Christer Fritzell: En skola för demokratisk integration?

Skolan skulle kunna vara den institution som tog hand om de unga nyanlända och integrerade dem i samhället, skriver Christer Fritzell. (red)

I flyktingkrisens spår har ”integration” blivit ett centralt stickord i den politiska debatten, i allt väsentligt med innebörden att nyanlända snarast ska få arbete och bostad. Styrning sker via lagar och subventioner, språkkurser och samhällsinformation, därtill rejäla doser anpassad retorik i massmedia, allt enligt principen att beskriva problemen så att de framstår som hanterliga med just de medel som politikerna själva förfogar över. Men uppgifterna tycks redan övermäktiga, och då kvarstår ändå många av de sociala och kulturella utmaningar som utgör den samhälleliga integrationens egentliga kärna.

Djupare besett kan integration uppfattas som en relation mellan individ och samhälle i en för alla fortgående process. Ständigt nya villkor måste mötas i livslångt lärande och aktiv socialisation till nya omständigheter. Och om man med integration vidare avser hur människors handlande samordnas i dynamiska sociala mönster över tid och rum, och hur kulturella normer och sociala identiteter förankras i samhälleliga institutioner, blir det uppenbart att detta i särskilt hög grad gäller alla dem som påbörjar ett nytt liv i ett främmande land. Lika klart är att detta kräver så mycket mer än vad dagens förvaltningspolitik kan erbjuda.

Integrationspolitiken sägs möjliggöra mångkulturell gemenskap i ”samhället”, men ofta avses då egentligen insatser inom stat och kommun. Beträffande privata angelägenheter och i det civila samhället i stort förefaller mångkulturalitet som en lovvärd ambition, och här kan ömsesidig respekt och tolerans säkert i hög grad bidra till kulturell utveckling. Men i mötet med den demokratiska rättsstaten och i det politiska deltagandet som medborgare följer villkor som vare sig mångkulturell vidsyn eller välmenande kulturrelativism kan överbrygga. Formella myndighetsåtgärder är otillräckliga om vi talar om sådant som solidarisk respekt för välfärdsstaten, jämställdhet mellan könen, religionsfrihet, tilltro till argumentation och kompromisser snarare än hot och våld som medel för konfliktlösning, liksom mer allmänt en övertygad uppslutning kring rättsstatens konstitutiva frihets- och moralprinciper.

En tilltagande integrationskris riktar fokus mot de mer långsiktiga utmaningar som gäller nyanlända barn och ungdomar. Bristfällig skolgång, upplevelser av krig och andra fasor, auktoritär uppfostran, uråldriga hederstraditioner, kulturellt och socialt armod är ofta del i bagaget. Hur ska långvarigt utanförskap, för att inte tala om religiös och politisk extremism, kunna undvikas? Hur ska individers utveckling till självständighet och fritt tänkande egentligen gå till? Hur ska kraft och engagemang bland tiotusentals nyanlända kunna tas tillvara? Språkkurser och information om ”svensk kultur”? Är det ens realistiskt att hoppas att verklig integration ska kunna ske?

Men varför teckna bilden i så mörka färger? Här i landet etablerades ju mycket tidigt en särskildinstitution för just detta uppdrag, nämligen skola och utbildning. Från folkskolan i mitten av 1800-talet och via 1900-talets reformer etablerades successivt en medborgarskola, där barn från olika delar av samhället kunde mötas. Efter andra världskriget tvingade eftertankens bistra insikter fram en bred politisk samsyn som kodifierades av 1946 års skolkommission: ”Skolans främsta uppgift bliratt fostra demokratiska människor” (SOU 1948:27,3; enkelt tillgänglig på Internet). Visst stötte ambitionerna på motstånd och idealen urvattnades ofta i mötet med ett oresonligt klassamhälle. Men stegvis byggdes ett skolsystem som med bred demokratisk legitimitet kunde slå rot i medborgarnas vardagsliv, och där sekularisering och familjelivets ökande jämställdhet kunde få stöd. Lärande och socialisation, ämneskunnande och värdegrund, skulle aktivt bidra till det solidariska ”sociala kitt” som ingen konstruerad ”kulturell kanon” kan ersätta. Enorma resurser har sedan allokerats till detta integrationsbygge. Så varför skulle inte en så högt kvalificerad institution som den svenska skolan kunna klara av även dagens utmaningar?

Ett problem bara: Under senare decennier har skolpolitiken avlägsnat sig allt mer från medborgarskolans ideal, och skolans beredskap att ta itu med en annalkande integrationskris förfaller mer eller mindre ha monterats ner. Hur har detta gått till? I all korthet; nyliberalism, avregleringar, privatiseringar, segregation, New Public Management, mätfixerad resultatstyrning samt därtill anknytande skoldebatt i avsikt att renodla skolans uppdrag och undanröja allt ”flum” som hotar den ”kunskap” som definieras av den globaliserade marknaden, OECD och PISA…

Officiella krav på demokratisk värdegrund och individers utveckling till frihet och ansvar ställs åt sidan i snävt strategiskt tänkande. Kortsiktiga ändamål får helga medlen, medan inre motivation och arbetsmoral eroderar med förutsebara konsekvenser i stress och psykosociala besvär, mobbning och oordning. Ideologiska skiljelinjer åsido blir slutsatsen ändå, att skolan i hög grad lämnat de förutsättningar för demokratisk socialisation och meningsfullt kulturellt lärande som samhällelig integration på djupet kräver. Ingen behöver ifrågasätta betydelsen av basfärdigheter eller anställningsbarhet för samhällets konkurrenskraft, men det räcker inte.

Nuvarande problembild ställer i blixtbelysning hur historielösa skolreformer har målat in skolan i ett hörn där villkoren för framgångsrik samhällelig integration systematiskt har underminerats. Ett tungt ansvar ligger på dem som drivit fram den undermåliga lärande- och socialisationsmiljö som nu särskilt drabbar inte bara nyanlända utan också många andra i socialt och kulturellt utanförskap.

I bästa fall kan dagens krisutveckling ge viktiga insikter inför den djupgående rekonstruktion av svensk skola som nu förefaller ofrånkomlig. Att de pedagogiskt yrkesverksamma inom skola – och lärarutbildning – då förmår lyfta sig i håret och underbygga en skola för demokratisk integration kunde ses som själva grunden för ett professionellt ansvarstagande.

(Christer Fritzell är professor em i pedagogik)