Skola och SamhälleChrister Fritzell: Skolans politiserade kunskapssyn
PISA mäter inte bara vissa kunskaper utan även engagemang och motivation hos eleverna. Andelen elever som upplever skolan som meningslös har fördubblats sedan PISA 2003. Skolan tycks ha som enda uppgift att ge anställningsbarhet och konkurrenskraft i det ”globala kunskapssamhället”, skriver Christer Fritzell. (red)
Gör tankeexperimentet att Nord-Korea eller Iran skulle delta i skolornas Pisa-mätningar. Skulle vi då acceptera Skolverkets syn att denna kunskap är ”nära relaterad till vardagslivet”? Matematiken är universell, men knappast dess anpassade skoluppgifter. Läsförståelse är ofrånkomlig i varje utvecklad kultur, men innebörden långt ifrån given. Problemlösning kräver logiskt tänkande, men också att problemen engagerar. Är PISA-kunskapen så objektiv att samhällsskick, kultur och skolsystem inte spelar in? Är det i så fall trovärdigt att sådan avskalad mätkunskap förmår motivera elever på jämförbart sätt runt om i världen?
Medan politisk disciplinering och religiös underkastelse tillåts styra barns utveckling i auktoritära miljöer, berömmer sig den liberala demokratin om att främja individens frihet och oberoende. Yttre faktorer som omgivningens prestationskrav kan antas fungera på olika sätt i olika samhällen. Men den avgörande inre motivationen för studier och lärande är förmodligen likartad runt om i världen. Det handlar om glädjen i att lära, upplevelsen av meningsfulla sammanhang och att känna tillförsikt inför framtiden i en tillvaro som är någorlunda begriplig och hanterbar.
Elever i Sverige uppvisar svaga Pisa-resultat. En hel del tyder på att de också har sämre kunskaper. Men mellan testresultat och faktiska kunskaper råder en komplex relation som sällan uppmärksammas i debatten. Det handlar om vad som egentligen räknas som kunskap, men också om just engagemang och motivation.Pisa 2012 påvisar en alltmer negativ syn på skolan bland svenska elever, ökande främlingskap, skolk och sena ankomster. Andelen som upplever skolan som meningslös har fördubblats sedan 2003. Ämnesbegåvade elever saknar stimulans och tappar intresset. Mängden överhoppade testuppgifter ökar utan att någon kan säga om det beror på svaga kunskaper eller brist på motivation. Uppgivenhet och självförakt är realiteter som det vore naivt att frikoppla från tillvaron i skolan. En kunskap utan mening och ett lärande utan livsglädje tycks känneteckna en förfärande andel av dagens unga. Så, vad är värst: Att vissa inte kan eller att många inte vill?
Den extrema urholkningen av medborgarskolans ideal har följts av ivrig politisk tävlan om vem som kan sägas ligga mest i mitten. Samtidigt som skolan ställs fram som en avgörande valfråga är partistrategerna sällsamt oförmögna, eller ovilliga, att formulera principiella särskiljande ideologiska ståndpunkter. Skolan tycks ha som enda uppgift att ge anställningsbarhet och konkurrenskraft i det ”globala kunskapssamhället”. Ekonomisk-politiskt motiverade Pisa-mätningar får legitimera effektivitetssträvanden via en strid ström av förvaltningspolitiska åtgärder. Rimligare än det populära talet om en ”trögsvängd atlantångare” vore att beskriva dagens skola som en ”jolle på släp”.
Reformerna påstås kraftigt ha ökat individens valfrihet. Men i skolan möter eleven en stark likformighet i givna resultatnivåer och standardiserade tester inom den strikt inramade friheten att prestera mer än andra på den utstakade vägen. Individualistiska normer ställs mot endimensionella skalor för önskvärda utfall. Likvärdigheten blir – som bäst – en fråga om likriktade chanser på en för alla given rutt. Idén om människors öppna, men krävande, bildningsresa mot fördjupad insikt om kunskapens komplexitet och mening kunde inte vara mer avlägsen.
Den politiska styrningen får numera understöd av högröstad massmedial opinionsbildning med tillrättalagda synvändor och ansträngningar att skapa tolkningsföreträde. I detta spel har även skolans mest betydelsefulla grundbegrepp – kunskap – genomgått en närmast hämningslös politiseringsprocess. Och det handlar nu inte om innehållet i läroplaner och kursplaner, utan om själva kunskapens innebörd och våra uppfattningar av vad kunskap egentligen är.
En lika envis som banal strategisk polarisering mellan ”kunskap” och ”flum” har tillåtits fördunkla det enkla faktum att skolans viktiga ämneskunskap inte förytligas utan tvärtom fördjupas genom att få fäste i elevernas engagemang och växlande livsvillkor. Just genom att lärandet kan förankras i livets realiteter blir det trovärdigt att betona värdet av bästa möjliga ämneskunskaper, såväl för den studiebegåvade som för den som har svårt att finna sig tillrätta i skolan.
I stället har en förkrympt mätkunskap blivit någon slags meta-ideologi i rättfärdigandet av en lång rad skolreformer, samtidigt som mer indirekta och långsiktiga effekter har förlorats ur sikte. Kunskap och kvalitet har reducerats till standardiserad mätbarhet – och därmed förmodad politisk styrbarhet och kontroll. Som ett emotionellt laddat mantra rör sig ordet ”kunskap” i den massmediala offentligheten, till synes omöjligt att rationellt ifrågasätta utan att samtidigt bejaka ett numera närmast tabubelagt budskap om skolan som fundament i samhällets demokratiska utveckling.
Den intensiva skolpolitiken har dock inte kunnat bänkmärkas positivt mot skolans faktiska resultat. Teknisk mätbarhet tycks här trots allt inte motsvaras av politisk kontrollbarhet. Utan att ifrågasätta det skriande behovet av insiktsfull skolpolitik kunde därför fokus riktas mot den grundbult i skolan där politikens resurser – statliga eller kommunala -trots allt är sekundära, nämligen det direkta kunskapsarbetet mellan lärare och elever.
Vi talar ju här om mänskliga relationer för lärande som -förhoppningsvis- inte låter sig styras mekaniskt via yttre krav på ”ordning och reda”. Inget kan heller garantera att i sig ytterst välbehövliga ekonomiska resursförstärkningar, för att inte tala om yvig opinionsbildning, med automatik ger fördjupade kunskaper. I det fall lärandets inre villkor restlöst kan disciplineras via politiska krav på givna prestationer står vi snarare inför ett problem än en lösning.
Christer Fritzell. Tidigare professor i pedagogik och didaktik, numera fri debattör
6 Comments on “Christer Fritzell: Skolans politiserade kunskapssyn”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
TACK för detta intressanta! Under vårens gång har många artiklar som denna sökt närma sig pudelns kärna; Att den politiska styrningen med sitt ytliga kontrolltänkande behöver lyftas, medvetandegöras! Jag har läst och hållit med artiklarna och samtidigt skrivit själv hela våren. Tyvärr är det inte enkelt att förklara hur skolans inre liv störts, på sådant sätt att medier, allmänhet och även politikerna förstår ord, handlande och mening. Boken är nu klar ”vänligt kritisk” men ändå tydlig i kritiken. Den ges ut under maj och ger nog viss nytändning i debatten, efter EUvalet. Varför en hel bok? undrar någon. Ur Förordet:
* Jag hoppas den här boken väcker debatt. En första avsikt är att ge politiker i vårt land förståelse för hur skolutveckling kan ges bättre stöd än idag.
* Inspiration för lärare och skolledare är en andra avsikt med boken. Jag vill visa hur oro och klassrumsstök försvinner och ersätts av kreativitet och elevansvar. Att det ger lust att lära, tillförsikt och under hand goda studieresultat.
* Att visa att aktuell forskning idag knyter samman principer för elevers utveckling med utvecklingstänkande från förr är en tredje avsikt. Detta tydliggörs via det lagarbete i två klasser år fyra, som bokens första del beskriver.
* En s.k röd tråd ges också uppmärksamhet i boken. Tyvärr verkar den följa vissa elever från förskola och skola till deras tonårstid. Kan de “räddas“ i tid från bekymmersamma yttringar i framtiden, blir frågan.
God aktivitet och lugn utvecklas gärna när en skola själv får välja sina utvecklingsarbeten. Det var så det kunde vara innan jakten på Europas bästa skola startade. Några ord jag saknat i dagens skoldebatt är förtroende, elevansvar och kreativitet, sådant som ger elever lust att lära. Omtolkade till vuxennivå kan troligen professionens yrkesfolk i dagens skolverksamheter också önska sig stimulans. T.ex av tydligare:
* Förtroende för våra önskemål och behov
* Ansvar utan pekpinnar
* Tillåtande kreativitet
Lärare både kan och vill utveckla arbetssätt i klassrummen, sådant som gör framsteg synliga för var och en och väcker lust till lärande under samspel. Det som inte fungerar är om den utvecklingen ska ske under hets och/eller oro för att gång på gång bli utsatt för mätningar på bredden och på tvären.
