Daniel Pettersson: Varför tror vi på PISA?

Tilltron till PISA-undersökningen är stor. Samtidigt minskar tilliten till att lärare kan bedöma elevers kunskaper på ett likvärdigt sätt. Titt som tätt hörs krav på nationella bedömningar och kanske till och med betygssättning. Daniel Pettersson reder ut den historiska bakgrunden till varför det blev som det blev. (red)

Varför tror vi att en undersökning som PISA säger oss något om elevers kunskaper? Det enkla svaret är: för det är det som PISA mäter, men frågan låter sig inte besvaras så enkelt. Frågan är snarare varför vi tror att PISA mäter detta.

För att besvara frågan om varför vi tror på PISA krävs en lite längre beskrivning av hur vi utvecklat vad som betraktas som legitim kunskap, medan andra kunskaper utmålats som varande anekdotiska eller mytologiska. För att söka svaret behöver vi gå tillbaka i historien och studera hur kunskap legitimerats under olika historiska skeenden och hur detta gradvis förändrats. Särskilt så efter den lågintensiva vetenskapliga revolutionen Upplysningen (från 1600-talet fram till början av 1800-talet). Under denna period frammanades nämligen en stark tilltro till matematiska metoder för att nå objektiv kunskap, som en motrörelse mot att vi enbart kunde använda våra sinnen för att söka kunskap.

Men låt oss gå ännu längre bak i historien, till de gamla grekerna. När Homeros i Illiaden beskriver muserna gör han detta med en beskrivning av att de hade gedigen kunskap eftersom de befann sig så nära de ting de hade kunskap om. På så sätt kan det uttryckas att ett arkaiskt kunskapsanspråk byggde på en närhet och att man med hjälp av sina sinnen själv upplevt ett ting eller ett fenomen. Detta kom sedan att vara ett grundantagande under lång tid om hur man når sann kunskap – man var alltså själv tvungen, med hjälp av sina sinnen, att uppleva ting och fenomen för att kunna fastställa den rätta kunskapen. Legitimiteten av denna kunskap berodde sedan i nästa steg på budbärarens trovärdighet som sanningssägare. I modern tappning skulle lärarna, enligt detta sätt att se på sakernas tillstånd, kunna sättas i musernas ställe. De befinner sig väldigt nära det fenomen vi vill vinna kunskap om – elevers kunskaper och färdigheter. Men varför ges inte lärare detta förtroende idag?

Synsättet, för att inte till och med kalla det metoden, för hur man skulle vinna sann kunskap genom sinnen kom ganska snart att ifrågasättas, men den fanns med under lång tid som ett särskilt sätt att tänka och agera. Experimentets särställning inom den framväxande vetenskapen kan till exempel förklaras utifrån detta synsätt. Denna kunskapsproduktion påtalar verkligen vikten av närvaro och observerbarhet. Tekniska landvinningar som till exempel mikroskopet och teleskopet kom dock att utmana detta grundantagande. Helt plötsligt kunde man se saker bortom sina naturliga sinnen. Utifrån ett modernt sätt att förstå värden kan det tyckas vara märkligt att det fanns ett kraftigt ifrågasättande av det man faktiskt såg genom de optiska förstoringarna, men ett exempel från historien är när Galileo Galilei visar upp sitt teleskop. Trots att man tittar och ser så är det ett flertal som inte tror sina ögon. Detta uppmärksammar en annan viktig sak – man måste lära sig att se det man ser. Vi måste helt enkelt socialiseras till att förstå världen genom de hjälpmedel vi har till vårt förfogande. För att detta ska vara möjligt måste vi först skapa legitimitet för uppfinningen och sedan för de upptäckter vi gör med hjälp av uppfinningen. Detta visade sig inte vara en lätt och snabb tankevända utan hela 1600- och 1700-talen är fyllda med vetenskapliga strider.

Under Upplysningen uppstår som en följd av olika uppfinningar, och upptäckterna som kommer i kölvattnen på dessa, en allt större kritik gentemot att enbart våra grundläggande sinnen kan tjäna som hjälpmedel för att nå kunskap. Bland annat Descartes uppmärksammar problematiken med att våra naturliga sinnen begränsar oss i vårt kunskapssökande och att våra sinnen i alltför hög grad skapar begränsade och subjektiva sanningar. I detta sökte man ett nytt ”språk” för att kunna särskilja sökandet efter kunskap från våra sinnen gentemot ett mer upplevt objektivt sätt. Den upplevda lösningen kom att bli vetenskapliga metoder till stor del baserade på matematiska beräkningar. Kunskap om världen kom samtidigt att gradvis förskjutas från sanningar uttalade av personer med samhällelig legitimitet (såsom kyrkliga prelater eller världsliga härskare) till att alltmer framsägas med hjälp av ett vetenskapligt språk till stor del baserat på matematiska beräkningar och bevis. På så sätt kom den samhälleliga expertisen att förflyttas till vetenskapsmännen.

När väl detta steg var taget kunde det naturvetenskapliga sökandet efter naturlagar baserat på matematiska beräkningar förflyttas till att också börja gälla för oss människor. Denna förändring kan sägas komma till oss precis som den amerikanske poeten Carl Sandburg beskriver hur dimman kommer på små katters fötter för att till slut omge oss utan att vi märkt av det. Det blir därför helt naturligt att pionjärer inom statistikens utvecklande som Karl Pearson och Francis Galton också argumenterar för att mänskliga egenskaper och kunskaper kan mätas med hjälp av matematiska beräkningar. Detta leder sedan i sin förlängning till utvecklandet av olika former av intelligenstest.

Parallellt med denna utveckling tilltar statens behov av kontroll och planering som i tider av ökad medvetenhet inte längre enbart kan grunda sig i utsagor från äldre tiders auktoriteter. Istället efterfrågas kunskaper som kan berättiga de förändringar staten genomdriver. Statistik kommer i detta att bli det självklara hjälpmedlet för att behålla statens legitimitet. Statistiken hade den fördelen att det styr från avstånd med en uppfattad hög grad av objektivitet. När vi därför kliver in i 1900-talet är såväl samhällets kunskapsbehov som vetenskapssamhällets sanningsanspråk till stora delar baserat på ”siffror”. När ett antal psykometriskt intresserade forskare möts på 1950-talet för att diskutera gemensamma problem och möjligheter blir det därför relativt naturligt att de väljer just kunskapsmätningar som ett sätt att studera massutbildningens effekter och uppbyggnad. Dessa forskare skapade IEA som under lång tid kom att vara den dominerande organisationen för internationella jämförande kunskapsmätningar. Det är denna organisation som idag producerar bland annat TIMSS och CIVED. Utifrån en svensk horisont är denna organisation särskilt intressant eftersom den under många år kom att ledas av Sveriges i internationella sammanhang mest citerade pedagogikprofessor – Torsten Husén. Organisationen kom under 1970-talet att ha sitt säte i Stockholm på Wenner-Gren center varifrån den 1979 flyttades till Hamburg.

Under de senaste snart 20 åren är det dock en annan organisation och en annan kunskapsmätning som haft störst politiskt och medialt genomslag – OECD med kunskapsmätningen PISA. Det som skiljer PISA från tidigare mätningar är att den mer tar sikte mot framtiden och de kunskaper som anses vara av värde i denna framtid. PISA kan på så sätt sägas ha tagit klivet från att använda ”siffror” för att uttala sig om samtida ”sanningar” istället mer uttalar sig om morgondagens ”sanningar”. På så sätt kan det sägas att ”siffrors” sanningsanspråk getts ett nytt användningsområde genom att också uttala sig om kommande sanningar. Därför blir PISA:s ”siffror” inte bara användbart för att styra rummet, utan nu förflyttas också styrandet i tiden.

Idag har vi alltså en situation där vi tänker oss att ”siffror” bär sanningar. Det behövs därför mätningar av olika slag för att få syn på det som vi uppfattar som varande sanningar om elevers kunskaper. Denna utveckling har pågått i flera hundra år och är ett resultat av Upplysningens ideal om objektivitet och statens behov av att kunna styra från distans med hög grad av legitimitet. Det moderna samhället vilar till stora delar just på denna paradox; ett nedvärderande av de som befinner sig i en närhet till de ting och fenomen vi söker kunskaper om samtidigt med ett kraftigt uppvärderande av synen på objektivitet och legitimitet gällande de ”siffror” som produceras från distans. Följden blir att de som befinner sig långt bort och presenterar kunskap i ”siffror” anses sitta inne med ”sanningen” mer än de som befinner sig nära och primärt grundar kunskaper på sina sinnen och erfarenheter. På så sätt nedvärderas lärares upplevelser av elevers kunskaper, vilka ibland utmålas som varande anekdotiska och i avsaknad av ett större sammanhang, medan PISA ges ett stort värde med lånad vetenskaplig legitimitet och upplevd objektivitet, vilket i linje med Upplysningens ideal kan saluföras som varande en mer rationell sanning.

Vidare läsning:
Desrosières, A (1998) The Politics of Large Numbers: A History of Statistical Reasoning. Harvard University Press: Cambridge.
Pettersson, D, Popkewitz, T. S. & Lindblad, S. (2016) On the use of Educational Numbers: Comparative Constructions of Hierarchies by means of Large-Scale Assessments. Espacio, Tiempo y Education. 3 (1) 177-202
Porter, T. M. (1995) Trust in Numbers: The Pursuit og Objectivity in Science and Public Life. PrincetonUniversity Press: Princeton.
Shapin, S. (2010) Never Pure: Historical Studies of Science as if It Was Produced by People with Bodies, Situated in Time, Space, Culture, and Society, and Struggling for Credibility and Authority. The Johns Hopkins University Press: Baltimore.

 

Daniel Pettersson är lektor i pedagogik vid Högskolan i Gävle. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS