Christer Fritzell: Politisk styrning av skolan – i en tid av alternativa fakta

Den politiska styrningen av skolan har varit effektiv i att sätta agendan för skolans område. Framgångskonceptet har varit att inrikta styrningen mot skolans kärna, kunskapen. Detta är fel, låt lärare äga kunskapsarbetet i klassrummen, skriver Christer Fritzell. (red)

Det har sagts att i det fall historien upprepar sig så är det när något tragiskt återkommer som fars. Tanken dyker upp när europeisk fascism från förra seklet nu återspeglas i högerextrem populism, i USA med en clown i Vita huset. Men farsen är illusorisk. Med storhetsvansinne och folkförförelse följer nu liksom då bildningsförakt och en självpåtagen rätt att avgöra vad som är fakta eller falskt. I den bistra eftertankens tecken kom den svenska efterkrigspolitiken att utgå från en välmotiverad vision om en medborgarskola med främsta syfte att förankra demokratin.

Nu är situationen en annan. Under decennier har politiken i OECD-länderna dominerats av avregleringar, åtstramningar och offentlig förvaltning enligt mönster från det privata näringslivet. På utbildningsområdet har ”den internationella konkurrensen i det globala kunskapssamhället” satt tonen med honnörsbegrepp som anställningsbarhet och individuell karriärplanering. I sällan skådad reformiver har den svenska skolpolitiken följt en ambition om bättre rangplats i nästa PISA-mätning.

I åtminstone ett avseende har skolpolitiken varit ytterst effektiv; att nå tolkningsföreträde i offentligheten. Man har så till den grad lyckats sätta agendan även i fråga om det inre arbetet mellan lärare och elever att man numera ogenerat kan hävda en bättre förståelse än skolans personal om exempelvis behovet av läxor, antalet prov i olika ämnen eller betygens konsekvenser för elevers motivation. Partistrateger drar sig inte ens för att skriva lärarna på näsan om lämpliga undervisningsmetoder, läs ”katederundervisning”.

Mot bakgrund av de verkliga utmaningar som följer i en värld av starkt växande hot mot demokratins grundvalar behöver frågan ställas om hur denna självupptagna och  visionslösa skolpolitik kan rättfärdigas. Är det rent av så att den i sig är en mer primär förklaringsgrund till dagens problem än skolinterna svagheter? Var finns närmare besett evidens för att nuvarande politik är adekvat för de djupgående förändringar som tycks bli alltmer nödvändiga? Vad är det som styr och upprätthåller denna styrningsmodell?

Bakom trycket från OECD kan en tolkning sökas i förvaltningspolitikens inre logik och dess underförstådda imperativ om styrbarhet. Genom att oförtrutet lyfta fram skolans problem i enlighet med antaganden om de egna resursernas tillämplighet uppkommer en effektivitetsinriktad rundgång. Internt rationellt snurrar ”reformerna” vidare enligt en sällan ifrågasatt styrningsideologi. Men hur har då denna kunnat tränga så djupt in i skolans inre arbete?

Här vill jag som en grundbult peka på hur politiken med sitt erövrade tolkningsföreträde framgångsrikt siktat in sig på skolans mest centrala och känsligaste särmärke, nämligen kunskap. Ingen behöver ifrågasätta att goda basfärdigheter och ämneskunskaper är utomordentligt viktiga. Likaså är faktakunskap ovärderlig, tillsammans med nödvändig källkritik och insikt om fundamentala skillnader mellan naturliga och sociala fakta, i synnerhet i en tid av faktaresistens och trånga åsiktskorridorer. Men vad denna styrningsmodell kräver är att befästa själva kunskapsbegreppets praktiska innebörd på ett övertygande sätt i offentligheten.

Jag menar att skolans signalbegrepp – kunskap – sedan 1990-talet har annekterats som tolkningsmedium för att hävda den snäva styrbarhetens legitimitet. För att de skolpolitiska resurserna ska kunna framstå som effektiva, och retoriken trovärdig, behöver just kunskapen och dess lärande uppfattas som något hanterbart med dessa medel. Vi får en i perspektiv av begreppets djup och mångsidighet ytterst förkrympt kunskapsideologi som ställs fram som nödvändig och självklar.

Ytterligare problematiskt är de mer indirekta effekter som döljs i vad som samtidigt utesluts, undviks och hålls under ytan, nämligen allt vad denna ideologi inte tillåter och allt den inte kan hantera. Dessa latenta konsekvenser, oavsedda eller inte, gäller unga människors kritiska bildning och skolans demokratiska utveckling genom de fördjupande, kreativa och solidariska möjligheter som principiellt alltid inryms i det pedagogiska mötet mellan engagerade lärare och motiverade elever. Mycket talar för att denna outsagda undertext i dagens kunskapsretorik med dess ofta mystifierande språkbruk är allvarligare på längre sikt än politikens explicita fokus.

Jag påstår givetvis inte att svensk skolpolitik har något samröre med de Orwellska nyspråk som nu förstärkts i populismens spår, som när osanningar blir ”alternativa fakta”. Snarare än försåtligt språkbruk gäller det förkrympta kunskapsbegreppets högst påtagliga förhållanden. Med dess hjälp uppkommer en mängd funktionella möjligheter på skolmarknaden; dokumentation och kontroll kan förfinas, betyg kan göras till en primär fråga i undervisning, jämförelser mellan kommunala och privata skolor kan beskrivas som objektiva, likvärdighet kan få gälla mätresultat snarare än behov, komplexa fakta kan påstås tala för sig själva, ”katederundervisning” kan framställas som villkor för effektivt lärande och så vidare. Till detta kommer mer externa effekter som på olika sätt underbygger den växande kunskapsmarknaden på högre utbildningsnivåer.

Varje nationell skola kräver politisk styrning. Men dess karaktär och ändamålsenlighet – som politik oberoende av partisympatier – måste kunna ifrågasättas av fördjupad analys och kritiska motspråk i det offentliga samtalet. Inte minst behövs samlande bidrag från engagerade lärare och elever, som utifrån egna erfarenheter kan beskriva skolans verklighet. Idag sker den OECD-ideologiska styrningen mot bakgrund av ett globalt ekonomisk-politiskt system i förfall, där rapporterade fakta påvisar att en handfull finansaristokrater förfogar över större ekonomiska resurser än hälften av världens befolkning. Eller har kanske även denna faktakunskap redan tillbakavisats av alternativa fakta?

(Christer Fritzell är prof em i pedagogik.)

10 Comments on “Christer Fritzell: Politisk styrning av skolan – i en tid av alternativa fakta

  1. Christer Fritzell har skrivit en intressant artikel med många angelägna synpunkter. Problemet med artikeln är att Fritzell slår åt alla håll och att det därmed blir svårt att se vad som är huvudproblem och vad som är bisak i den svenska problemskolan.
    Fritzell skriver att den förda politiken har tagit ifrån lärarna stora delar av sin självständighet. Det är förstås ett stort problem. Den nyligen utkomna boken på svenska ”Flip the system” från Studentlitteratur pläderar för att lärarna ska ta makten i skolan. Att det i Sverige gått åt fel håll beror främst på den låga nivån på den pedagogiska forskningen. Det är Christer Fritzells kollegor som varit problemet. Det handlar säkert om ren inkompetens hos fackpedagogerna liksom om bristande konkret kunskap om skolan, men också om att dessa fackpedagoger allierat sig med skolvärldens girigaste aktörer. Deras personliga vinstintresse har blivit viktigare än vetenskaplig stringens.
    Fritzell slår hårt mot den rådande kunskapssynen och jag håller med i mycket. Dock förstår jag inte riktigt vad som är fel i OECDs kunskapssyn. De har en balanserad kunskapssyn och deras tester grundar sig i att det finns grundkunskaper, men också i att det finns en tankeförmåga och en kreativ förmåga. I den svenska skolans kunskapssyn finns däremot skrämmande fel och brister.
    Skolans styrdokument från 1992 ”Skola för bildning” präglas av kunskapsrelativism och postmodernism. Den svenska skolans teoretiska grundval för kunskapssynen blev teorin om ”4F” och den är det fortfarande. Det är en förenklad modell som bygger på Blooms ursprungliga taxonomi från 1956. Den taxonomin är vetenskapligt felaktig, vilket konstateras i två böcker dels i John Hatties ”Synligt lärande (En syntes av mer än 800 metaanalyser om vad som påverkar elevers skolresultat)”; Natur & Kultur (2014) på sid 54. Detsamma sägs i boken ”Flip the system” från Studentlitteratur på sid 297.
    Kunskapssynen i svensk skola grundar sig på en felaktig syn på sambandet mellan kunskaper och läroprocesser. Man kan säga att de svenska styrdokumenten ser personer som Donald Trump som idealpersoner. Orden ska spruta i en jämn ström. Brist på tanke eller eftertanke är inget som oroar. I sann postmodern anda hyllar styrdokumenten kunskapsrelativism och ”alternativa fakta” är därför helt i sin ordning.
    Man kan undra hur alla dessa felaktiga teorier kunnat skrivas in i den svenska skolans lagar och styrdokument? Jag har här nämnt teorin om ”4F”, Blooms taxonomi och postmodernismen, men det finns många fler tveksamheter och vetenskapliga felaktigheter inskrivna i dokumenten. Vid en direkt fråga svarar Skolinspektionen att de följer lagen om det finns skillnader mellan lagen och vetenskapen. Det känns sannerligen inte tryggt att ge maktmedel till en myndighet som uppvisar en sådan total brist på respekt för vetenskapen.

  2. En intressant artikel följd av en förväntad kommentar från Jonny Wieweg. Jag har läst samma argument om och om igen alltsedan SOS uppstod. Till diskussionen om alternativa fakta kan läggas att svaga argument inte blir starkare för att de upprepas.

    – Fackpedagoger alierar sig med giriga aktörer? En apart anklagelse. Ta tillbaka eller belägg!
    – Exakt vilka är fackpedagogerna, och har dessa fackpedagoger en gemensam hemlig agenda?
    – Svenska styrdokument “ser” (?) en person som Donald Trump som en idealperson? No comments!
    – Och så Hattie – i repris.
    – Och 4F – i repris. De s.k. 4Fn har inte styrt undervisningen som något sorts dekret, lärare är inga robotar. Och 4F bygger inte på Blooms taxonomi som är ett hierarktiskt system – vilket inte konstruktionen av 4F var, det var fyra tänkta aspekter av kunskap i en möjlig samtidighet. Läs på i favoritlitteraturen “Skola för bildning”. Kritik ska grundas på saklighet och inte på att man missförstått det man kritiserar.

    Till sist; OECD är en ekonomisk organisation för att stärka effektivitet och tillväxt. Det är inte “de snälla farbrödernas sällskap”.

    Nu ska jag läsa om artikeln, som var värd en stunds reflektion.

  3. Svenska fackpedagoger borde vara den svenska skolans stadga, men så är det tyvärr inte. I stället har felaktiga teorier från fackpedagogerna varit orsaken till försämrade skolresultat i flera decennier nu. Fackpedagogerna har pläderat för billiga metoder som progressiv pedagogik, konstruktivism och problembaserat lärande (PBL) för att bara ta några felaktiga teorier ur högen. Det är klart att det var mumma för skolans mest giriga aktörer.
    Tyvärr för fackpedagogerna så har John Hattie visat med sina metastudier att dessa teorier är olämpliga och inte ger eleverna de bästa kunskaper. Hattie är inte populär i många av fackpedagogernas kretsar. Fackpedagoger har möjlighet att tjäna stora extra pengar på föreläsningar och kurslitteratur. Det är ett incitament som kan locka fackpedagoger att åka runt med pedagogiska fejkteorier och därigenom berika sig själva. Samtidigt har man sett till att kompetensen i skolsystemet sänkts dramatiskt genom att erfarna lärare motarbetats, att rektorer tillsätts utan lärarerfarenhet och att skolbyråkrater och lärarutbildare också alltför ofta saknar lärarerfarenhet.
    Fackpedagogerna borde vara skolans vetenskapliga spjutspets, men i stället har man blivit något av skolans skojare. Man lovar stora framsteg med nya metoder, men inga löften hålls. I den nyligen utkomna boken på svenska ”Flip the system” från Studentlitteratur sammanfattar man läget för den pedagogiska forskningen: ”Situationen inom pedagogisk forskning liknar den inom medicinforskningen på fjortonhundratalet, när vem som helst kunde påstå vad som helst…”.
    Teorin om ”4F” bygger på Blooms ursprungliga taxonomi från 1956. Problemet är det John Hattie skriver att man inte ser samspelet mellan läroprocesser och kunskaper. Med teorin om ”4F” blev förvirringen total. Kunskaper och lärandeprocesser blandades ihop i en enda röra och allt kallades för kunskaper. Teorin har varit grunden för skolans kunskapssyn i snart 25 år. Det faktum att svenska elever inte hävdar sig väl i analysförmåga och kreativitet är tecken på detta. Ständigt sjunkande resultat i svenska skolan kan bero på dessa felaktiga teorier.
    En intressant fråga är vilka som skrivit in alla felaktiga teorier i skollag och styrdokument? Jag har redan nämnt ett antal sådana felaktiga teorier och jag kan nämna den progressiva pedagogiken nämligen att eleverna ska ”forska” och att lärarna endast ska vara handledare. Det är inte en modell som ger goda skolresultat enligt John Hattie. En annan märklig teori är konstruktivismen. Eleverna ska göra experiment och sedan dra slutsatser. Risken är att de flesta elever drar ofullständiga och vetenskapligt felaktiga slutsatser. Det är en långsam metod och även en kontraproduktiv sådan. Det blir inte bättre av att man bäddat för metoden med att skriva in postmodernism, kunskapsrelativism och vetenskapsförakt i styrdokumenten.
    Donald Trump ska bygga ett nyliberalt och libertarianskt skolsystem i USA. Han väljer att kopiera det svenska skolsystemet rakt av. Det borde mana till eftertanke.

    • Sverige har inte ett nyliberalt/libertarianskt skolsystem. Vi har ett mycket reglerat system, kanske ett av de mest styrda i världen. Vi tillåter inte ens hemundervisning i Sverige. Det verkar populärt att skylla på vårt skolsystem och hur hemskt det är med den fria marknaden men vi har inte en fri marknad. Vi har en överreglerad och statligt/kommunalt styrd skola. Om skolan går dåligt får man skylla på de som har kontrollen och det är inte företagen som har det idag.

  4. Christer Fritzell skriver i artikeln om modeller från näringsliv som förts in i skolan. Det samma hände inom vård och omsorg. Det ser vi konsekvenserna av inom både vård, skola, omsorg. Själva verksamheten samt personalen, patienterna/ eleverna/ brukarna är en del av en konkurrensutsatt marknad. I skolans värld är det påtagligt – elever konkurrerar med elever, skolor med skolor, kommuner med kommuner, länder med länder. Det är värt en stunds eftertanke att fråga sig hur detta påverkar kunskapens innehåll. Hur påverkas kvaliteten på vården och omsorgen?

    Skolväsendets kontrollsystemet finns beskrivet i Skollagen (en lagtext innehåller inte några teorier, Jonny Wieweg). Kontrollsystemet bygger på åtskilda ansvarsområden; tillsynsansvar, huvudmäns ansvar, politikers ansvar, professionellas ansvar, osv. Det är ett omfattande och komplicerat system. En allt starkare politisering av skolan sätter styrsystemet i gungning eller ur funktion.

    Grundproblemet för svensk skola är en “ekonomiskt teori” med ett system som bygger på konkurrens samt ett omfattande och arbetskrävande kontrollsystem. Många skolor / skolledningar fungerar ändå bra. Lärare använder adekvata teorier, beprövad erfarenhet och kan anpassa undervisning till olika skolors särskilda praktik och till olika elevgruppers behov. Det vore trevligt att läsa sådana berättelser i SOS, det skulle balansera och nyansera diskussionerna.

    • På vilket sätt är skolan marknadsmässig och konkurrensutsatt? En marknad styrs av fri prissättning och fri etableringsrätt. Inget av dessa faktorer finns i skolans värld. Priset är konkurrensneutralt genom att det kostar lika mycket om det är en offentlig eller enskild skola. Etableringsrätten bestäms av staten i form av Skolinspektionen.

      Sedan det här med detaljstyrning. Något måste var totalt fel i resonemanget. I skollagens 1 kap 9 § om likvärdighet fastställs att skolan och dess lärare bestämmer HUR undervisningen ska ske på den egna skolan bara det sker inom fastställda nationella mål i skollagen eller läroplanen.

      Det har vi att förhålla oss till. Sedan finns det en oroande tendens bland politiker att lägga sig i detaljer. Det är av ondo.

  5. Uttrycket “modeller från näringsliv” förklarades inte i kommentaren (ordet “marknadsmässig” användes inte). Insåg tyvärr inte att svårigheter kunde uppstå. Kommentaren refererade direkt på innehållet i Christer Fritzells artikel. Det bästa är förmodligen att läsa själva artikeln igen, men jag förtydligar ändå kortfattat vad jag avsåg.

    N.P.M. grundar sig på produktion av varor. Under 80talet började N.P.M-principerna tillämpas inom offentlig verksamhetsledning. Karaktäristika är bl.a. konkurrens, prestationslön. Ett annat exempel är LEAN som grundar sig på effektivisering av lagerhållning inom produktionsprocesser (Toyota). Även denna modell har överförts från näringsliv till offentliga verksamheter, för uppföljning och utvärdering.

    Konkurrens inom skolväsendet har exemplifierats i kommentaren (ordet “konkurrensutsatt” användes inte).

    En offentlig och en enskild skola kostar lika mycket? Fan tro´t. 1993 bildade en riskkapitalist Internationella Engelska Skolan. Tjugo är senare såldes koncernen till annan riskkapitalist för 700 miljoner. Denna kapitalist tar förstås ingen “risk”, det är ett garanterat inflöde av pengar. Varje elev har en skolpeng, har ett värde för koncernen. Som inom näringslivet är marknadsföringen viktig, skolmässor var tidigare ett okänt fenomen.

    Jag har inte heller skrivit ett ord om “detaljstyrning”. Däremot om kontrollsystemet = en annan nivå. För att vara tydlig gav jag exempel på skilda ansvarsområden (Skollagen) bl.a. gränsen mellan politiker och professionella vilken betyder att de senare har ansvar för HUR skolarbetet organiseras och vilka undervisningsmetoder som används, mm. Jag utgick felaktigt från att den innebörden var självklar för läsaren. Om någon politiker skulle få för sig att propagera emot “katederundervisning”, exempelvis, så befinna sig den politikern på fel spelplan (enligt Skollagen) – för att vara onödigt övertydlig.

  6. Jo, jag använde ju ordet konkurrensutsatt. Ser jag nu.

    Jag avsåg den konkurrens jag exemplifierade. Kanske ordet “tävling” varit bättre? Det handlar ju inte om att en elev eller skola “tävlar med sig själv” för att utvecklas. Man tävlar med andra om en bra placering i någon rangordning.

    • Min artikel handlar om vad som styr den politiska styrningen av skolan. Jag menar att i botten ligger en mycket snäv syn på kunskap som med stöd från OECD blivit ett slagträ i svensk partipolitik. I förvaltningspolitik utan djupare visioner hävdas på denna grund en särskild form av styrbarhet inom områden (lärande) som kräver helt andra insatser (pedagogiska). Den politiska, om än inte sakliga, styrkan i denna manöver visar sig på en mängd känsliga områden, och jag pekar på några exempel. Min slutsats är att de senaste decenniernas speciella styrningsmodell svårligen kan ses svara mot de hot mot grundläggande demokratiska värden som nu blir allt mer påträngande runt kom i världen.

      Det hade varit trevligt att se kommentarer som intresserar sig för just innehållet i min artikel och jag välkomnar kritik och motargument. Det kunde f ö bidra till sådan saklig argumentation som jag i artikeln menar att det blir allt mer ont om.

      För helt andra typer av inlägg vore det kanske en idé att kalla det något annat än ”kommentar”.

  7. Nedanstående har bäring på de två sista styckena i Christer Fritzells kommentar.

    Innehållet i en SOS-artikel kan kidnappas och föras på avvägar, det sker tämligen ofta. Det “samtal om skolan” som var ursprungligt syfte med SOS kan inte ske i nuvarande form. Att både förhålla sig till en artikels innehåll och samtidigt till gjorda kommentarer är inte enkelt. Att bortse från gjorda kommentarer, även långa utvikningar med annat fokus, skapar kollektiva monologer.

    Eddy Nehl har en artikel publicerad i SOS den 22 febr. Han har svarat på kommentarer, han deltar. Det gör skillnad, ett samtal uppstår. Jag föreslår den förändringen för redaktionen. En författare till en artikel kan inte skriva en artikel och sedan lämna kommentarsfältet åt sitt öde. Då uppstår inte ett samtal om artikelns innehåll. Jag inser att det ställer krav på den tid artikelförfattare är beredda att lägga ner, men det är också en fråga om att “tala till” eller “tala med”. En pedagogisk fråga.

    Förhoppningsvis skulle diskussionen bli en annan. Förhoppningsvis skulle de grupper som saknas våga sig in i ett samtal – såsom nuvarande eller tidigare yrkesverksam skolpersonal, äldre elever, föräldrar, kommunalpolitiker. En markant underrepresenterad grupp i SOS är kvinnorna.

    Jag föreslår
    – att artikelförfattare följer med artikeln i kommentarerna, till dess redaktionen (eller förf.) sätter punkt. På det sättet hålls fokus kvar och författaren deltar i ett samtal.
    – att omfattande kommentarer med avvikande fokus och innehåll erbjuds artikelformatet. En kort artikel är mer adekvat än en lång kommentar med avvikande innehåll.

    Ett samtal om skolan, en dialog, har inte uppstått i den föreläsningsform SOS haft hittills. Kan en annan form få nya deltagare i samtalet. Framför allt de som är i skolans vardagliga verksamhet vore självklara deltagare, tillsammans med forskare, skolpolitiker och småbarnsmammor.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »