Christian Lundahl och Germund Larsson: Historielöst med ordningsomdömen i skolan

Opinionsundersökningar och politiker förespråkar återinförandet av ordningsbetyg i skolan. Men vad är egentligen ordningsbetygens historia och vad är det de har mätt i olika tider. Christian Lundahl och Germund Larsson uppmanar till att frågan utreds och att man då tar hjälp av utbildningshistorisk forskning (red.). 

En majoritet av ledamöterna i riksdagen är för införandet av ett ordningsomdöme i skolan och under torsdagen (2/5) fattades ett beslut i utbildningsutskottet om att riksdagen ska rikta ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen om det. Opinionsundersökningar har också visat att det finns en majoritet för ordningsomdömen bland allmänheten och bland lärarna, ca 70 procent  i en SIFO-undersökning respektive 60 procent då Lärarnas tidning intervjuade grundskolelärare. Om vi låter opinionen styra verkar det rimligt att införa ordningsomdömen. Frågan är dock om så många vet varför de en gång i tiden togs bort. Vi menar att diskussionen om ordningsomdömen är historielös och att det krävs ett historiskt perspektiv för att förstå att detta är en svår väg att gå.

Att bedöma och betygsätta elever utifrån uppförande och moral har en mycket lång tradition inom det svenska skolväsendet. Vid de tidiga läroverken under 1600-talet gavs betyg som Ingeniosus et Diligens – begåvad och flitig; Diligens – flitig; Hebes – slö; Rara avis – storskolkare; Negligens – lat. Det var med andra ord lärjungarnas allmänna karaktär som bedömdes. 1820 fick vi en nationellt standardiserad betygsskala där betygen var: A – Stadgade seder och berömligt uppförande, B – Jämnt och stadgat uppförande, C – Oklanderligt uppförande, D – Lättsinnigt och ostadigt uppförande. Inom folkskolan ingick tidigt så kallat ”sänkt sedebetyg” som ett straff i de lokala skolreglementena (vilket Wilhelm Moberg skrev en storsäljande roman om 1935). Först 1897 standardiserades betygen för folkskolan i det som kallades för flit respektive uppförande till ”mycket god, god, mindre god och dålig”. Detta system, för att bedöma elever utifrån uppförande och moral har alltså en mycket lång tradition som försvann helt först i samband med att den gemensamma grundskolan infördes och utvecklades runt 1970.

Ett av de återkommande argumenten mot betygen i uppförande och ordning var att det saknades ett tydligt bedömningsgrundande regelverk. Problemet, som också berördes i 1940 års skolkommission, var att det inte fanns några fastställda regler för hur man skulle bedöma om en elev brast i uppförande eller ordning. Vid läroverken fanns visserligen lokala ordningsregler som till del grundade sig i läroverksstadgans ordningsföreskrifter. Det var dock bara allmänt hållna regelverk som inte hade någon formell anknytning till betygen i uppförande och ordning. Avsaknade av ett tydligt regelverk gjorde att Skolöverstyrelsen 1935 kom med anvisningar som förtydligande vad som var ordning i klassen. Där lyfte man värdet av ”yttre hyfsning” vilket innebar uppmärksamhet, artighet, hövlighet genom att hälsa på läraren, ordnad klädsel, god kroppshållning och vårdat uppförande. Och att lärarna skulle ta hänsyn till elevers överträdelser, försummelsens art, och agera utifrån rättvisa, skolans auktoritet, humanitet och lärjungens bästa.

Det som i synnerhet skulle beivras var ”Oärlighet, trots och sid-vördnad mot lärare, förakt för skolans ordning, vårdslöshet gentemot skolans egendom, övermodig och våldsam behandling av medlärjungar, i synnerhet om dessa äro yngre och svagare”. Det gavs även mer svepande råd om att allt som: ”tyder på brist eller svaghet i karaktären, måste energiskt och målmedvetet bekämpas från skolans sida, och härvid kan det mången gång visa sig nödvändigt att gripa till kraftiga åtgärder”. Betygen i uppförande och ordning var alltså inte bara en fråga om skolans ordning utan också intimt förknippad med elevers karaktär och det utgjorde en del av skolornas bestraffningssystem.

Att straffa genom betyg i ordning och uppförande kritiserades också från lärarhåll. Redan under 1930-talet påtalades problemet med att det fanns en rättsosäkerhet ifråga om att avgöra vad som var dålig ordning eller dåligt uppförande. Att lärare dessutom valde att se genom fingrarna vid vissa tillfällen, men inte vid andra medförde en misstro och misstänksamhet elever och lärare emellan.

Det var också främst lärarnas motvilja till att använda ordnings- och uppförandebetygen som gjorde att det togs bort. Redan 1948, flera årtionden innan uppförande- och ordningsbetygen formellt försvann, tilldelades endast fyra studenter B i uppförandebetyg medan de resterande 3 045 studenterna vid läroverken fick A. Denna motvilja kan ha haft sin grund i lärarnas känsla av att de brännmärkte studenterna och kunde försvåra för studenten att komma in på universitetet.

I fråga om införande av så kallade ordningsomdömen bör man också ha i åtanke att ordningsbetygen var en del av ett helt annat skolsystem än dagens. Där skolan i mångt och mycket utgjorde en autonom institution som skapade och levde efter sina egna regler. Detta skiljer sig från dagens skola som är en arbetsplats utan bestraffningsrätt, där frågor som traditionellt har behandlats inom skolan såsom exempelvis rökningsförbud numera faller inom arbetsmiljölagen. Det samma gäller för våld i skolan, där huvudmannen inte får bestraffa elev eller lärare utan ansvaret för sådana åtgärder ligger utanför skolan inom polis, socialtjänst och arbetsmiljöverk.

Men det är inte bara förändrade juridiska förutsättningar som leder till problem när det kommer till att utforma ett samtida ordningssystem i skolan. Det finns även en risk vi återskapar samma problematik som förekommit i tidigare skolsystem och som man då inte lyckades lösa. Om vi utgår från tidigare ordnings- och uppförandebetyg finns det en risk att eleverna genom ordningsomdömen utsätts för subjektivt tyckande där omdömena ges på oklara grunder. Utmaningen kommer alltså bli att skapa ett tydligt regelverk för vad som avses med ordning. Menas det i likhet med vad vi sett genom historien att eleverna ska uppvisa en viss moral? Ska läraren i så fall ta hänsyn till exempelvis osunt leverne, politiska eller religiösa åsikter? Eller är det vad eleverna gör, exempelvis mobbar, tar droger, bråkar i skolan eller stjäl? Hur ska dessa bedömningar göras för elever som har en diagnos? Eller är det ett mer objektivt bedömande som eftersträvas; att eleverna följer den militära devisen: rätt plats, rätt tid, rätt utrustning? Vem bestämmer vad som ska vara normen?

I det nuvarande förslaget om ett ordningsomdöme finns flera oklarheter. Hur ska det utformas, vem bestämmer vad som är god ordning; och vad ens är god ordning? Kommer ett sådant omdöme att tjäna sina syften att skapa en allmänt god ordning, eller finns det risk för att olika elever berörs av omdömet på olika sätt? Hur undviker vi att ordningsomdömen inte uppfattas som kräkningar av vissa elever? Vi ser att dessa frågor har man i tidigare skolsystem inte rett ut eller brytt sig om vilket har gjort att ordningsomdömen blivit ett orosmoment, som ibland lett till stigmatisering, och till en misstänksamhet mellan lärare och elever. Oklarheter kring ordningsomdömen kan göra att lärarna inte kommer att använda sig av dem överhuvudtaget. Om historien inte ska upprepa sig krävs att frågan om ordningsomdömen omsorgsfullt utreds. En sådan utredning behöver dra nytta av modern utbildningshistorisk forskning på området.

 

Christian Lundahl, är professor i pedagogik vid Örebro universitet och har bland annat skrivit flera böcker och internationella artiklar om betygens och bedömandets historia. 

Germund Larsson är post doc i pedagogik vid Örebro universitet och disputerade 2018 på en avhandling om bestraffningssystemet i de svenska läroverken 1905-1961.

 

5 Comments on “Christian Lundahl och Germund Larsson: Historielöst med ordningsomdömen i skolan

  1. Jag har aldrig tidigare sett fackpedagoger uttrycka en sådan förtvivlan över otydliga bedömningsgrunder i det här fallet för ordningsbetyg. Då får man anta att upprördheten även gäller alla ämnen som styrs av oprecisa kurskrav, där bedömningsskillnader är stora och oklarheter är legio.

    Ordningsbetyg beskrivs som bestraffning. Betyder det att alla betyg och skriftliga omdömen är bestraffning? Kunskapsuppföljning är det också bestraffning? Man pratar om bedömning av eleven över tid. Men sådant finns implicit även idag inte minst genom värdegrunden. Vem bestämmer den? Störd arbetsro som drabbar lärare och andra elever måste väl innebära ett misslyckande för värdegrundsarbetet. Det påstås att den moderna skolan inte får bestraffa, men ordningsbetyg sägs vara bestraffning. Var finns logiken?

    I artikeln saknas empati med elever och lärare som får sina lektioner störda? Sedan frågas hur elever med diagnos ska bedömas? Ska de tvingas uppföra sig som alla andra eller ska de ha frikort på andras bekostnad? Eller ska man gå ett steg ytterligare och ge dem frikort även från svensk lag?

  2. Christian och Germund,

    Ni konstaterar att ”(u)tmaningen kommer alltså bli att skapa ett tydligt regelverk för vad som avses med ordning”. Jag menar att utmaningen handlar om språket, eller rättare sagt om orden.

    Min idé med att skapa ett arbetsspråk – trenätskan – för skolan är att precisera de befintliga orden och vid behov komplettera med nya. Jag definierar ordning som ”ett tillstånd som kännetecknas av relationer, mönster och förutsägbarhet”. En regel är en beskrivning av ett ett beteendemönster. (Se https://metodik.education)

    Jag återknyter här till mitt inlägg 25 april.
    Ni skriver om ”ett tydligt regelverk” och att åstadkomma ett sådant är naturligtvis problematiskt om det ska gälla alla elever. Min idé är att varje klass ska ha ett eget tydligt regelverk. Tydligheten åstadkoms genom att de själva diskuterar sig fram till regler som beskriver de mönster som ska gälla i klassrummet och som alltså inte får kränkas. Till regelverket hör då också de sanktioner som oundvikligen ska följa vid regelbrott.

    Ordningsbetyget för hela terminen kan sedan bygga på en sammanräkning av antal brott mot reglerna.

  3. Väldigt intressant text!
    Jag förfasar mig över det (i alla fall i min bubbla) tilltagande vurmandet för auktoritära styrmedel i skola och samhälle.
    Jag som förälder ställer mig frågan: ska skolan nu överta den fostrande rollen, eller är det tänkt att skolan ska sätta betyg på barnens uppfostran och indirekt på de enskilda familjernas fostran och leverne och alla de komplexa relationer och olika förutsättningar mm som ryms däri? Ett klassficieringssystem som används till vad?

    Det är förvirrande, då jag samtidigt upplever att pedagoger och andra familje-förståsigpåare kraftfullt hävdar att deras sak inte är att uppfostra barn, utan att det är vårdnadshavarnas sak att ombesörja.
    Eller så är uppförandebetyg en förlängning på skammandet av familjer och barn där det av olika orsaker, och utifrån olika subjektiva tyckanden – brister på något sätt.

    • Åsa,

      Som storebror ingrep jag ibland när någon av mina småsyskon bar sig tokigt åt och visade på så sätt vad som var fel och rätt. Ibland hände att en sådan korrigering fortplantade sig, den bror jag hade rättat sa i sin tur åt en annan lillebror – och använde mina ord, mina ord blev en regel. Den som kände till mönstret såg till att det följdes, den som visste att småbarn inte ska leka med förskärare eller springa rakt ut i gatan hindrade dem från att göra detta. Och detta skedde med auktoriteten hos den som vet, inte med hjälp av auktoritära styrmedel.

      Min idé att varje klass kan utarbeta sitt eget regelsystem bygger på detta tänkande. Man bestämmer vad som är rätt och fel och ingriper sedan när någon gör fel. På så sätt skapar man på ett demokratiskt sätt ordning varje stund under läsåret.

      • Ursäkta sent svar.
        Det jag funderar på med din idé är vad barn och ungdomar (och samhället för den delen) har för nytta av att de formar subgrupper med egna regler som skall följas, och sedan bli betygsatta (?) i detta?
        Det finns ju dessutom otaliga exempel på kamratfostran, där det oftast är de starkaste ur olika perspektiv som satt regler och kriterier, som andra ska följa oavsett förutsättningar.
        Och vad är argumentet för att barn och ungdomar ska få omdömen i ordning?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »