet efter anledningen till de alltmer försämrade Pisaresultaten vända blicken mot de reformer, som sjösattes av den borgerliga regeringen under åren 1991 – 1994. Konsekvenserna av dessa reformer har vuxit successivt sedan dess och fullständigt förändrat det svenska skolsystemet till att bli en skolmarknad.

Denna skolmarknad har gjorts möjlig genom att det fria skolvalet fick utsträckas till att omfatta fristående skolor utan några som helst krav på pedagogiska innovationer. Skolorna fick kommunalt stöd i form av skolpeng lika för alla barn oberoende av deras skilda förutsättningar. Det har lett till den omfattande skolsegregation, som idag dömer en stor andel av den svenska skolans elever till förlorare.

Särskilt upprörande är att vinstdrivande företag i skol- eller förskoleverksamheten tillåts.  Det innebär att skolan och förskolan inte bara har skollag och läroplaner som styrinstrument utan även aktiebolagslagen. Det blir därmed även bolagens ägare, som får makt över professionen.

Skolsegregationen försvårar enormt för alla de ambitiösa lärare, professionen, som vill utveckla skolan, men tvingas finna sig i att många av deras elever med goda studieförutsättningar genom välutbildade föräldrar lämnar skolan för att samlas i fristående skolor för likasinnade.

Riskerna för att de politiska beslut som tagit av den borgerliga regeringen skulle leda till en segregerad skola påpekade vi i två socialdemokratiska rapporter redan för omkring 20 år sedan. I augusti 1993 i rapporten ”Spara och Slösa- kommunal och privat skola idag” samt i juni 1994 med rapporten ”Vidgade klyftor i skolan”. I den senare rapporten uppmanade vi landets socialdemokratiska arbetarekommuner att ordna seminarier om vikten av att förhindra segregation i skolan, att genomföra ”syneförrättningar” av skolorna samt manifestera värdet av en bra gemensam skola för alla barn och ungdomar.

Vi socialdemokrater hade aldrig egen majoritet under åren 1994 – 2006. Eftersom Miljöpartiet hela denna tid hade en – vad de idag kallar – ”naiv syn” på de fristående skolorna, fanns det aldrig någon politisk möjlighet att komma till rätta med de värsta avarterna av systemet med fristående skolor. Därför är vi där vi är i dag, med en i många kommuner synnerligen segregerad skola och med fallande resultat i PISA-undersökningen.

(Carl Lindberg har varit bitr. statssekreterare i utbildningsdepartementet (1994-2004) och är nu ledamot av Uppsala Kommunfullmäktige (s))

 

 

 

 

 

10 Comments on “Carl Lindberg: Debatten om kommunaliseringen skymmer viktigare frågor

  1. Nästan alla skoldebatter skymmer den viktiga frågan att kommunerna missköter sitt uppdrag kring skolan. Det är det stora problemet:

    1. Förstatligande handlar debatten om istället så att kommunernas besparingar på skolan inte ska komma i rampljuset.
    2. Progressivism handlar debatten om istället för om kommunernas amatörmässiga hantering av forskningsresultat och skolutveckling som utarmat kunskapen om hur skolan fungerar.
    3. Friskolorna och deras vinster handlar debatten om när kommunerna skapat skolsegregationen genom att inte kämpa för alla elevers kunskapsrätt.

    Förstatligande är bra, progressivismen borde hamna på historiens skräphög och friskolornas vinster och frihet begränsas. Huvudfrågan är ändå hur får vi upp kompetensen hos de som styr dagens skola när denna kompetens är så skrämmande låg och uppblandad med rena myter.

  2. CL skriver som den socialdemokrat han är. Inlägget kan läsas – i slutet – så att (s) hade minsann satt stopp för segregationen om inte Miljöpartiet hade vägrat hjälpa till. Det är verkligen trosvisst. Segregationen närs av växande klyftor sedan 30 år – som (s) uppenbarligen inte kunnat göra något åt – och de drivs av individers väljande, så att de bättre ställda alltid använder väljandet mer aktivt och till sin fördel. Knappast något sociolog skulle väl invända mot detta påstående. På marginalen! kan människor med sämre forutsättningar nyttja den s.k. valfriheten. Om detta talades mycket i början av 90-talet, men så blev det. Att sätta stopp för vinsten i välfärden är lätt att säga och kostar politiskt en del men inte alls så mycket som att ta upp frågan om att inskränka valfriheten på skolområdet. Om vi så bara hade kommunala skolor föräldrar fritt fick välja bland, så skulle segregationen växa sig starkare, i större orter där flera skolor finns att välja på.
    Så den seriösa frågan – som (s) för allt i världen vill slippa diskutera på allvar – är vilka politiska och andra medel som står till buds och som man kan få folk med på, för att minska segregeringen. Sociala klyftor och social segregation är en styggelse för ett välfärdssamhälle! Jag liksom många med mig anser att samhällsutvecklingen är på väg åt fel håll i flera grundläggande avseenden. Men att vända utvecklingen är inte fråga om triangulering och det politiska takiserandet för att vinna val. Det är betydligt större, och svårare.

  3. Skolans primära och utslagsgivande problem är följande:
    Eleverna får för lite och för bristfällig undervisning. i förhållande till vad behövs för att anpassa utbildningen till dagens samhälle och näringsliv.

    Det är absolut inte lärarnas fel, så problemet kan därför inte lösas med lärarrelaterade åtgärder.
    Samtliga skolproblem kan effektivt och ekonomiskt lösas med modern informations- och kommunikationsteknologi.

    På grund av de stora konsekvenser som en lösning på skolproblemet kommer att få för läraryrket – som kommer att helt förändras – för lärarutbildningen – som kommer att läggas ner så tillåts inte detsamma att presenteras eller diskuteras.

    Skolproblemet kommer att lösas så snart den nuvarande meningslösa debatten om PISA, kommunaliseringen, alla lärarrelaterade problem med löner etc.,och segregationsproblemet byts ut mot en debatt om ”undervisningens kvalité, varaktighet och organisation”.

    Lennart Swahn
    http://www.sweducation.eu

    • Du har fel Carl ! Som aktiv sosse i Växjö arbetarkommun och i fullmäktige på 90-talet, så vet jag att på en SAP-kongress togs ett beslut om att tillåta privata pedagogiska alternativa skolor. Det var sedan Göran Persson som sparkade in dörren till privatskole-eländet. Hade SAP sagt nej till privata skolor, så hade aldrig borgarna lyckats införa denna unika skolbolagisering.

      • Ja man får nog fördela skuldbördan. Och om inte (s) ser detta har de inget i debatten att göra. Och den borde f.ö. mer handla om vad som kan och bör göras.

  4. Göran Persson drev igenom kommunaliseringen och var väl medveten om konsekvenserna. Kommunaliseringen föregicks av en ny lärarutbildning 1988 där man avskaffade lågstadielärare, mellanstadielärare, adjunkter och lektorer – alla experter inom sina områden. Man avskaffade även de strikta behörighetskraven för lärarna som varit en garanti för kompetens. Framförallt ville man åt adjunkterna och lektorerna eftersom de utgjorde ett hinder för att utveckla en ny skola med progressivismens ideologi som riktmärke. Under protest från lärarnas riksförbund genomförde Persson kommunaliseringen genom att muta lärarförbundet med en löneförhöjning. Nu kunde kommunerna använda lärarna inom ett brett spektrum av ämnen och elevgrupper. Eftersom lärarnas expertkunskaper successivt suddades ut med den nya lärarutbildningen, fick de svårt att hävda sig i löneförhandlingarna inom kommunal. Detta har Göran Persson tydligt sagt sig ha varit medveten om.

    För den som varit med i denna process är det självklart att dessa reformer är den i särklass mest bidragande orsaken till att kunskaperna sjunker och kommer att fortsätta sjunka i den svenska skolan. Under mycket lång tid har de högpresterande studenterna lyst med sin frånvaro i lärarutbildningen och vi har därför fått en stor andel lärare som varken har tillräcklig förmåga eller utbildning för att klara av sitt jobb. Kjell-Olof Feldt medger att man i sin reformiver i slutet av 80-talet inte förstod vikten av att lärarna enbart undervisar i de ämnen de behärskar.

    Enligt den senaste PISA-mätningen är segregationen inte orsak till kunskapsfallet. I matematik t.ex. faller kunskaperna något mer för de högpresterande eleverna än för de lågpresterande. Det kan varken förklaras av det fria skolvalet eller skolsegregationen!

    Socialdemokraterna ändrade under 80-talet tillsättningen av skolchef och behörighetskravet för att bli rektor. Enligt 1956 års skollag tillsattes skolchefen av kungl. Maj:t, alltså regeringen. Skolchefen skulle stå oberoende av lokala politiker. Idag är skolchefen en normal kommunal chefstjänsteman. När det gäller rektorerna togs kravet på att vara behörig att undervisa på aktuell skolform bort 1986. I princip kan ”vem som helst” bli skolchef eller rektor. Detta är ytterligare ett problem i kombination med kommunaliseringen. Inkompetenta skolpolitiker tillsätter oftast inte pedagogiska ledare utan administratörer. Långt tillbaka i tiden var t.ex. gymnasierektorer oftast disputerade. Så är det fortfarande i Finland. Det gör skillnad att ha en pedagogisk ledare!

  5. Hej Hans-Gunnar.
    Får intrycket av att du är väl insatt i turerna kring kommunaliseringen, framförallt vad Göran Persson var medveten om vid beslutet. Så jag har en fråga, inte för att kontrollera fakta, utan skulle gärna vilja ha någon källa till:
    “Eftersom lärarnas expertkunskaper successivt suddades ut med den nya lärarutbildningen, fick de svårt att hävda sig i löneförhandlingarna inom kommunal. Detta har Göran Persson tydligt sagt sig ha varit medveten om.” Var har han sagt detta? undrar jag.
    Även följande: “Kjell-Olof Feldt medger att man i sin reformiver i slutet av 80-talet inte förstod vikten av att lärarna enbart undervisar i de ämnen de behärskar.”
    Ytterligare en negativ förändring som skett är slopandet av skolstyrelser. I kommunerna fanns en styrelse som var kunnig i skolfrågor. De tog beslut om tjänstefördelningar mm för kommunen. Då gick det ju planera skolverksamhet vilket är i princip omöjligt nu eftersom inkomsterna till varje enhet avgörs av elevernas fria val.

  6. Att många högpresterade är de som tappar i matematik är väl inte så konstigt. Skolorna drar ner på antalet undervisningstimmar i matematikkurser och pressar lärarna att framförallt se till att de svaga eleverna hänger med för att undvika underkända elever. Resulatet blir att lärarna inte hinner med en mer utmanande och tidskrävande undervisning som eleverna som satsar på de högre betygen behöver. Devisen verkar vara att dessa elever klarar sig ändå verkar. Vill de ha mer förjupade kunskaper får de jobba med det hemma.

  7. Hej Kirsti

    Det jag skrev om Göran Persson och Kjell-Olof Feldt var inte citat utan min tolkning av vad de uttryckt.

    Kjell-Olof Feldt intervjuades 2011 (nov.) i P1:s studio ett i programmet ”Den orättvisa skolan”. Jag lyssnade än en gång och kan därför citera honom ”man plockade bort adjunkterna och alla lärare skulle kunna undervisa på nästan alla nivåer”. Det sätt han uttrycker sig på tolkar jag som att han ser det som en utopi. Lyssna gärna! Han vet att det sannolikt inte kommer att fungera, men protesterar ändå inte. Det är intressant att han använder subjektet man istället för vi!

    När det gäller det jag skrev om Göran Persson är min referens dels till den debatt som fördes före kommunaliseringen mellan lärarna (LR-kollektivet) och staten (Göran Persson) och dels till ett citat ur Göran Perssons bok min väg, mina val.

    Utbildningen till lågstadielärare före 1988 var en målinriktad och mycket bra utbildning. Den var dock inte akademisk och kunde genomföras med realexamen och därefter lärarsemenarium i fyra år. Adjunkternas och lektorernas utbildning var akademisk på avancerad nivå. För att driva igenom kommunaliseringen erbjöd Göran Persson lärarförbundet en löneökning så att lågstadielärarna hamnade nära adjunkterna i lön. Vi som tillhörde LR insåg självklart hur detta skulle sluta i skl:s händer. Ett lärarkollektiv som en grå massa utan expertkompetens skulle få svårt att hävda sig i löneförhandlingar. Före kommunaliseringen var adjunkter och lektorer de draglok som höll lärarlönerna på en hygglig nivå och när det begav sig hade en adjunkt som bekant samma lön som en riksdagsman.

    Göran Persson skriver i sin bok: ”Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunalanställda. Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt”. Han har alltså klart för sig att de statliga adjunkts –och lektorstjänsterna innebar status gentemot övriga kommunalanställda. Samtidigt visste han att dessa tjänster, och därmed status, tagits bort. Det vore att underskatta Göran Perssons slutledningsförmåga att tro att han inte insåg konsekvenserna av reformerna. På ett indirekt sätt är han med andra ord tydlig med att lärarna skulle få det svårt i löneförhandlingar efter kommunaliseringen.

    Redaktionen här på SOS kritiserar alliansen för att man lägger skulden på socialdemokraterna för kunskapsförsämringarna i skolan. Enligt min mening är det tvärt om, socialdemokratin har fått och får alldeles för lite kritik för 80-talets reformer. Det var då man raserade en högklassig svensk skola!

    Ska vi vända den negativa spiralen duger det inte att, som Sten Svensson, ta upp argument som i jämförelse med lärares förmåga och kompetens är marginella. Ska vi seriöst åtgärda problemen så är det ett mycket långsiktigt arbete som måste leda till att studenter med höga betyg åter väljer läraryrket. Lyckas vi inte med detta står vi så småningom inför en fullständig katastrof i matematik och naturvetenskap. Hur står sig då Sverige som nation?

  8. Artikeln var balanserad ända fram till att de politiska glasögonen kom på Carl. Med det sänkte du värdet på artikeln. Tråkigt.

    När det gäller relationen kommunal och fristående skolor är den senare i minoritet. Fristående skolor kan näppeligen stå för det som kallas segregation eller snedvridning av skolans uppdrag. De kommunala skolorna är 85 % av “skolmarknaden”. Om fria skolvalet har en segregerande effekt måste det vara ett interkommunalt problem.

    Sedan till det här med fristående skolor i ab form. Vad säger du till alla personalägda ab Carl? Är de också ett hot mot skolan.

    Avslutningsvis finns en oklarhet i artikeln. Innan 1 juli 2011 stod det de fristående skolorna fritt att använd vilka delar man ville i läroplanen. Det var därför waldorfskolorna kunde ha en egen läroplan. Nu är det så att skollagen i 1 kap 11§ har kravet att alla oavsett driftsform ska följa samma nationella läroplan. Så friheten att arbete utan krav på nationella målstyrning finns inte för vare sig offentliga som enskilda skolor idag.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »