Malin Tväråna: Demokratin är utbildningens innehåll, mer än mål eller medel.

Eva-Lotta Hulténs artikel återspeglar vanliga missuppfattningar om skolans roll i det demokratiska samhället. Antidemokratiska uppfattningar är inte särskilt vanliga hos svenska ungdomar, svensk skola präglas knappast av auktoritära lärare, och skoldemokrati i termer av inflytande över arbetsformer och arbetsmiljöfrågor är inte lösningen på de utmaningar demokratin står inför. Istället är skolans kunskapsuppdrag avgörande för att demokratin ska kunna ta plats som utbildningens innehåll och kärna snarare än som dess mål eller medel, menar Malin Tväråna (red.).

Budskapet i Eva-Lotta Hulténs artikel kan inte gärna kan ifrågasättas: demokratiska värden är viktiga, och skolan en viktig plats för att utvecklas till en demokratisk medborgare! Men menar Hultén att svensk skola idag inte uppfyller uppdraget i läroplanens portalparagraf, att “förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”? Jag läser Hulténs artikel som en oro för att detta uppdrag glöms bort och försummas i en tid då det är särskilt viktigt på grund av de icke-demokratiska politiska krafter som påverkar både ungdomar och vuxna, en oro som även återspeglas i den Skolverksrapport om elevinflytande som Hultén hänvisar till. Men denna oro grundar sig i några vanliga men felaktiga antaganden om hur en demokratisk medborgarbildning hänger samman med utövande av skoldemokrati: 

1 Att svenska ungdomar i allt högre grad skulle hysa odemokratiska uppfattningar

2 Att svensk skola i hög utsträckning skulle präglas av ett auktoritärt förhållningssätt hos lärare, vilket skapar ogynnsamma förutsättningar för skolans demokratiarbete

3 Att det sätt som utbildning bäst fostrar elever till demokratiska medborgare på är genom att låta dem utöva skoldemokrati och elevinflytande

Att svenska ungdomar i allt högre grad skulle hysa odemokratiska uppfattningar  hänger samman med farhågor att våldsbejakande extremism ska breda ut sig i samhället och unga människor radikaliseras. Det är sant att demokratin försämrats i allt fler länder sedan 1990-talet (Lührmann & Lindberg, 2019), men denna avdemokratisering sker i regel genom legala politiska rörelser snarare än genom våldsamheter och terrordåd, och experter på området pekar på ett sjunkande intresse för såväl vänster- som högerextremism bland unga i Sverige. Det stora hotet mot demokratin verkar snarare vara att antidemokratiska idéer och fascistiska tendenser i allt högre utsträckning blir en del av den etablerade politiska kartan. Svenska ungdomar är dock inte särskilt ansatta av sådant anti-demokratiskt idégods; den största internationella mätningen på området, ICCS (International Civic and Citizenship Survey) visar att svenska ungdomar har goda kunskaper i demokrati- och samhällsfrågor, och demokratiska attityder och värderingar som ligger över det internationella genomsnittet. Äldre ungdomar från nordiska länder visar också på betydligt högre nivåer än unga från sydeuropeiska länder (Amnå & Zetterberg, 2010). 

Antagandet att det skulle vara vanligt med ett, eventuellt ökande, auktoritärt förhållningssätt i svensk skola är vanligt förekommande i en politiserad skoldebatt där förespråkare för ett starkt fokus på kunskapsuppdraget utmålas som auktoritära medan förespråkare för ett starkare fokus på fostransuppdraget beskrivs som flummiga. Men betydelsen av ett auktoritativt (Goleman, 2000) snarare än ett auktoritärt ledarskap ingår i lärarutbildningens ledarskapskurser. Det saknas forskning om hur lärare i svensk skola de facto överlag beter sig i klassrummet, men det finns inte mycket som tyder på att ett starkt auktoritärt ledarskap skulle vara utbrett. Tvärtom uppmärksammas ofta den informella och personliga tonen som präglar samspelet mellan lärare och elever i svensk skola. Hultén har tidigare varnat för sådana auktoritära vindar. Frågan återstår dock om oron för att svensk lärarkår håller på att utvecklas till auktoritär alls har någon verklighetsbaserad grund. 

