Dan Collberg: Ska skolan bli konfessionell igen?

Utbildningsdepartementet aviserade i augusti en lagändring som skulle göra det ”tillåtet” att ha skolavslutningar i kyrkan, något avgående skolministern flaggat för redan tidigare. I rötmånaden, en månad före valet, konkretiserar han sitt förslag.

Men att använda kyrkan bara som samlingslokal för skolavslutningar möter faktiskt inget hinder ens med nuvarande skollagsformulering om man följer Skolverkets tillämpningsföreskrift. Jan Björklunds vid en första anblick okontroversiella ”förtydligande” motiveras på ett försåtligt sätt, men den faktiska innebörden i förslaget går längre än bara ett förtydligande. Det innebär i själva verket att hela principen om en icke-konfessionell utbildning riskerar att luckras upp.

Grundskolan har en viktig roll för samhällets reproduktion av kunskaper, värden, normer och attityder. Den är därför obligatorisk och som sådan en gemensam, medborgarskapande institution, där alla barn och unga i Sverige ska möta samma budskap från det offentliga. Ja, skolan är egentligen den enda gemensamma aktivitet som alla ska passera igenom. I en process på hundra år har skolans gamla knytning till Svenska kyrkan successivt rensats bort. Att utbildningen nu är icke-konfessionell innebär en senkommen och yrvaken anpassning till en demokratisk tradition med rötter i upplysningen. Och kan man tillägga, en liberal tradition, vilket Folkpartiet under Jan Björklund tycks ha missat helt. På många håll i världen står denna princip – staten och dess institutioner är icke-konfessionella, samtidigt som varje medborgare har full frihet att utöva sin tro och ge uttryck för sin religiösa uppfattning – under hårdare attack än på länge.

I Sverige spökar dessutom fortfarande skolans flerhundraåriga symbios med Svenska kyrkan, som naturligtvis saknar den gräddfil till de ungas själar man tidigare hade genom skolan. Med skenbart oskyldig retorik försöker man rädda vad man kan av sitt gamla inflytande. Hellre tala om ”traditioner” och ”information” än om missionerande och religiös påverkan. Så vill kyrkan t.ex. gärna lyfta fram hur viktigt det är att eleverna blir upplysta om ”varför vi firar jul i Sverige”. Denna argumentation har Jan Björklund gjort till sin. Som om inte skolans lärare klarar av att på egen hand förklara för eleverna vad olika helger står för och vilket ursprung de har? Som att jul firades i Norden långt före kristendomens införande och hur den romerska saturnaliefesten relativt sent, och helt ohistoriskt, fastställdes som lämplig tidpunkt för Jesu födelse. Litar han inte på att lärarna följer kursplanen i religionskunskap utan måste ha hjälp av kyrkan?

Präglade av den svenska, svala, statskyrkliga oskuldsfullheten har många inte velat se den potentiellt starka laddning som ligger i religionen. Det är därför man obehindrat kan släta över religiös påverkan genom att tala om traditioner. Javisst, en del skolor har ”av tradition” förlagt sina avslutningar till kyrkan, men många andra, kanske de flesta, har det inte. Under min skoltid, som började för 60 år sedan och som ägde rum på flera olika skolor på olika orter förekom det t.ex. inte en enda gång att vi hade avslutning i kyrkan.

I utbildningsdepartementets pressmeddelande den 5 augusti 2014 står det som slutkläm:

”Eleverna får dock inte känna sig tvingade att delta aktivt i inslag med konfessionell prägel, t.ex. bör de inte uppmanas att aktivt delta i bön och trosbekännelse bör inte förekomma. Vidare ska eleverna kunna avstå från att delta i hela den aktivitet där det konfessionella inslaget ingår.”

Detta låter ju generöst men är i själva verket illavarslande och väcker många frågor:

  • Ska det alltså åter bli tillåtet med konfessionella inslag i utbildningen, vilket det inte är i dag?
  • Eleverna ”bör inte” uppmanas att aktivt delta i bön – det är svagare ord än ”får inte” – och kommer det alltså ändå att kunna ske sådana uppmaningar utan att skolan uttryckligen bryter mot skollagen?
  • Det ”bör inte” heller förekomma trosbekännelse inom ramen för utbildningen. Men ska det alltså vara förenligt med skollagen att det under utbildningen alls ska få förekomma så extremt laddade och betydelsebärande religiösa yttringar som bön och trosbekännelse?
  • Elever ska kunna avstå från att delta i konfessionella aktiviteter. Detta avsteg från principen om den obligatoriska, allmänna och sammanhållna skolan väcker frågor om vilka andra aktiviteter i skolväsendets utbildning som det ska bli tillåtet att avstå från. Simning?
  • Hur ska elever i förväg kunna veta om deras skolavslutning kommer att innehålla konfessionella aktiviteter, så att de i vederbörlig ordning kan ansöka om befrielse?
  • Hur kul är det för en elev att p.g.a avslutningens konfessionella karaktär tvingas avstå från att delta i den tillsammans med alla sina kamrater? Bäddat för konflikter i hemmen? Och är det rätt av skolan att utsätta eleven för kamraternas undrande frågor?

Och slutligen

  • Hur stämmer detta överens med Regeringsformens 2 kap 2 § där det står:

”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att deltaga i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen.”

Även om tvånget alltså inte finns, måste man ändå begära ledigt från ett normalt sett obligatoriskt inslag i utbildningen med motiveringen att man inte önskar delta i en konfessionell aktivitet! Varför tycker Jan Björklund att det är i sin ordning att en förälder ska tvingas be sitt barn ledigt från skolavslutningen i kyrkan för att få del av sin grundlagsfästa rätt att slippa bli utsatt för religiös påverkan i en offentlig verksamhet? Kan man verkligen be att få slippa delta i en kyrklig skolavslutning utan att ”gentemot det allmänna”, i form av skolans rektor och lärare, tvingas ge till känna sin åskådning (eller brist på sådan) i religiöst hänseende? Eller kan eleverna bara utebli? Ska de resa sig upp och gå när det är dags för bön och trosbekännelse?

Det enda vettiga är att skolan och skollagstiftningen fortsätter med den pragmatiska linje man tillämpat några år: OK för skolavslutning i en kyrkolokal om ingen annan står till buds (inte minst med tanke på att staten subventionerar kyrkobyggnader med hundratals miljoner kronor om året) men helt i skolans regi och utan medverkan av präst och framför allt utan konfessionella inslag som bön och trosbekännelse. På det sättet behöver ”Den blomstertid nu kommer” inte heller bli något problem. Men det överordnade villkoret är att alla elever utan undantag ska ha rätt att få känna sig välkomna och bekväma i den högtidliga samvaro som en skolavslutning är.

Nu återstår att se om avgående skolministerns förslag hamnar i papperskorgen, där det rimligen hör hemma, eller om den nya regeringen luras av det skenbart oskyldiga innehållet i ”förtydligandet” och går vidare med det som sitt eget.

 

(Dan Collberg arbetar som pedagogisk utvecklare på ett internationellt biståndsprojekt i regi av Lunds Universitet och har tidigare varit bland annat högstadielärare, rektor och rektorsutbildare.)

8 Comments on “Dan Collberg: Ska skolan bli konfessionell igen?

  1. I många fall har man ersatt ”Den blomstertid” med ”Idas sommarvisa”.
    Men den senare är faktiskt kryptokonfessionell. Där sjunger man ”… om inte nå’n sätter fart.” Vem avses med denne ”nå’n”, om inte den kristna guden?

    Vad jag kan erinra mig innehåller texten i ”Den blomstertid” inte någon religiös hänsyftning.

    • Det tycks vara skralt med minnet. ”Den blomstertid nu kommer” är mättad med religiös hänsyftning. Andra versen lyder som följer:

      ”De fagra blomsterängar
      och åkerns ädla säd,
      de rika örtesängar
      och alla gröna träd
      skall oss var dag påminna
      Guds godhets rikedom.
      Låt oss den nåd besinna
      som räcker året om.”

      I de följande verserna stegras den religiösa hänsyftningen.

    • ”Nå’n” är förstås Ida, eller alla de barn som sjunger med. ”Jag gör så att blommorna blommar, jag gör hela kohagen grön”. Visst kan man tolka in mysticism och rent av en kristen eller annan gud i detta, men jag väljer tolkningen att barnen får känna sig betydelsefulla och omnipotenta. Men ”Blomstertiden” går väl bra den också även för oss ateister.

      För övrigt tycker jag att detta var en utmärkt artikel. Tack, Dan!

    • Ja, vem är ”nå’n” i Sommarvisan? Ida själv, så klart! Vem annars?
      Å så det här med ingen religiös hänsyftning i Den blomstertid:
      ”Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna som räcker året om”.
      Räcker det?

      • Jag har ingen religion och tror därför varken på någon gud, tomtar eller troll. Eftersom jag inte är någon flitig kyrkobesökare var det enda jag kunde erinra mig om ”Den sommartid” denna första strof.

        Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor:
        du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror.
        Med blid och livlig värma
        till allt som varit dött,
        sig solens strålar närma
        och allt blir återfött.

        På sidan http://sv.wikipedia.org/wiki/Idas_sommarvisa kan man bla. läsa

        … ”ifall inte nån sätter fart” kan tolkas så att det är Gud som ”sätter fart”

  2. Argumenten om skolan håller på att bli konfessionell igen? Och som bl a innehåller en analys av Idas sommarvisa låter alldeles för vetenskapligt. Vi pratar här om barn som sett på Emils hyss och hängt upp lillasyster i flaggstången. Detta har inget med religion att göra såvitt man inte sätter sig ner och låter hela vetenskapen spekulera. Skolan idag är förvisso inte konfessionell, men har ämnet religionskunskap på schemat. Jag utelämnar hänvisningar eftersom jag ser att de som engagerar sig i debatten har all kunskap som behövs men tyvärr en beröringsskräck för religionen. Trist och tragiskt eftersom vi lever i ett mångkulturellt samhälle och att få ta del av denna mångfacetterade diamant är en tillgång snarare än ett orosmoment. Jag har suttit, genom hela min skolgång, i olika kyrkor, lyssnat på psalmer, prästers välsignelser mm utan att det på minsta sätt förändrade min judiska identitet. Men jag fick respekten för att vi bär på olika livsåskådningar, lika på ytan, olika inombords.
    Skolan per se ska inte bli konfessionell igen, det är inte frågan – istället bör vi kanske ha ett lite öppnare och kreativt synsätt på hur vi ska lösa skolavslutningarna utan att gripas av panik. Det hämmar hela debatten och goda idéer dör i sin linda.

  3. Skolan är inte längre konfessionell. Det var den en gång, fram till 1960-talet. Tiden därifrån och fram till den tydliga skrivningen i Skollagen av 2010 får väl ses som en övergångsperiod, en successiv tillvänjning till ett nytt normaltillstånd, där Svenska kyrkan är en aktör bland många i civilsamhället men utan sin gamla särställning i förhållande till skolan. Som elev hade jag inte bara kristendomskunskap på schemat utan dessutom morgonbön och psalmsång varje dag ända upp på gymnasiet. I vuxen ålder blev jag lärare i religionskunskap, ett icke-konfessionellt orienteringsämne som ersatte kristendomsämnet. Inom ramen för undervisningen i religionskunskap lät jag mina elever ta del av ”denna mångfacetterade diamant” som religioner utgör bl a genom studiebesök i kyrkor och moskéer och genom kontakter med företrädare för olika samfund. Syftet var förstås att få förståelse och kunskap, lära sig tolerera men ändå kritiskt granska. Kristendomsämnet, morgonbönen och skolavslutningar i kyrkan har/hade däremot en annan agenda. Paniken vad gäller skolavslutningar i kyrkan brukar förresten de stå för som blir upprörda när man inte har avslutningarna där. (Politiskt står obligatoriska skolavslutningar i kyrkan för övrigt på Sverigedemokraternas agenda.) Man kan visst välkomna ”ett lite öppnare och kreativt synsätt” på skolavslutningarna – jag har själv bevittnat både högtidliga och stämningsfulla avslutningar utan religiösa inslag – men överordnat måste vara respekten för lagen, inte minst grundlagen, och att alla elever ska känna sig välkomna och bekväma med att delta.

  4. Problemet har en genialt enkel lösning då firandet blir frivilligt. Frivilliga moment ingår inte i skolobligatoriet. Skolan slipper därmed ansvaret för eventuella firanden i kyrkor och kan med varm hand överlåta åt kyrkan att bjuda in de elever och föräldrar som är intresserade. Skolan ska däremot själv ansvara för det som ingår i det egna uppdraget. Om det ingår att hålla någon form av avslutning, så ska man göra det.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »