Skola och SamhälleCarl Tham: Demokratin, likvärdigheten och marknaden
Att tillåta aktieägare ta ut stora vinster ur den gemensamma välfärden och återgå till en skola som sorterar barn är ett förräderi mot de demokratiska värden som vi en gång ansåg vara omistliga, skriver Carl Tham. (red)
”Skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor”, skrev 1946 års skolkommission i sitt berömda betänkande. Det var en naturlig och viktig positionsbestämning. Kriget och koncentrationslägren hade visat vad som kan hända i totalitära system och demokratin var fortfarande hotad. Skolkommissionen ville inte göra någon åtskillnad mellan demokratin som styrelseform och som livsform, det ena förutsatte det andra. Demokrati som styrelseform kan inte fungera utan demokrater; det visade mellankrigstidens demokratiska sammanbrott.
Denna hållning har alltsedan dess präglat de svenska läroplanerna. Så småningom tillfördes andra kompletterande värdebegrepp som grundvalen för demokratin: mänskliga rättigheter, internationell förståelse, jämställdhet, anti-rasism mm. Värdelistan blev lång. Att bibringa eleverna en kritisk förmåga blev ett nyckelbegrepp; det var också ett sätt att stärka demokratin, menade man.
Men det handlade inte bara om läroplaner utan framför allt om skolans organisation. Det självklara målet var att skapa en likvärdig skola som skulle motverka segration och främja den sociala sammanhållningen. Den skulle i görligaste mån begränsa betydelsen av det sociala och kulturella arvet, dvs. föräldrarnas sociala position och utbildning.
Detta tillsammans – värdebasen och en gemensam skola för alla – blev grunden för det stora reformarbetet (grundskolan 1962, det nya gymnasiet 1964, utbyggnaden av vuxenutbildningen). Det gick inte utan politisk strid, framför allt om det sammanhållna högstadiet. Den dåvarande högern och också andra delar av borgligheten kämpade emot skolreformer som skulle undanröja medel- och överklassens utbildningsprivilegier. De kunde genomföras genom att folkpartiet bytte sida. Det blev nu självklart att man betraktade skolan som en kollektiv nyttighet som skulle främja hela samhällsbygget.
Men under 1980-talet sker gradvis en förändring. Synen på skolan som en kollektiv nyttighet tonas ned till att se utbildningen som i första hand en privat angelägenhet, en fråga för den enskilde och familjen där samhället skulle erbjuda olika möjligheter och service. Föräldrarnas intresse att fritt väja skola blev viktigare än att motverka segregation och erbjuda likvärdiga möjligheter för alla. Den grundläggande ideologin förändrades; en förskjutning från visionen om medborgarskolan till marknadsvisionen med kunder. Demokrati och jämlikhet stod inte längre i förgrunden. Ledorden blev istället decentralisering, konkurrens, kommersialisering och valfrihet.
På samma sätt som ”en skola för alla” var uttryck för den underliggande ideologin på 50- och 60-talen formade de nya ledorden 90-talets skola, den skola som vi idag fortfarande har. Avgörande blev införandet av skolpeng och acceptansen av att friskolor kunde drivas som företag och ägare plocka ut vinster ur verksamheten. I och med att man accepterade aktiebolag där vinsten är det enda framgångskriteriet var omdaningen till marknadsskolor ett faktum.
I den nya ideologin ingick som närmast självklart att konkurrensen skulle driva fram en positiv pedagogisk utveckling och generellt sett bättre utbildning. Men vi ser nu – sedan många år tillbaka – att den kommersiella skolmarknaden tvärtom inte bara holkat ur likvärdigheten utan också försämrat kunskapsnivån. Systemet gynnar barn med goda förutsättningar (sociala, kulturella, ekonomiska) och missgynnar andra.
Under flera decennier hade det förefallit som om den likvärdiga gemensamma skolan var allmänt accepterad. Men det var, när allt kom omkring, bara skenbart. När de nyliberala vindarna började blåsa allt hårdare på 80-talet yppades ett ”window of opportunity” att vrida klockan tillbaka, nu med hjälp av den alltmer kraftfulla marknadsideologin och med valfrihet som slagord. En både väljarmässigt och ideologiskt försvagad socialdemokrati förmådde inte göra motstånd. Därför blev det egentligen inte heller någon verklig politisk kraftmätning om denna faktiska tillbakagång till en skola som sorterar och där föräldrarnas bakgrund återigen blir allt mer avgörande. Det blev inte ens något riktigt samlat politiskt beslut där innebörden i marknadsreformerna klargjordes.
Därför har vi kommit i den egendomliga situationen att socialdemokratin, både i opposition och i regeringsställning, under åtskilliga år slagit vakt om ett skolsystem som i praktiken undanröjer efterkrigstidens kanske viktigaste socialdemokratiska reform: en likvärdig skola för alla.
Det är naturligt om föräldrar tar ansvar för sina barn. Ropen på valfrihet är egentligen rop på att just mina barn skall ges goda chanser. Att välja skola blir också viktigare när skillnaden mellan skolorna blir allt större.
Men samhället måste ta ansvar för alla barn. Att i skydd av slagordet ”valfrihet” tillåta aktieägare ta ut stora vinster ur den gemensamma välfärdsfinansieringen och återgå till en skola som i praktiken sorterar barn är ett förräderi just mot de demokratiska värden som vi en gång ansåg vara omistliga. Det kommer få sina följder, det kan vi vara förvissade om.
Carl Tham, november 2016
7 Comments on “Carl Tham: Demokratin, likvärdigheten och marknaden”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Ska vi vinna majoritet för stopp på den samhällssplittrande skolmarknaden måste vi sprida argument som även biter på de som tror starkt på fördelen med valfrihet i skolan. Carl Thams gedigna inlägg bör gå hem och sätta avtryck i breda lager. dra ditt strå till stacken och sprid detta inlägg på FB,twitter och via mejl, även till oliktänkande vänner.
”förräderi just mot de demokratiska värden” skriver Carl Tham. Med det menar ha säkert de socialdemokratiska kollektiva tänkande inspirerat av DDR. Nu som då är det frågan om hur vi ser på demokrati och kunskaper. Båda utesluter inte varandra. De skolor som lyckas har båda som bärande.
Segregation säger Carl Tham om skolvalet. Nu är det ju trots allt så att segregationen i Sverige är till övervägande del bostadssegregation och något som ligger långt utanför skolans häng. Man skulle kunna fråga sig hur det skulle se ut om närhetsprincipen åter fullt ut skulle gälla. Vilka inlåsningseffekter får vi på skolans områden? Hur blir det om barn från Rosengård, Hammarkullen, Rinkeby m fl låses in i ett skolsystem som inte tillåter val. Är det eftersträvansvärt?
Ibland låter diskussionen som om vi hade kvar det homogena Sverige där klasskillnaden fanns i den inhemska befolkningen. Med den stora andelen utlandsfödda svenska befolkningen ser vi andra problem. Problem som stavas religion, klan- och familjetillhörighet, mm som inte precis köpt det svenska kontraktet med tillit till staten.
Man kan diskutera mycket vad likvärdigheten är för något. Det är inte precis en enskild faktor som skolpolitiska debattörer vill göra det till. PISA 2015 har flera faktorer som styr det hela. Om det har jag skrivit här: http://pluraword.blogspot.se/2016/12/pisa-2015-en-fluga-gor-ingen-sommar.html
Behovet att diskuterar likvärdigheten är viktig. Men låt oss göra det utan att önska oss tillbaka till en tid som inte finns. Blicken ska alltid vara framåtriktad.
Roger, lite saklighet skulle inte skada om du vill se en konstruktiv debatt, eller ännu hellre ett samtal.
Socialdemokratins kollektiva tänkande är inte importerat från DDR, det har sina rötter i 1800-talets mångfasetterade socialistiska rörelse. ”Det kommunistiska manifestet” översattes till svenska 1848, under måttot ”Folkets röst är Guds röst”. Lenins tolkning av Marx avvisades genom partisplittringen 1917. Per-Albins folkhemstal hölls 1928, 21 år innan staten DDR bildades. Du har samma efternamn som Axel Danielsson, vill du att det ska användas som argument för att du är Sovjetkramare och förmodligen spion? Nej, lite saklighet i argumentationen skulle vara behaglig.
Sen kommer du in på segregation. Det är en väl spridd men likförbaskat osann myt att skolsegregation egentligen ”bara” handlar om boendesegregation. Så är det inte, i en ort som min närmaste stad Hässleholm, där flera skolor ligger inom bekvämt gångavstånd, har ”det fria skolvalet” lett till en lika stark segregation som i storstadsområdena. Samma sak finns väl beskrivet i ett gammalt Agenda-program om Jordbromalmsskolan, det kan du säkert googla fram om du gitter och bryr dig om faktiska sakförhållanden.
Att klasskillnader inte skulle finnas inom den ”inhemska befolkningen” kan man bara påstå om man har ideologiska solglasögon med 100% svärta. http://som.gu.se/digitalAssets/1287/1287289_kapitel_09.pdf
http://fronesis.nu/wp-content/uploads/2015/08/FR04009.pdf
Var och en, även Roger J Danielsson, har rätt till sin egen åsikt. Men man har faktiskt inte rätt att hitta på egna fakta.
På tal om saklighet Kjell Arvidson. Har du läst IFAU rapport och PISA 2015? Om inte, börja med att läsa min skrivning om IFAU rapport om skolvalet och segregationen: http://pluraword.blogspot.se/2015/09/forlat-att-jag-besvarar.html
Sedan om Socialdemokratin och skolan. Stellan Arvidson kan du läsa om här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Stellan_Arvidson. Då noterar du att han vurmade om DDR och var sekreterare i 1946 års Skolkommission.
Jag har åsikter men de bygger inte på faktaresistens som hos somliga.
Nu var det det här med äpplen och päron.
Jodå, jag läste på Wikipedia om Stellan Arvidson (som inte har samma efternamn som jag, läs gärna innantill Roger). Det verkar ju ha varit en lurig f-n. Inte minst noterade jag årtalen för hans aktiviteter, och då blir det inte så svårt att förstå varför han lämnade riksdagen 1968 trots socialdemokraternas historiska valseger. Vill man dra ett rakt streck mellan hans uppdrag som sekreterare i 1946 års skolkommission och hans engagemang för DDR så får man problem med kronologin. För egen del så anar jag snarare ett ganska tragiskt livsöde, och en man som vandrar ut i en ideologisk öken.
När det gäller IFAU och deras rapport, gör du det vanliga misstaget att blanda ihop frågan om ”det fria skolvalet” med frågan om privatskolor och deras vinstintresse. ”Det fria skolvalet ” är en nödvändig förutsättning för de privata skolorna och gynnar dem förstås, men framför allt skapar de en marknadslogisk konkurrens mellan alla skolor, även mellan skolor med samma kommunala huvudman. Och det är så segregationen fungera i min hemkommun, trots att 2015 var det år då den första privata skolan etablerades i kommunen. Barnen från det mer välsituerade villaområdet går genom ”miljonprogramsområdet”, förbi den närmsta kommunala skolan för att nå den av föräldrarna valda kommunala skolan någon kilometer längre hemifrån. Där får ju barnen gå med klasskamrater i dubbel bemärkelse.
Utmärkt artikel av Tham. Problemet, om vi nu ska prata så, är inte bara att det finns inflytelserika grupper som vill värna skolkoncernerna, utan också att det gäller att ta frågan vidare, i det samhälle och den tid vi befinner oss i. Statssekreteraren hos Ekström har många bra inlägg om detta.
Det är rimligt att påstå att vi i Sverige under lång tid har haft demokratin som livsform och som en naturlig ordning.Liksom fiskarna har vattnet som livsform. De sista som upptäcker vattnet är fiskarna.
Ett demokratiskt samhälle strävar efter en demokratisk skola. Just nu pågår en landsomfattande insamling för ATT barn ska få gå i någon sorts skola. Barn på flykt, fattiga barn som måste arbeta för familjens försörjning, och andra utsatta barn, de önskar ATT få gå i skolan. I Sverige håller vi oss med andra problem. Eleverna har blivit kunder på en marknad. Besök Gymnasiemässan i Älvsjö nästa år, för en nedslående upplevelse.
Skolverket byggdes upp i början av 90talet enligt en ritning som kan liknas vid en mindre tvåvånings funkisvilla. Ett uppföljningssystem för att kontinuerligt samla in statistik om skolväsendet kom igång snabbt. Ett utvärderingssystem skulle få fram underlag för utvecklingssatsningar. Utvärderingsprogrammet producerade många sammanträden och projektgrupper men utvärderingar dröjde. Detta hindrade ett utvecklingsprogram, eftersom Skolverket inte fick gå in på kommunernas ansvarsområde. Desto snabbare förvandlades funkisvillan till ett utstyrt hus i Tyrolerstil med verandor, balkonger, utbyggnader, lusthus, allt svårare att orientera sig i. Utvecklingsuppdraget skildes en tid från Uppföljning och Utvärdering. Skolinspektionen skapades, kontrollfunktionen växte och växer och växer. Delegationsordningar och ansvarsområden mellan stat – kommun – rektor är omfattande. Ansvarsfördelningen mellan politiker och tjänstemän strikt reglerad. I många kommuner finns enskilda skolenheter, bolagsägda och andra. Kommunen är BÅDE huvudman över sina skolor OCH samtidigt tillsynsmyndighet över enskilda förskolor, fritidshem i kommunen. Ett sådant styrsystem är inte lättmanövrerat och främjar inte demokratin, eftersom det är ogenomskinligt för de flesta medborgare – och ibland även för utbildningsnämnder. Anmärkning från Skolinspektionen hjälper inte upp den saken.
Ovanstående handlade enbart om reglering mellan stat och kommun. All medial uppmärksamhet och fäktning mellan skilda ideologiska utgångspunkter, alla tvärsäkra åsikter, alla skiljaktigheter mellan sakkunniga, alla som har lösningen eller åtminstone en universalteori, allt detta tillkommer.
Ska vi inte börja om från början? Med 1946 som ett exempel, med anledning av Putin och Trump. Demokratin kan vi både upptäcka och sakna redan nästa år. Men fisken kommer aldrig att upptäcka vattnet, den dör när vattnet blir för dåligt.