Catarina Player-Koro och Lena Tyrén: BETT show – en kritisk reflektion

BETT show (British Educational Training and Technology Show) är en årlig gigantisk tillställning som samlar cirka 40000 personer från 100 länder. Av dessa ska 4000 vara svenska lärare som skickats dit av sina respektive kommuner. Resorna organiseras inte sällan av något utbildningsföretag som kommunen köper sin fortbildning från.

På mässan finns nästan 700 utställare varav de flesta är kommersiella företag såsom Microsoft, Google, HP, Dell, Acer, Lenovo, Intel och många fler. Det faktum att fortbildning och skolutveckling är nära förknippat med digitaliseringen av skolan kommer därför att vara föremål för en kort reflektion i denna text.

På Bett show är tempot högt. Showen handlar om skolan, den fantastiska skolan som snart är här, med glada energiska barn och lärare som uppträder som programledare för en glättig fredagsunderhållning. Allt lanseras på bred front med understöd av den senaste coola och alldeles förträffliga tekniken.

Lanseringen av denna framtidsvision tar sin utgångspunkt i beskrivningen av en förfallen, bedrövligt gammalmodig, eller som en av talarna uttryckte det, irrelevant skola, där elever passiviseras och i princip inte lär sig något av verkligt värde för deras liv i dagens och morgondagens samhälle. Problemet med dagens utbildning är tydligt formulerat och lösningen är förbluffande enkel. EU-kommissionären Xavier Prats Monné sammanfattar detta genom att göra en historisk tillbakablick över utvecklingen i världen. Hans huvudargument är att tekniken har tidigare kunnat lösa allt och kommer även framöver att lösa allt. Denna lösning kan ju dessutom köpas från något av de hundratals företag som befinner sig på mässan representerade av ivrigt leende och välkammade försäljare.

Här är det dags att stanna upp och reflektera över vad vi ser. Det vi bevittnar på denna kommersiella arena är en av de största reformeringarna av utbildningssystemet som skett i modern tid (Ball, 2012). En reformering som sker framför våra ögon, men som ändå fått ganska liten uppmärksamhet i media och i den utbildningspolitiska debatten. Bett show och kommersialiseringen av skolan via digital teknik är exempel på en ny form av styrning av utbildningssystemen som sker genom kommersiella nätverk bestående av olika “filantropiska” institutioner och företag som säljer såväl teknisk utrustning som pedagogiska lösningar och utbildningar för skolledare och lärare etc. Personerna i dessa nätverk har i de flesta fall kommersiella intressen i något utbildningsföretag samtidigt som de framträder som representanter för exempelvis tankesmedjor eller andra icke kommersiella organisationer vars syfte är att påverka opinion och politiker. För svensk och skandinavisk del fanns det möjlighet att möta flera av de svenska representanterna i det parallella spåret Scandinavia@Bett som anordnas av stiftelsen Datorn i Utbildningen och norska Senter for IKT i utdanningen i samarbete med Bett.

Varför är då detta bekymmersamt? I Sverige, såväl som i andra demokratiska länder, har utbildningen varit en del av samhällets strävan att skapa rättvisa, jämlikhet och demokrati genom att förse barn och unga med kunskaper som gör dem till kritiska samhällsmedborgare. Skolan har på så sätt varit en del av samhällets sociala kontroll och därmed också en del av det demokratiska systemet, vilket bland annat inneburit att skolan styrs av folkvalda politiker. Detta kan innebära många saker bl.a. att det under lång tid funnits ett tydligt uttalat krav att undervisningen i skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Om detta blir resultatet när kommunerna köper fortbildning och skolutveckling via företag vars intresse primärt är att tjäna pengar blir då minst sagt tveksamt. Än mer tveksamt blir det när man lyssnar på alla dessa talare som med självklarhet beskriver vad skolan behöver både vad gäller innehåll och material. Var finns den vetenskapliga förankringen? Ofta nämns den svepande som en självklarhet i termer av ”att forskning visat att…” utan att denna forskning närmare preciseras, eller om detta görs så kan man alltför ofta konstatera att något företag varit med och sponsrat framtagningen av forskningsresultaten.

Lärare som vi träffar på mässan är ofta hänförda av alla dessa möjligheter som nu skapas, och flera av dem vi talar med säger att det är så bra att företag ”X” numera sköter all pedagogisk fortbildning och utveckling på den skola där de verkar. Samma företag som också sålt datorer, iPad och smartboard till skolan.

Den vetenskapliga förankringen och den beprövade erfarenheten är numera en produkt som kan köpas snyggt förpackad med flashig teknisk utrustning och med handböcker/kurser för hur undervisning ska bedrivas för att möta dagens och morgondagens samhälle.

I vems intresse och vilken kunskap för vem och för vilka syften?

(Catarina Player-Koro och Lena Tyrén är universitetslektorer vid institutionen för pedagogik, Högskolan i Borås)

 

Ball, Stephen J. (2012). Global education inc. : new policy networks and the neo-liberal imaginery. New York, NY: Routledge.

 


17 Comments on “Catarina Player-Koro och Lena Tyrén: BETT show – en kritisk reflektion

  1. Tack för att ni uppmärksammar oss på detta SHOW-fenomen som ingår i den förnedring av skola och undervisning som numera har sina tentakler utbredda globalt. Dessutom visar detta att de som arbetar för en kommersialiseringen av skolan är lika förslagna som kriminella närverk när det gäller att hitta nya nischer och utfall mot ett demokratiskt samhälle med en demokratiskt styrd skola som tillhör oss alla!

    Teach for Sweden är en annan kommersialiseringsnisch som jag skrev om på S.O.S den 30 September 2013.

  2. Jag kan instämma i mycket av den kritik som ni framför om just BETT. Problemet är väl att kommunerna i stor utsträckning lämnas i sticket av passiva lärarutbildningar som varken får i gång forskning eller fördjupar förståelsen för vad den snabba digitaliseringen av samhället i stort innebär för undervisning och lärande. Inom andra forskningsfält utvecklas koncept och idéer tillsammans med verksam personal, exempelvis inom sjukvård, miljövård, ekonomi eller teknik. Den pedagogiska forskningen ställer sig vid sidan om och granskar (i bästa fall). I sämsta fall och kanske vanligast, gör man inget alls. Varför finns inte mer av praktiknära forskning och spännande utvecklingsarbeten i lärarutbildningen där användning av digitala verktyg som bidrar till fördjupat lärande står i centrum? Det vore märkligt om inte mervärden i undervisning och lärande kan skapas, när så mycket intressant händer inom andra områden.

  3. Artikeln rymmer några bra observationer men har några fundamentala brister, som kräver ett svar.

    Artikelförfattarna är fundersamma över kommersiella drivkrafter för digitalisering i skolan. Tron att digitaliseringen i skolan främst drivs av kommersiella krafter, är ungefär som att hävda att
    tryckteknikens utveckling på medeltiden främst drevs av kommersiella krafter. En väl snäv syn på människan och den tekniska utvecklingen.

    Det finns ett stort behov hos lärare och skolledare att ventilera frågor om dagens lärande där man givetvis vill utnyttja digitaliserings möjligheter. Och det behöver man göra kollegialt, i samspel med forskare, myndigheter och leverantörer. Det är en stor förändringsprocess där skolan behöver alla slag av partners. Och där akademin och lärarutbildningarna lämnat ett tomrum.

    Om man med rätta är fundersam över att fortbildningen drivs av kommersiella krafter, så är det förvånande att man just pekar ut stiftelsen DIU eller den norska myndigheten Senter for IKT i utdanningen. Vilka nätverk anser man som drivna av kommersiella krafter? Är det nätverket för att skriva sig till läsning, som DIU sedan dess start har lyft fram? Är det nätverk kring lärarpriset Guldäpplet, startat 2001, länge med de två lärarfackförbunden som partners? Är dessa uttryck för kommersiella intressen? På vilket sätt?

    I stället för att angripa stiftelsen DIU och nätverk som just envist stått för det märkesobundna, oberoende och icke-kommersiella, borde man nog hitta lämpligare måltavlor och analysera hur alternativen kunde se ut.

    Mässor av typen BETT ger koncentrerad inspiration, med 36 000 besökare, mängder av utställare och 224 olika seminarier med allt från lärare som berättar hur de jobbar till engelska skolinspektionen. Vårt dagsprogram Scandinavia@BETT med elever, lärare och forskare var inriktat just på det professionella skolfolkets delande av erfarenhet. Vi är där just för att iscensätta denna typ av delandeprocessser.

    Vår bestämda uppfattning är att skolan behöver kompetensutveckling, egen kunskapsbildning, arrangerad av andra än leverantörer. Det är en del av de förslag stiftelsen DIU envist drivit sedan starten med fokus på behovet av forum, tid och rutiner för den beprövade erfarenhetens formulering. Det gäller lokalt, regionalt och nationellt.

    Här borde universitetens lärarutbildningar se sig själva som en part i lärarnas fortsatta kunskapsbildning under yrkesverksamhetens många år efter den inledande lärarutbildningen. Här har man i stället lämnat ett tomrum som öppnat för kommersiella krafters dominans i it-fortbildning. Akademin och lärarutbildningarna har här ett stort ansvar och har hittills lämnat scenen till andra.
    Anta utmaningen, fyll detta behov, bidra själva!

    Med vänliga hälsningar
    Peter Becker
    Ordförande Stiftelsen DIU

  4. Som en replik till några av kommentarerna på vår text så vill vi påpeka att det centrala med vår reflektion är sätta fokus på och kritiskt granska nya styrningsformer av samhälleliga funktioner som är en del av avregleringen av offentliga sektorn. Här är digitaliseringen av skolan ett exempel. Att belysa synliggöra och diskutera detta är en viktig del i en demokrati. Vad man sen tycker om utvecklingen är en annan sak som givetvis också kan diskuteras.

    • Catarina Player-Koro.
      Vilket är företaget “X” ? Det finns väl mer än ett företag på skolmarknaden. Annars kan ju kommunerna inte samla in anbud och avgöra vilka som ska leverera läsplattor eller lärplattor eller andra namn på surrogatlärare som dyker upp. Jag tycker att surrogatlärare är ett bra namn på de saker som ska ersätta kompetenta lärare. Digitaliseringskommissionen har ju nu presenterat sitt koncept för skolan. Digitalisering i skolan är inte samma sak som digitalisering inom sjukvård och industri.
      Sture Sjöstedt

  5. Det är utmärkt att ni problematiserar denna fråga. Vi har alltför många gånger stirrat oss blinda på alla fördelar med nya ideer i skolan. Man har kastat sig ut utan att planera, utbilda och följa upp hur det egentligen går.
    Listan kan göras lång men för mig innehåller den bla mängdläran i matematiken; läsinlärningsprojekt som går ut på att eleverna lär sig läsa själva; lärarnas passivisering i klassrummet till förmån för grupparbeten, projekt, beting och andra elevaktiva arbetssätt (nästan alltid utan de styrmedel, och strukturer som behövs för att lyckas med sådana); införande av målstyrd skola utan att utbilda lärare och rektorer i vad det innebär; privatskolereform utan ekonomisk styrning och kravsättning; återinförande av tidiga betyg – utan att läsa forskningen som ledde till att de en gång togs bort; införande av 1:1 lösningar utan att utbilda lärarna och eleverna i hur man använder dator/padda.
    Historiskt har det snabba och ogenomtänkta förfarandet lett till två saker: 1. en alltför stor del av lärarkåren fortsätter att göra som man alltid gjort; 2. ideerna förpassas till skrotupplaget.
    Men alla dessa ´saker hade goda intentioner och borde i samtliga fall lett till utveckling och inte avveckling.
    Detta gör att vi fortfarande dras med matematikundervisning som ínte fungerar; läsförmåga som är under avveckling; elever som på sin höjd producerar en plansch som ingen orkar eller vill läsa; låga förväntningar och kravlöshet på elever; osv
    När det gäller vårt samhälles snabba digitalisering borde diskussionen enligt min mening ske i ett antal olika spår:
    – Vi behöver fundera på hur skoldagen med schema, ämnesindelning osv skall se ut. Är det rimligt att den högstadieskola jag arbetar på idag har ett schema, salssystem, som är identiskt med hur det var när jag gick i skolan för 40 år sedan?
    – Vi behöver fundera över vilken sorts lärare vi behöver – Kairos Future har som vanligt spännande ideer. Man talar om: “ämnestränare – en utmanare och coach, ämnesledaren – en ämnesspecialist och pedagogisk ledare, superinspiratören – med vass förmåga att entusiasmera och inspirera, mentorn – en som stöder och överblickar elevens hela lärprocess samt metodutvecklaren – en specialist som tillhandahåller nya digitala metoder och verktyg för inlärning.”
    – Hur skall skolbyggnaden se ut. Vi pumpar in pengar tex i de 40 skolorna som får sämst resultat. Är en del i lösningen att riva dessa skolor och bygga moderna lärmiljöer anpassade till en digitaliserad, internationell och intranationell verklighet? Hur ser det ut när man bygger nya skolor idag förresten: bygger man annorlunda eller är det klassrum-grupprum-korridor som gäller?
    Som vanligt vill jag avsluta med en förhoppning om att fler debattörer kommer med nya ideer och förslag på framgångsvägar. ÓCH Janne B och ni andra om ni tar upp gamla ideer på nytt – se till att dom är uppdaterade med hjälp av forskning och praktisk erfarenhet.

  6. Michael Walls FD, samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning

    Digitaliseringen av skolan måste ju sättas i ett bredare maktpolitiskt sammanhang med avstamp i 90-talets nyliberala vändning mot globaliseringens och kunskapsekonomins påstådda krav. Effekten av denna vändning kan ses i skolans omorganisering mot ett mera företagsliknande modell (NPM) där även idéerna om hur lärare och elever ska vara börjar styras utifrån nyutvecklade styrningstekniker. Till exempel år 2006 kom EU med sina åtta nyckelkompetenser för “lifelong learning” där IKT, Entreprenörskap och begreppet bildning ingår. Att dessa kompetenser förenas under samma rubrik pekar på en gradvis “commonsense” koppling mellan en för skolan motsägelsefulla element. Det pratas mycket om kunskapskvalité men i en föränderlig kunskapsekonomin måste eleverna var ständigt beredda att uppdatera sig. Fokus ligger på risktagande, att förhålla sig till kunskap som kortlivad, tillfälliga och att vara självständigt, välja rätt: var entreprenöriell med andra ord. Detta livslångt lärande ideal står tvärtemot en skola som bygger på kunskap eller en djupare förståelse av bildning. Problemet är att näringslivets marknadsideologiska tankegods med även kommersialismens logik inbyggd har koopterat det utbildningsvetenskapliga språket och tömt det av innehåll.

    • Hej Michael!

      Jag håller med dig men jag skulle nästan vilja gå ännu längre tillbaka.

      Jag skulle vilja sätta två av varandra oberoende händelser/startpunkter och det som gjorde dagens ideologiska samhälls- och skolutveckling möjlig.

      1) Den 15 augusti år 1971 kopplade Richard Nixon loss dollarn från guldet som riktvisare för dollarns värde. Denna händelse kom senare att möjliggöra för en spekulativ ekonomi med allehanda inslag som ökar osäkerheter och instabiliteter i en framväxande global ekonomi.

      2) Framväxandet av det s.k. informationssamhället under 1970-talets först hälft där omvandling av information kom att bli den drivande motorn för den ekonomiska utvecklingen. Kopplingen mellan ekonomi och kunskap kom här att accelerera.

      3) Kombinationen av 1 och 2 har t.ex. medfört att papperspengar utgör nu endast 5% av alla pengar. Resten är siffror som med “blixtens hastighet” kan förflyttas över vårt jordklot. Men inte nog med att siffror kan förflyttas – de kan också produceras på kredit av banker.

      4) Frågan är då hur skolan skall, kan eller bör agera i relation till ovanstående utveckling. För att utbildning inte helt ska uppslukas av ovanstående ekonomiska paradigm behöver den skiljas något från detta paradigm. Frågan är då hur utbildning ska kunna bli mer självständig än vad den är idag om utbildningens mål sätts utifrån detta ekonomiska paradigm?

  7. Michael Walls FD, samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning

    Hej Pär,

    Jag håller med dig helt. Jag tog inte upp 70-tals krisen och Nixons “floating of the dollar” som avstamp här, utan fokuserade på den svenska kontexten så som jag rekonstruerar den. Het riktigt var Nixons ingrepp (under Paul Volcker?) med?) viktigt inkörsport in i den ekonomiska nyliberalism som präglat vårt system sedan dess. De olika kunskapsrationella synsätt som det nyliberala paradigmskiftet har gett upphov till är lysande utgångspunkt för vidare forskning om kopplingen mellan nutidens OECD och EU:s kunskapssyn och dåtidens effektivisering av information. Intressant, Pär. Jag tycker figuren “entreprenören” är intressant i sammanhanget med då den framstår som en universell och rationell gestalt samtidigt som den omtolkas och rekontextualiseras i olika utbildninsgsammanhang. Magnus Dahlstedt beskriver Entreprenörskap som religion.

    • Hej igen Mikael!

      En intressant aspekt i den svenska utbildningsdiskursen tolkar jag är att två delvis motsatta ideologier har fått starkt fäste, neoliberalism och neokonservatism.

      I den neoliberala är det den rationella människan, som kan ta ansvar för sig själv, som är i fokus. Risktagande ingick i någon av definitionerna av entreprenörskap i utbildning. Läraren framskymtar här som handledare till elever som har en medfödd rationalitet – som ibland benämns som “modern man”. Om inte denna rationalitet är medfödd kan den inte i ontologisk mening bli universell om jag tolkar detta paradigms rötter rätt.

      I den neokonservativa diskursen behöver människan styras med regler och kontroller. Där behöver det bli ordning och reda. Läraren ska återupprättas som en auktoritet som förmedlar kunskaper. Eleven har här ingen medfödd rationalitet som ska handledas fram. Istället utvecklas eleven tack vare en förutbestämd struktur på undervisningens innehåll.

      Ovanstående “idealtyper” är vid första påseendet motsatta men jag tolkar att de just nu samverkar i såväl samhälls- som skolförändringar.

  8. Michael Walls FD, samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning

    Hej Pär,

    Relationen mellan Liberalism och Konservatism har en lång historia, anser jag, som går tillbaka till uppkomsten av den (brittiska) liberala staten under kolonialismens och senare industrialiseringens högtid. Individen oavsett vilket utvecklingsnivå hon befinner sig i har möjlighet att “catch up” med de som levererar Civilisationen till alla världshörn. Dock är det inte säkert att alla kan “catch up” beroende på kulturella tillkortakommanden. För att koppla till den diskursordning som du tar upp kan man säga att den svenska utbildningsdiskursen är samtidigt inkluderande och exkluderande. Diskursen även genomsyrar märker jag de preskriptiva lärande metoder (se BFL) som levereras till skolan. Elever har egenskaperna för att lära sig de “rätta” kunskaperna för att bli självgående, initiativtagande, problemlösande, risktagande lärande subjekt. Dock är vissa kulturer mera redo än andra att utvecklas i enlighet med denna universella utvecklingsbana.

    • Hej Michael!

      Jag tackar för dina intressanta iaktagelser och analyser.

      En fråga som jag har grubblat på är i vilken mån människan behöver en definition av människan. Gert Biesta menar i “Bortom lärandet” att den västerländska humanismen har blivit inhuman genom sin definition av en (universell) människa.

      Å andra sidan är det svårt att säga något vettigt om eller till en annan människa om inte vi utgår från att denna andra människa har en ontologisk status. Mitt sätt att vetenskapligt hantera detta har varit att tillämpa Margareth Archers “kritiska realism”. Visst kan det sägas om kritisk realism att den har sina rötter i en västerländsk idétradition och det är väl det kritiska i “kritisk realism. Men utgångspunkten att människan varken är en “modern man” eller en “societies beeing” utan tillskrivs de stratifierade egenskaper som Archer framför är det som jag just nu anser vara mest fruktbart.

  9. Michael Walls FD, samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning

    Hej Pär,

    Jag tycker mycket om Biestas kritisk analys av den rådande lärandekulturen och dess inhuman humanism. Man skulle kalla det för Humanism med stort H för att beteckna det som diskurs. Att vara/bli ett lärande subjekt i enlighet med nutidens entreprenöriell Humanism kräver ju ett intetsgörande av Jaget och även tidigare kunskap. Den entreprenöriella lärandekulturen kräver ett instrumentell relation till kunskap och Jaget. Men människan – även den lydiga medborgaren – trotsar, i smyg eller offentligt, för att bevara de kunskaper och erfarenheter som hittills definierat den man är för tillfället. Känner att jag måste gå igenom Bhaskar och Archers verk en gång till. Jag läste Kritisk Realism för snart tjugo år sedan nu.

    • Archer kommer åt “jaget” genom bl.a. en teori om emotioner. Hennes “Being Human. The problem of Agency” från 2000 är kanske hennes bästa alster för att tydliggöra grunderna i denna metateori.

      Om människor inte har känslor och om känslorna inte har någon betydelse för hur människan tänker och handlar skulle människan varken finna mening i livet eller i kunna ta livet av sig. Archer menar att känslorna står i relation till tre ordningar: en naturlig, en praktisk och en social. I den naturliga ordningen uppkommer känslor som inte är socialt härledda, t.ex. genom människans kontakt med olika temperaturer (kallt-varmt), olika underlag, mjukt-hårt etc. Här är det en skillnad mellan känslan (aj, det gjorde ont) och hur känslan uttrycks (jag ska inte visa att det gör ont).

      Känslor, en inre konveration som möjliggör att reflektera över sig själv och sin omgivning och en kroppslig och psykologisk kapacitet att agera och att genomföra projekt – är några av byggstenarna i en stratifierad människa.

      Om människan inte har ett jag kan hen inte göra motstånd mot läxor, förtryck etc etc.

      Människan kan reflektera över sig själv och under samma omständigheter välja olika vägar. Person A kan säga, Nej, jag prioritertar andra saker än detta t.ex. att göra en karriär, Person B kan säga, jag prioriterar detta (att göra karriär)

      Vissa saker är lite mer svåråtkomliga, t.ex. att Archer har definierat fyra eller fem olika sätt att reflektera och att dessa sätt har betydelse för människans handlande.

      Andra saker menar jag är återvändsgränder, t.ex. hennes koppling till Bhaskars modell om t.ex. teorioberoende ting respektive teorberoende fakta. När det gäller en social ontologi så fungerar inte detta. Människan är påverkad av de teorier som omger henne. Däremot är Bhaskars stratifiering med olika mekanismer på olika nivåer, t.ex. en fysikalisk, en kemisk, en biologisk, en psykologisk och en social nivå användbar menar jag. Även om hon inte helt har lyckats att definiera på vilket sätt den sociala nivåns mekanismer är relativt autonoma i relation till den psykologiska nivåns mekanismer.

      Problemet är följande: För att det ska finns sociala och kulturella strukturer behövs människor. Inga människor, inga sociala strukturer. En halv lösning är att inrätta en tidsdimension och hävda att de sociala strukturerna föregår en människa. När en människa föds finns det redan en social omgivning ingående i en social struktur. När en människa söker ett arbete finns det redan ett arbete, sociala och kulturella förväntningar på detta arbete etc.

      Den andra halvan ser jag dock inte att Archer har löst. De sociala och kulturella strukturer som föregår en människa, en agent, upprätthålls i sin tur av andra människor, andra agenter. Bortsett från tidsdimensionen ligger Archer ändå rätt nära den sociolog hon så ivrigt kritiserar; Anthony Giddens och hans struktureringsteori.

      • Michael Walls FD, samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning

        Tack för uppdateringen där. Ja, det är ju i grunden interaktionen. handlandet. mellan aktörer, föränderliga strukturer kopplat till detta handlande som är av både social och psykologisk karaktär. Dock kan det nog ligger någonting i att de sociala och psykologiska interagerande fält är IBLAND relativt autonoma, om vi anlägger brett maktperspektiv? Bara en tanke.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS