Edward Jensinger: Jag protesterar också! Men…

Vi i skolan protesterar nu mot effektiviseringskrav, kommunalt dribblande med budgetar och mot “systemet”. Och jag håller med om kärnan i argumenten – ja, jag protesterar också! – men det finns något i proteststormen som skaver, skriver Edward Jensinger.

Vi som verkar i skolans värld lever i en tid där vi känner att måttet är rågat, att vårt tålamod är slut och att vår framtidstro vacklar. Skälen till detta är att förutsättningarna för att bedriva skola är bristfälliga. Detta har i sin tur inneburit att det har skapats en stark protestkultur de senaste åren. Proteströsterna mot våra försämrade förutsättningar är många. I debatten, inte minst på sociala medier, har det skapats en stark opinion mot försämringarna. Vi har sett läraruppror, vi har skolledaruppror. Vi har fått välfärdsnedskärningskritikerna Marcus Larssons och Åsa Plesners angelägna bok, De effektiva, som vi kan samlas runt. Vi protesterar nu mot orättfärdiga effektiviseringskrav, kommunalt dribblande med budgetar och mot “systemet” som möjliggör att vi har sådana problem idag. Jag står bakom detta. Jag håller med om kärnan i de protesterandes argument. Ja, jag protesterar också! Men… jag måste erkänna att det finns något i proteststormen som skaver.

För mitt i alla rättmätiga invändningar och protester slinker det igenom protest av en lite annan art. Protester som har en biton av att dagens skola inte passar den enskilde individen, att skolan istället ska backa bandet ett, två, tre, kanske fyra årtionden. Då känns det fel. Då blir protesterandet istället obekvämt för mig. Mitt problem är nämligen att jag inte tror på att backa band. Jag tror inte att den skola vi hade igår kan lösa de behov vi har idag. Jag tror istället på att lära oss av det som varit och göra kloka val framåt.

En händelse som ser ut som en tanke är att jag när jag skriver detta lyssnar på bandet Bäddat för trubbel och deras låt ”Fakta och Nostalgi”. Bandet sjunger: “Man måste skilja på fakta och på nostalgi, man får lov att förlåta och man får lov att låta bli”. Det är en sång som sätter ord på svårigheten att veta när ens invändningar mot förändringar har fog för sig och när de är en nostalgisk dröm om något som inte kan återskapas. inte låta bli att tänka att jag upplever att det, då och då, finns ett mått av nostalgi som ligger bakom de proteströster som skaver i mig, i den protestkör jag i övrigt instämmer i.

Märk väl att jag alltså tycker att det är helt rimligt att vi protesterar mot hur skolan av idag ser ut och hur ”systemet” skola fungerar. Systemet är under all kritik. Men när jag hör protester som delvis handlar om att skolan av idag inte är den samma som skolan var under 70-, 80- och 90-talen blir det enligt mig fel. Sådana invändningar vänder sig mot mycket av det som ett nödvändigt utvecklingsarbete faktiskt innebär. Det tycker jag är synd. Då kan det uppstå en risk att protesterna mest handlar om nostalgi. Jag vet att det inte är så uppskattat, av oss som samfällt riktar kritik mot systemet, att säga detta. Men ibland behöver vi, menar jag, inse att den skola vi hade, och som kanske objektivt sett var bättre än den vi har idag, hursomhelst inte går att återskapa. Dessutom var gårdagens skola också resultatet av då pågående utvecklingsarbete, utvecklingsarbete med nutidens behov för ögonen. Skälet till att det inte går att återskapa skolans forna glansdagar är delvis att det inte finns en politisk vilja till detta, det kostar helt enkelt för mycket. Men framför allt för att vårt samhälle har utvecklats och att värderingar som gällde då hos majoriteten inte gäller idag.

Samhället av idag är individualistiskt vilket gör att en del av de gemensamma, kollektiva, lösningar vi hade i skolan av igår inte längre går att återskapa även om det på många sätt vore både tacksamt och bra för de flesta. Men den heliga individualiseringen förefaller trumfa detta (vilket väl också är värt att protestera emot för all del). Det är inget jag gillar men det är som det är, så tänker jag. Inte heller kan vi idag inom skolan bortse från andra större utvecklingsströmningar i samhället såsom digitaliseringen. Vi behöver hantera digitaliseringen, utan att för den skull se den som något som alltid är positivt i alla delar. Digitalisering liksom all annan utveckling är alltid på både gott och på ont och det är detta som måste hanteras, bland annat i skolan.

Nu kanske någon invänder att våra nuvarande förutsättningar i form av ekonomi hör ihop med alla andra problem som vi har i skolan. Jag är inte helt övertygad. Jag hör argument som går ut på att vi inte kan arbeta med enskilda problem i skolan, exempelvis lärarbristen, så länge som frågan om skolans finansiering inte är löst. Jag hör, men jag håller inte med! Jag menar att vi måste tillåta oss att hålla två bollar i luften samtidigt. Protestera ska vi i skolans värld göra. Men vi ska inte bara protestera. Vi måste fortfarande kunna arbeta och utveckla där vi står och där vi verkar. Vi måste kunna agera inom systemet samtidigt som vi arbetar för att förändra detsamma. Eftersom vi alla vet att lärarbristen redan är här och att den kommer att bli påtagligt mycket värre så måste vi faktiskt försöka finna lösningar som gör att inte ett par generationer elever går förlorade kunskapsmässigt. Vi måste agera trots att våra förutsättningar är dåliga. Men vi borde för all del samtidigt protestera högljutt mot den politiska tandlöshet, ja rentav feghet som råder i både frågan om resurser till välfärden och i en rad andra frågor: inte minst marknadstänket kring skolan, mot marknadstänket, mot kortsiktig politik och mer. Och här anklagar jag alla våra politiker, från vänster till höger, för att det är så här. De vill uppenbarligen att det ska se ut så här. De förtjänar protester.

Men skolan, våra lärare, våra skolledare och våra elever, förtjänar också mer än enbart protester. Mitt perspektiv är att istället för att se protesterandet som ett grundläge så behöver man ibland förlåta och ibland låta bli. Protesterandet behöver skilja på fakta och på nostalgi.

Edward Jensinger är skolledare och skriver om skola, skolutveckling och digitalisering både i sociala media, blogg, böcker och tidskrifter.

Denna artikel är en bearbetad version av en tidigare text, publicerad på Edward Jensingers blogg, Edward och Skolutvecklingen.