Christian Arensberg: Är Skolinspektionen rätt myndighet att kvalitetsgranska skolan?

De juridiska utgångspunkterna styr Skolinspektionens granskningar och leder till att lärare och skolledare kritiseras istället för att peka ut systemfel. Christian Arensberg ifrågasätter om uppgiften att kvalitetsgranska skolan ligger på rätt myndighet. (red)

Den debatt som varit på Skola och Samhälle om undervisningen av nyanlända elever och Skolinspektionens roll uppstår delvis på grund av den problematik som Skolinspektionens kvalitetsgranskningar har, och vilken möjlighet de har att påverka utvecklingen av svensk skola. Då Skolinspektionen har ett strikt juridiska fokus är det mycket svårt för myndighetens kvalitetsrapporter att formulera en berättelse om kvalitén i svensk skolan som kan få någon påverkan på kommuners och skolors arbete … och ofta inte någon större inverkan på Skolinspektionens eget arbete enligt min erfarenhet.

Jag var en av de utredare som gjorde de enskilda skolgranskningarna i besöken i Skolinspektionens granskning av nyanländas utbildning (2014:13). En viktig aspekt som lyfts fram i rapporten är att skolorna inte tillräckligt väl kartlägger nyanlända elevers kunskaper och att denna kunskap inte delas mellan undervisande lärare. Samtidigt hade vi under utredningens gång flera kontakter med Skolverket och deras ansvariga för att ta fram riktlinjer för kartläggning av nyanlända elevers kunskaper. Skolverket konstaterade att detta var svårt och att universiteten som gjorde arbetet behövde mer tid för sina uppdrag, och att Skolverkets arbete därmed blivit kraftigt försenat. Detta var något som var väl känt för vår utredning. Ändå hamnar kritiken på att skolan och lärarna inte kartlägger tillräckligt.

Den juridiska utgångspunkten styr in kritiken på de som möter de enskilda eleverna, lärarna och skolan. Kritiken pekar på att skolförfattningarna är demokratiskt beslutade och omfattar alla elever. I rapporten och Andrés Brinks och Björn Perssons debattinlägg är det tydligt att just det juridiska perspektivet som är utgångspunkten. Det saknas ett resonemang om att detta är en komplex fråga där det saknas en bra och vedertagen metodik i svensk skola. Vilket universitetens behov av extra tid för att utveckla ett ramverk för kartläggning indikerar. Kritiken blir istället mer riktad mot ”verkstadsgolvet” i skolan, ”varför gör ni inte som det som förväntas av er utifrån författningarna?” Jag tycker det skulle varit klädsamt om Skolinspektionen och Brink/Persson i sina debattinlägg öppnat dörren för komplexiteten i uppgiften på ett tydligare sätt än att bara hänvisa till att man i rapporten även pekat på systemfelen.

Tyvärr måste jag säga att under granskningen blev samtliga utredare nedslagna av de erfarenheter som gjordes på de enskilda skolorna (10 st.). En majoritet av skolorna hade stora problem att möta de nyanlända elevernas behov och många elever underpresterade utifrån sin potential. Men svårigheten låg mer på det plan som vi har i allmänhet i Sverige när det gäller nyanlända. Vi har diskuterat migrationsaspekten men nästan inte berört integrationsproblematiken. Vi mötte väldigt många lärare som engagerat arbetade med integrationen i det egna klassrummet. Men eftersom det saknas en vedertagen beprövad systematik hur man framgångsrikt arbetar med integration av nyanlända i skolan, arbetade de utefter egen förståelse av vad som fungerar bäst och ofta med sig själv som huvudsaklig resurs. Jag tycker att det är synd att granskningsrapporten inte tydligare pekar uppåt i systemet och tydliggör de svårigheter som integrationen av nyanlända elever innebär, elever med väldigt skiftande bakgrund vad det gäller tidigare skolgång och trauma.

Men jag kan samtidigt konstatera att Skolinspektionens juridiska perspektiv och utgångspunkt i författningarna inte ger dem möjlighet att skriva rapporten annorlunda än vad som gjordes. Enligt min mening visar det på svårigheten att det är Skolinspektionen som enligt skollagen har uppgiften att granska kvalitén av den svenska skolan. Även om granskningarna görs av duktiga personer som lägger stort engagemang i uppdraget, tenderar de att resultera i kvalitetsrapporter som saknar förmåga att påverka svensk skola.

Sedan 2008 har Skolinspektionen gjort över 70 kvalitetsgranskningar av svensk skola till en kostnad av nästan en halv miljard kronor. De flesta är okända för skolfolket i klassrummen, få har haft någon påverkan av kvalitén i svensk skola och de flesta är till och med okända för Skolinspektionens egna utredare.

Ta den kvalitetsgranskning som detta inlägg handlar om. Den tar upp en av de svagaste elevgrupperna i skolan, där skolorna behöver ägna mycket kraft att utreda deras behov av särskilt stöd. Ändå saknar Skolinspektionens utredare verktyg att undersöka detta på skolorna vid den regelbundna tillsynen. En viktig dimension, som utredningen påvisade på flera av skolorna, var att samarbetet mellan förberedelseklass och elevens ordinarie klass var bristfälligt och bristen på studiehandledning på modersmål.

Trots att myndigheten själva gjort en granskning av detta har man inte utvecklat sina verktyg för den regelbundna tillsynen. Vilket innebär att de nyanlända elevernas situation saknas i många av myndighetens skolbeslut under våren 2015. Så myndigheten har en egen läxa att göra vad det gäller hanteringen av frågan om nyanländas utbildning och att säkerställa elevers rättigheter.

Bra att nyanlända elevers utbildning debatteras! Men min erfarenhet säger mig att det inte är innehållet i Skolinspektionens kvalitetsgranskning som behöver diskuteras, utan om uppgiften att kvalitetsgranska skolan ligger på rätt myndighet. Jag tror att det juridiska perspektivets förmåga att utveckla svensk skola är mycket begränsat. Pengarna kan göra bättre nytta och komma lärare och skolor mer till pass om kvalitén i skolan granskades utifrån andra utgångspunkter än Skolinspektionens författningsperspektiv och strikt juridiska förhållningssätt.

Skolinspektionen är bra på att bevaka elevers rättigheter, men dess förmåga att granska och utveckla kvalitén i skolan är enligt mig mycket begränsad. Vilket kanske tydligast visas genom att antalet lärare, skolledare och huvudmän som får en aha-upplevelse av Brink och Perssons debattinlägg är mycket lätt räknade.

Christian Arensberg

Skolkonsult. Tidigare utredare Skolinspektionen

 

 

4 Comments on “Christian Arensberg: Är Skolinspektionen rätt myndighet att kvalitetsgranska skolan?

  1. En annan aspekt är att Skolverket som faktiskt har i uppdrag att övervaka skolsystemet i bredare mening inte får gehör för vad de säger. När de 2013 skrev att det behövs “krafttag” för att säkra likvärdigheten både nationellt och lokalt. Vad hände då? Det finns tydliga och uppenbara brister i styrkedjan och det är också (föga förvånande) vad OECD pekar ut. Problemet är att vi inte verkar äga den insikten på politisk nivå.

    • Per Kornhall:
      Det finns personer som är kopplade till NCM, Skolverket och Skolinspektionen. De sitter sålunda på tre stolar samtidigt. Det måste vara oerhört duktiga och kunniga personer. Eller är de en sorts bromsklossar ?. Skolverkets och NCM:s ledning verkar ha ett stort intresse av att skriva om hur bra Matematiklyftet fungerar. “Den tomma tallinjen” är härvid till god hjälp. Per, vad tycker du om den tomma tallinjen? Finns det någon Skolinspektion i Finland ? Har du lyssnat på Anders Palm i de filmsnuttar som finns på Skolverkets hemsida ? Hur går det för konstellationen Anna Ekström och Johan Wendt? Visst är Johan Wendts Facebook intressant. Han har varit på Haga också enligt en bild där. NCM kommer kanske att bli utkonkurrerat av Mattecentrum och Kodcentrum. Vad tror du?
      Möjligen bör Skolinspektionen inspektera Johan Wendt också ?

    • Per, i vilket sammanhang skrev Skolverket om “krafttag”? Kan tänka mig att du menar den s.k. lägesbedömningen eller Likvärdighetsrapporten. Eller är det något annat utspel/annan rapport?

  2. Skolinspektionen är bra på a t bevaka elevers rättigheter är riktigt på sätt och vis. I det enskilda fallet innebär det dock de facto att barnet först måste fara illa för att det skall finnas något att anmäla.
    “Anmäl till Skolinspektionen” är det svar föräldranätverket Barn i behov får i alla instanser. Det är t o m vad Stefan Löfvén säger när han är på Bolibompa. Har ett barn det inte bra i skola skall familjen först anmäla till kommunen och sedan till Skolinspektionen. Och anmälningarna ökar och ökar. Anmälan om kränkningar och uteblivet särskilt stöd toppar listan. Alla dessa barn skall fara väldigt illa, misslyckas väldigt mycket, traggla igenom extremt många möten, dåliga situationer, grusade förhoppningar, innan familjen anmäler till Skolinspektionen. Och bli skolans fiende, och inte så sällan orosanmälas till Socialtjänsten som svar. Som artikelförfattaren tar upp, det vore ju bättre med en idéutveckling omkring hur man skall göra istället. Definitivt bättre för barnen. Och för lärarna. Och för alla

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS