Skola och SamhälleChristina Wainikka: Skoldebattens vita fläckar
Debatten om vinstdrivande skolor missar att det finns aktiebolagsskolor som inte har som främsta syfte att generera höga vinster till sina aktieägare. Wainikka efterfrågar i sin debattartikel en mer nyanserad debatt om lösningar som tar hänsyn till dessa skolor (red.).
En del politiska debatter förs av personer som grävt sig djupt ner i skyttegravar. Problemet med det är att det aldrig blir några egentliga möten, alla gräver sig bara djupare och djupare i sina egna skyttegravar. Mellan skyttegravarna kan det finnas böljande fält och blommande ängar, men dessa riskerar hela tiden att förstöras av förlupna granater.
När friskolereformen gjordes fanns en stark och positiv idé bakom. Det fanns en tilltro till ideella initiativ som skulle kunna ta sin utgångspunkt i någon pedagogisk inriktning eller att föräldrar ville ta över sin byskola när kommunen ville lägga ner den. En av skoldebattens vita fläckar är nu dessa skolor. De finns, men de syns överhuvudtaget inte i skoldebatten. Vi har istället en skoldebatt som sätter kommunala skolor i den ena ringhörnan och penninghungriga riskkapitalister i den andra.
En fråga i skoldebatten som fått stort utrymme är frågan om skolans huvudman. Är det ett aktiebolag? Är det en kommun? Är det en stiftelse? Det diskussionen tycks snurra kring är att så snart det är fråga om ett aktiebolag så handlar det om ekonomisk rovdrift, för att vinsten ska hamna i fokus.
Faktum är att det kan finnas många poänger att driva även skolor i form av aktiebolag, vilket faktiskt syns direkt när man ser på regelverket. Det är få saker som är så välreglerade som hur aktiebolag sköts. För den som vill veta hur det går i ett aktiebolag är det allra mesta helt öppet. Det är möjligt för alla och envar att gratis ta del av årsredovisningar, till exempel. Hur det går för verksamheten, vad bolaget lägger pengar på och så vidare är precis lika öppet som i verksamheter som lyder under offentlighetsprincipen.
När aktiebolag ogillas så brukar stiftelser istället framhållas som ett bättre alternativ. Stiftelseformen har många fördelar, men också många nackdelar. Styrningen av stiftelser är inte alls lika genomreglerad och allt blir inte tillgängligt för alla och envar på samma sätt som i aktiebolag. Inte minst är det näst intill omöjligt att ändra vad som ska gälla i stiftelser. Ett exempel på det är alla konstiga stipendieutlysningar till fattiga adelsmän som läser till präst. Har det skrivits in villkor när stiftelsen skapades en gång i tiden är det mycket svårt att ändra.
Men handlar inte aktiebolag bara om att göra vinst? Är inte vinstmaximering hela poängen med aktiebolag? Det måste det inte göra, hur mycket det än sägs i debatten. För att citera aktiebolagslagen: ”Om bolagets verksamhet helt eller delvis ska ha ett annat syfte än att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, skall detta anges i bolagsordningen.” (3 kap. 3 § aktiebolagslagen) Det är alltså fritt fram att ha andra syften, såsom att bedriva en välfungerande skolverksamhet. Den som hävdar att aktiebolag som skolhuvudman aldrig kan fungera för att aktiebolag måste fokusera på vinst har helt enkelt fel.
Hur är det då med valfrihet som argument för friskolor? Är inte det bara hittepå för att få fortsätta ha ett friskolesystem? För en del familjer kan dock vissa friskolors inriktning verkligen vara avgörande, inte minst gäller det skolor som har en viss språkinriktning. Det finns olika skolor runt om i landet som har olika språkinriktning, skolor som har ett stort upptagningsområde för att familjer tycker det är värt att resa för att barnen ska få med sig ett visst språk. Som exempel kan nämnas Estniska skolan och Sverigefinska skolan i Stockholm. På båda dessa skolor finns elever från nästan 20 kommuner. Även om båda ligger inne i centrala Stockholm har de upptagning från hela Storstockholm.
Varför ska den här typen av skolor finnas? Vore det inte bättre att barn integreras i den vanliga svenska skolan? Bidrar inte skolor med språkinriktning till en fortsatt segregation? Vad man svarar på dessa frågor hänger delvis samman med vilket eller vilka språk det är fråga om. Vissa språk, som finska och jiddisch, har ställning som nationella minoritetsspråk. Dessa språk har en särställning, inte minst när det gäller rätten till modersmålsundervisning. I praktiken finns dock otaliga exempel på kommuner som missköter tillhandahållande av modersmålsundervisning. I dagsläget är rent av kunskapen om minoritetslagen bristfällig och många kommuner lyckas inte leva upp till minoritetslagens bestämmelser.
Kommuner som missköter skyldigheter till modersmålsundervisning när det gäller minoritetsspråken har sällskap med kommuner som är ännu sämre på modersmålsundervisning på andra språk. Frågar man runt i vänkretsen kring hur väl modersmålsundervisningen fungerar runt om i Sverige blir bilden i princip nattsvart. Många familjer upplever den som krånglig och som bortkastad tid, vilket gör att den väljs bort. Samtidigt som forskning visar att ett starkt modersmål snarare förbättrar möjligheter att lära sig språket i det nya hemlandet är den undervisning som ges ofta direkt undermålig.
Friskolor som samlar barn som har ett främmande språk gemensamt ger något helt annat än modersmålsundervisning någon timme i veckan. I många av skolorna finns såväl barn som har stark svenska som barn som har ett annat språk som sitt starka språk. Det leder till att barnen lever i ett ständigt språkbad, med sitt modersmål och med svenska. Skolorna kommer också ofta att fungera som kulturella nav. De blir den samlande punkten för julmarknad, nationaldagsfirande med mera. Skolan handlar därmed inte bara om något för barnen utan för hela familjer och släkter.
En annan anledning för familjer att välja en friskola kan vara att skolan har en särskild pedagogisk inriktning. Det som tidigare ofta varit omhuldat av vissa i skolvärlden om att barn har olika lärstilar har visat sig sakna vetenskapligt stöd. Trots det kan det för olika barn i olika skeden under uppväxten fungera bra med en särskild pedagogisk inriktning. Ett exempel från musikens värld kan vara att musikundervisning enligt suzukimetoden kan fungera mycket bättre för små barn än för äldre barn.
Problemet i skoldebatten är att när det kastas granater mellan de olika skyttegravarna så missas mycket av det som faktiskt fungerar väl i friskolorna. De första offren kan rent av vara friskolor som inte är stora koncerner. De stora skolkoncernerna kan mycket väl ha råd att anlita konsulter och jurister för att hantera lagändringar. En liten friskola har sällan det. En liten friskola har inte heller kommuners resurser i ryggen utan måste helt förlita sig den egna skolans möjligheter.
Det finns utmärkta friskolor och kommunala skolor samtidigt som det även finns skolor inom bägge skolformerna som inte håller måttet. Oberoende av skolform är det viktigt att stänga skolor som misskött sig och lyfta fram de skolor som varit framgångsrika. Sämsta möjliga utveckling är att vidta populistiska åtgärder som omöjliggör denna typ av friskolor.
Christina Wainikka är ordförande i Stiftelsen Sverigefinska skolan i Stockholm samt policyexpert på Svenskt Näringsliv
Bild: Christian Lue
One Comment on “Christina Wainikka: Skoldebattens vita fläckar”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack, härligt med nyansering!
Exempelvis finns bolagsformen AB (Svb) som innebär särskild vinstuttagsbegränsning.
Alltför få verkar känna till denna bolagsform.