Mätningar “för kontrolls skull“ räcker inte för att ge goda PISA-resultat i vårt land! Det som hållbart hjälper elever borde ha gjorts innan det blir dags för utvärderingar och prov. Tid att i efterhand komma ikapp finns inte.
Boken visar hur ett lagarbete i två klasser med 10-åringar kom att grundlägga och stabilisera tillförsikt, kunskap och kreativ kompetens hos eleverna i god tid före högstadiet. Aktuella forskningsresultat ger respons åt det professionella handlande som redovisas. Det är en demokratisk och kreativ skola som förs fram, där läroplanens värdeord får påverka elevernas tänkande och förhållningssätt. 120 sid plus Appendix.
Intressant om hur skolan upplevs allt mindre relevant. Finns referenser, eller länkar/pekare, till källor/siffror?
Beträffande empiriska fakta räcker det att hänvisa till Skolverkets och OECDs egna Pisa-rapporter. När det gäller det underliggande teoretiska perspektivet och mina tolkningar så finns utförligare resonemang på olika punkter i tidigare publikationer sökbara på mitt namn.
Vilken glädje att få ta del av en så insiktsfull, nyanserad och tankeväckande text om hur vi kan se på skolan och skolutvecklingen i relation till de resultat av PISA-studien som lett till sådant politiskt rabalder. De flesta politiker har blivit skärrade och vill ge skolan mer av samma medicin Jan Björklund bjudit på sedan 2006, mer och tidigare betyg, mer centrala prov och mer kontroll av lärarna.
I Christer Fritzells text tänker jag särskilt på vad det står om att andelen svenska elever som finner finner skolan meningslös har fördubblats sedan 2003. Jag kan inte låta bli att tänka att det hänger samman med att skolan under denna tid har gjorts mer standardiserat förutsägbar med alla mer detaljerade kursplaner, mer detaljerade betyg och mer nationella prov. Detta har skett samtidigt som de unga på fritiden har vant sig vid att på ett kreativt sätt kommunicera med varandra och mera använda sociala medier. De nya förändringarna i skolan med skolministerns föraktfulla tal om flumskolan har också starkt minskat lärarnas professionella rörelsefrihet. Inte undra på att många studenter drar sig för att välja läraryrket!
Det talas inte längre på politiskt håll om skolan och klassrummet som en demokratisk arena där lärare och elever tillsammans försöker förstå sammanhangen i vad som sker i samhället. Det som gjorde att jag själv för nu länge sedan kände att det var så roligt att vara lärare var att varje klass var olika och att det gällde att lägga upp arbetet just med hänsyn den klassens behov. Jag kunde planera arbetet tillsammans med eleverna med hänsyn både till lokala och aktuella förhållanden.
Elevmedverkan och elevansvar hör man nu inte mycket om i den politiska debatten och inte heller om behovet att låta ämnen samverka för att ge eleverna bättre helhetsförståelse. Kunskap framställs som något fritt svävande som ska redovisas på prov.
När det genuina intresset och nyfikenheten ersätts av det instrumentella intresset att få bra betyg på nästa prov är det många elever som ändå inte kan få någras bra betyg som ger upp att bry sig alls om det tråkiga skolarbetet!
När Christer Fritzell efterlyser mer allmänt intresse för det direkta kunskapsarbetet mellan lärare och elever kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på de “flummiga” 70-,80- och 90-talen med mängder av konkreta exempel på ett praxisnära arbete med teman och projekt, diskuterade bl a i tidskriften KRUT (Kritisk utbildningstidskrift) och i DAKS (Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola).
Resultaten i internationella mätningar vad de här tiderna också betydligt bättre än som nu har blivit i PISA:
Men visst ska väl framtiden också kunna ge utrymme åt kreativt kunskapsarbete i skolor så att både lärare och elever känner sig utmanade och stimulerade?
.
Tack Göte för det generösa omdömet om min lilla text. För oss som följt skolutvecklingen genom några decennier är det lätt att bli desillusionerad inför dagens “pedagogiska” retorik bland ledande skolpolitiker. Likaså är det lite sorgligt att se hur sällan fackpedagoger ges, eller tar, plats i det offentliga samtalet. Men kanske finns något “positivt” i att skolretoriken nu blivit så ytlig och vulgär att dess underliggande strukturella villkor, som annars brukar svepas in i ideologiernas dimridåer, blir allt mer uppenbara för den som vill se.
Jag blir lycklig när jag läser artikeln. Tillbaka till en skola som angår eleverna och engagerar dem och låter dem ha roligt i sitt lärande.