Carl Lindberg: Dagens skolmarknad – vilken skuld har (S)?
Seminariet ”Makten över skolan” den 20 januari i ABF-huset i Stockholm var framtidsinriktat och strävade efter att ge svar på frågor hur den aktuella skol- och utbildningspolitiken bör utformas. Men där beskrevs även den skolpolitik, som resulterat i de kraftigt fallande skolresultat vi har i dag och därmed bakgrunden till framväxten av dagens skolmarknad. I likhet med i många andra debatter fick socialdemokratin i ett inlägg bära en stor del av ansvaret för det stora antalet samhällsfinansierade privatskolor. Men vilken skuld har (S) till dagens skolmarknad?
Seminariet, som arrangerades av Skola och Samhälle , Arena idé , Tankesmedjan Tiden och ABF, beskrev bl.a. den exempellösa tillväxten av privata skolor har nu pågått i snart 25 år. År 1991 och 1992 togs vissa beslut, som kom att bli av stor betydelse för denna kraftiga ökning. Fram till dess var antalet privata skolor med bidrag från samhället mycket litet. År 1983 fanns åtta skolor, som med statsbidrag bedrev utbildning på grundskolenivå. Dessutom fanns det 27 skolor på denna nivå, som var godkända för fullgörande av skolplikten, men som dock inte erhöll några statsbidrag. Under 1980-talet var tillväxten nästan obefintlig trots att det fanns borgerliga förslag i riksdagen om att stimulera den. I en moderatmotion beskrevs grundskolan som en” tvångströja”.
På förslag av den socialdemokratiska regeringen beslöt riksdagen att från den 1 juli 1991 införa rätten att välja skola bland hemkommunens grundskolor. Våren 1991 föreslog den socialdemokratiska regeringen att privata grundskolor skulle kunna få statsbidrag med 13 000 kr per elev oavsett stadium. Bidraget skulle motsvara ca 60 % av det genomsnittliga statsbidraget per elev i grundskolan. Det nyinrättade Skolverket skulle svara för godkännandet av privata skolor för vanlig skolplikt, men frågan om de skulle få statsbidrag eller ej skulle prövas av regeringen.
Vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition gick socialdemokraterna i riksdagen oppositionspartierna till mötes i vissa delar i en strävan att nå en bred politisk överenskommelse om bidragen till privata skolor. Det innebar att riksdagen slog fast, att en privat skola som blivit godkänd för skolpliktens fullgörande också skulle få de ekonomiska förutsättningarna för att driva verksamheten. Riksdagen beslöt att kommunerna från den 1 juli 1992 skulle fördela tillgängliga resurser på skolområdet på såväl kommunala som privata skolor inom kommunens gränser, på samma sätt som kommunen skulle ha gjort om samtliga skolor varit kommunala. Beslutet innebar att kommunerna skulle ta hänsyn till de behov, som den enskilda skolan hade på grund av den sammansättning av elever som gällde där.
Besluten 1991-1992
Socialdemokraterna förlorade som bekant valet 1991. I den borgerliga regeringsförklaringen efter valet slogs fast en ny princip, nämligen att de offentliga bidragen skulle följa den enskilda eleven. I mars 1992 föreslog den borgerliga regeringen en ändring av skollagen. Kommunerna skulle bli skyldiga att ge bidrag till privata skolor, som relaterade till genomsnittskostnaden per elev i kommunens egen grundskola föregående kalenderår. Kommunens skulle dock få rätt att dra av högst 15 % eftersom privata skolor inte behövde fullgöra alla de skyldigheter som kommunens skolor hade.
Socialdemokraterna motsatte sig förslaget i en motion i april 1992. De ansåg det var orimligt att ålägga kommunerna att betala så stora bidrag till privata skolor utan att ha något inflytande över hur dessa medel användes och oberoende av om de privata skolorna hade behov av så stora resurser eller inte. Man framhöll vidare att det inte var rimligt att kommunerna generellt skulle stödja privata skolor med en så hög andel av kommunens genomsnittskostnad.
I den socialdemokratiska motionen redovisades hur en privat skola skulle kunna få rätt till större bidrag per elev än de kommunala skolorna i en stadsdel , med bl.a. ett exempel från Göteborg. Där påvisades att det skulle bli direkt ekonomiskt lönsamt att etablera privata skolor i stadsdelar med många resursstarka människor. Detta riskerade leda till ökad segregation i skolsystemet och att det skulle bli svårt för samhället att i de kommunala skolorna upprätthålla kvaliteten och förverkliga skolans mål om antalet privata skolor ökade.
Våren 1993 kom den borgerliga regeringen med en ny proposition, som vidhöll överkompensationen av de privata skolorna. Socialdemokraterna upprepade sina krav på att kommunerna måste få ett inflytande över godkännandet av de privata skolorna. Men den borgerliga riksdagsmajoriteten slog istället fast att hela ansvaret för tillsynen över de privata skolorna skulle överföras till Skolverket. De skulle inte heller längre behöva ingå i kommunens skolplan eller påverkas av målen i den.
*
Ledande socialdemokrater varnade redan för över 20 år sedan i anföranden, motioner och rapporter att expansionen av de privata skolorna skulle komma att leda till ett segregerat skolsystem. De socialdemokratiska rapporterna ” Spara och Slösa – kommunal och privat skola i dag (aug -93)” och ”Vidgade klyftor i skolan (Rapport från arbetsgruppen mot segregation i skolan, Maj -94) är exempel på detta.
Ett annat exempel är Ingvar Carlssons brev (14 juni -94) till skolborgarrådet i Stockholm Agneta Rehnvall (M). Där skriver han
” att den borgerliga regeringsförklaringens ord om att ´bidragen i princip ska följa eleven´ innebär att en mycket liten del fördelas efter behov och resten enligt principen att alla barn behöver lika mycket resurser. Detta är ett uttryck för en brist på elementär insikt om att barns behov är olika. Barn kan inte välja sina förutsättningar eller sin uppväxtmiljö. Vi socialdemokrater vill ha ett system som innebär att skolorna tilldelas resurser, som anpassas efter de behov som finns där, när föräldrar och barn valt skola. Vi kommer att med all kraft motverka en utveckling som delar upp vår skola i bra och dåliga skolor. Vi vill slå vakt om det internationellt verkligt unika i det svenska skolsystemet, nämligen dess höga och jämna kvalitet. Vi menar att föräldrar med fullt förtroende ska kunna sända sina barn till närmaste skola, grannskapsskolan, varhelst de bor i landet ”.
Sanningen är den, att det sedan 1991 inte funnits en majoritet i riksdagen till stöd för en skolpolitik som begränsar tillväxten av antalet privata skolor. Under åren 1994- 1998 då det överordnade målet för den socialdemokratiska politiken var att sanera den svenska ekonomin valde socialdemokratin att samarbeta med Centerpartiet. Det innebar att det då inte fanns någon möjlighet att förändra villkoren för de privata skolorna. Under 1998 – 2006 hade det varit möjligt att genom riksdagsbeslut förändra villkoren för de privata skolorna så att ytterligare expansion sannolikt upphört. Det hade kunnat ske, om den insikt som Miljöpartiet uppvisar idag om de privata skolornas betydelse för skolsegregation, då funnits i partiet.
Fram till för en dryg vecka sedan har Sverige tillsammans med Chile varit de två länder som haft det i särklass mest generösa samhällsstödet till privata skolor. Sedan beslutet i den chilenska senaten den 22 januari i år om att kraftigt reducera detta samhällsstöd är Sverige nu det enda land i världen som så kraftfullt gynnar de privata skolorna. Hur länge till ska Sverige vara unikt i det avseendet? Den kraftiga skolsegregationen och de fallande skolresultaten talar för att en förändring brådskar.
(Carl Lindberg har varit biträdande statssekreterare i utbildningsdepartementet 1994 – 2004)
Man måste vara väldigt mycket! socialdemokrat för att inte se att (s), av såväl internpolitiska som andra politiska skäl, inte velat på allvar röra i detta! Rena dumheter. Att på något sätt ifrågasätta ”valfriheten” som norm alltsedan början av 90-talet, har uppfattats i ledande pol kretsar som närmast självmord. Så har den politiskt-ideologiska kartan sett ut i Sverige. Men behöver heller läsa Suhonen för att veta att det funnits starka krafter inom (s) som starkt velat försvara ”valfriheten”.
Ytterst väl och klart skrivet! Alla ”vet” men har inte modet att erkänna att tåget går mot bergväggen.
I vänsterns sagovärld är det svenska utbildningshaveriet alltid borgerligt.
Tre tunga S-märkta dråpslag krossade och utplånade en högklassig skolkultur
Det började med ”Tvångslagen” 1971, Sveriges Riksdag, prop. 1971:50.
Det fortsatte med fyra decenniers löneterror, mot ett stukat och hukande Lärarnas Riksförbund, där vänstern och LO från allsköns talarstolar, i varje lönerörelse och i jämikhetens namn, konsekvent skrek ner lärarlönerna till dyngnivå.
Det avslutades med att skolan 1991 sänktes i kommunträsket.
1969 hade en gymnasieadjunkt en månadslön, vars köpkraft i dag motsvaras av 58000 kronor.
Det fick A-studenterna att välja läraryrket.
Drygt fyrtio år senare är skolan en så deprimerande och hälsovådlig arbetsplats att ingen vid sunda vätskor vill vistas där.
Även Björklund och Hans Bergström ”skrek ner lärarna”! De privata skolorna erbjöd inte alls några högre löner! De utnyttjade kommunaliseringens avreglering maximalt. Borgerliga kommuner inrättade inte heller det tvålärarsystem på låg- och mellanstadiet som var lärarreformen från 1988 huvudnummer.
Artikeln ställer frågan varför inte socialdemokratin vågade backa då de insett att privatiseringen inte gav den valfrihet och konkurrens de själva inte kunde skapa i de kommunala skolorna. Politiker kan inte bara ducka och överlåta svåra beslut till ”marknaden”! Stora kollektiv likt lärare, socialarbetare och vårdpersonal får automatiskt lägre löner då lönesummorna blir ytterst stora totalt sett. Lärare anses inte ”producera” och socialarbetare anses inte sopa upp resterna av de människor det kapitalistiska maskineriet spottat ut.
Den ”borgerliga sagovärlden” kan prata om bildningsbegreppet då ytterst få kunde kostas på den lyxen. Då 30% gick realskolan och än mindre tog studenten kunde lönerna hållas uppe för gymnasieadjunkter men det blir med logisk nödvändighet ett lönetryck neråt om över 50% ska gå högskoleutbildningar i 4-5 år efter gymnasiet idag.
Studentpengen på universitet och högskolor har sänkt kunskapskraven och den undervisningstid dagens studenter får är mindre än tidigare trots att den borde ha höjts då inte A-barnen söker sig till lågstatusyrken där nu även 70% av SSR:s sociologer bara tänker på att lämna yrket.
Jobbskatteavdragen har flyttat 100-tals miljarder bort från statskassan och ytterligare sänkt lönenivåerna för de som ska finasieras med offentliga medel! Ytterst enkel matematik. Det snart inte svensken kan – lämpligtvis! Att räkna alltså.
Det går inte att ducka och hamna i politiserade debatter där problemet är brist på hederlighet. Inga politiker törs säga sanningen! Arbetskraften är billigare i andra länder för just varuproduktion och då försvinner skatteintäkter även där. SOS-alarms central är väl i Lettland eller Burkina Faso.
Ingen vill snart vara politiker i Sverige utan i likhet med finska toppolitiker blir det inom EU. Snart på månen. 1% äger 50% och det blir bara värre… snedfördelningar. Ingen vill egentligen ha regeringsmakten. Inga vill bli lärare, socionomer och sjuksköterskor av flyttbar sort åker till Norge.
Visst – jag håller med om att LO och sossarna inklusive vänsterparti och miljöparti har haft en anti-intellektuell attityd men det har också banat väg för de borgerliga drömmarna och tron på entreprenörskap där städerskor blir privata…
Nu tycks alla tro att alla kan vara över medelvärdet och att alla vinner i poker.
Socialdemokraterna körde svensk skola i botten. Björklund och hans hejdukar tog över med en tydlig ambition, att visa att de haft fel. Han lyckades, de hade haft fel, det gick att sänka nivån ytterligare….
Det är besynnerligt att ingen vill, vågar eller får erkänna att det är lärarnas undervisningskapacitet som är långt ifrån tillräcklig för att ge alla elever den utbildning som krävs för att leva och verka i dagens moderna samhälle. Det gäller även de bästa, välutbildade, erfarna och legitimerade lärarna.
Det finns ingen uppriktig och klarsynt lärare som förnekar detta och som vill och kan visa på att lärarrelaterade åtgärder på något sätt kan förbättra skolan, trots att lärarfacken och lärarhögskolorna som har inbillat skolpolitikerna detta.
Det är meningslöst att skylla på politikerna, på kommunerna, på friskolorna, på lärarlönerna, etc. . Skyll på kunskapsutvecklingen som lämnat skola 25 år efter sin tid, men inse också att den har givit oss utsökta möjligheter att hållbart lösa hela skolproblemet.
Det finns inga andra alternativ.
Om ni vill ha ett framtidsinriktat seminarium så måste ni tackla frågan ”Hur kan undervisningen ökas och förbättras till att hjälpa alla elever?” Det finns goda svar på den frågan
Lennart Swahn – http://www.sweducation.eu
Jamen – Lennart! Någon måste programmera dina datorer! Du kan ha din poäng i att resultaten fallit så lågt att programmerad undervisning ger bättre resultat. Att lärares status på det lokala planet är så låga att både lärare och elever har mer ”respekt” för anden i maskinen! För ”forskarlaget” som totat ihop detta!
Exakt vad ditt ”moderna” samhälle och dess ”framtid” består av blir jag inte klok över! Jag vet inte om jag vill vara med och skapa Matrix!
Håkan,
Du har ett utförligt svar på det du frågar om på http://www.sweducation.eu
Lennart