Antagandet att det är övande av demokratiskt deltagande genom skoldemokrati och elevinflytande som är bästa sättet att bedriva en demokratisk medborgarfostran är slutligen starkt omhuldat i svensk skola, till exempel uttrycker läroplanen explicit att det ska finnas en aktiv skoldemokrati och ett starkt elevinflytande över undervisningen, i form av demokratiska arbetsformer och deltagande i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen. Antagandet att ett sådant elevinflytande över undervisningens former leder till en ökad demokratiskt medborgarkompetens kan dock problematiseras med avstamp hos just utbildningsfilosofen Gert Biesta. Precis som Hultén skriver så skiljer Biesta (2003) på utbildning för demokrati, där utbildningen ska frambringa medborgare med rätt demokratiska värden, kvalifikationer och kompetenser, och  utbildning genom demokrati, där utbildningen ses som en praktik som eleverna lär sig genom att delta i. Men Biesta förespråkar inte det senare, utan han lyfter istället fram en tredje väg –  demokrati och samhällsliv som utbildningsproblem, det vill säga som frågor att undersöka, problematisera och ifrågasätta inom utbildning. Det är frågor om demokratiska värderingar, och svåra samhälleliga problem om till exempel rättvisa, ekonomi och klimat som elever inom ramen för skolans medborgarbildning bör få lära sig att analysera eller ta ställning till, vilket förstås förutsätter goda kunskaper på dessa områden. Biesta menar att skolan inte ska ses som ett institutionellt medel för att producera medborgare som har de kompetenser som krävs för att senare kunna delta i en demokratisk process. Istället ser han utbildning som en demokratisk praktik som erbjuder människor en möjlighet att utvecklas som subjekt.

Skolans kunskapsuppdrag är därmed grundläggande för att elever ska kunna utveckla sitt kritiska tänkande och lösa demokratiproblemen (Skolforskningsinstitutet, 2020:03). En förutsättning för detta är att de frågor elever får delta i att diskutera är viktiga och reella samhällsfrågor – och sådana frågor rör inte primärt vad som ska stå på skolmenyn, regler kring mobiltelefonanvändande och val av redovisningsform för projektarbetet så mycket som vår gemensamma framtid, klimatkrisen, migration, välstånd, hälsa, existens och etik, kultur, ekonomisk rättvisa och mänskliga rättigheter. Det är frågor som kräver att vi erbjuder elever djupa och nyanserade kunskaper på flera olika kunskapsområden där det är vi lärare som är stödjande experter. Idag är det snarare här den medborgarbildande undervisningen kan utvecklas!

Malin Tväråna arbetar med lärarutbildning och forskning i samhällskunskapsdidaktik samt med kollaborativ undervisningsutvecklande forskning i samarbete med flera gymnasie- och grundskolor.

Referenser:

Amnå, Erik & Zetterberg, Pär (2010). A political science perspective on socialization research: Young Nordic citizens in a comparative light. I L. R. Sherrod, J. TorneyPurta & C. A. Flanagan (Red.), Handbook of research on civic engagement in youth (s. 43–65). Hoboken: John Wiley & Sons.

Biesta, Gert (2003). Demokrati – ett problem för utbildning eller ett utbildningsproblem? Utbildning & Demokrati, 12(1), 59–80.

Goleman, David (2000). Leadership That Gets Results. Harvard Business Review Press.

Lührmann, Anna & Lindberg, Staffan I. (2019). A third wave of autocratization is here: what is new about it?, Democratization, 26(7), 1095-1113.

Skolforskningsinstitutet (2020:03). Kritiskt tänkande och källkritik – undervisnings i samhällskunskap.

Bild av Stefan Keller från Pixabay.