Elisabeth Carlsson: Hur många har en Matts eller en Rutger?

Hur får man till undervisning i ett klassrum där koncentrationen ständigt bryts av olika ljud, spring eller utbrott? Hur gör man för att skapa en god miljö för lärande?  Elisabeth Carlsson beskriver sin situation som nyutbildad lärare och diskuterar vad som krävs för vända en negativ utveckling i en undervisningsgrupp. (red)

Veckan innan jul 2008 blev jag kallad till en intervju för en lärartjänst till en årskurs fem inför vårterminen. Jag var då nyexaminerad lärare. Personen som intervjuade berättade att klassen hade havererat socialt, hade låga kunskapsresultat och bytt lärare och arbetslag ett flertal gånger sedan årskurs ett. Det här var klassen som fick skulden för allt som hände på skolan.

Det var en stor utmaning men jag ville ha erfarenhet och jag behövde jobbet. Jag fick det. Klassen bestod av tjugoåtta elever med en blandning av sociala problem och elever som var i behov av särskilt stöd. Det var i den klassen jag skulle bli att lära känna ADHD, ADD och Aspergers syndrom. Det var också där jag skulle lära mig mer om pedagogiska utredningar, åtgärdsprogram, socialtjänsten, elevhälsoteam och att hantera arga, uppgivna och besvikna föräldrar. Men det visste jag inte då. Inte heller visste jag, den där dagen i januari när jag klev in i mitt nya klassrum, att jag skulle möta en sviken grupp som också var duktiga på att mobba ut nya lärare.  Den första tiden åkte jag hem och grät varje kväll och mådde fysiskt illa varje morgon. Men jag fortsatte att åka dit varje dag och jag var fast besluten att bli en bra lärare.

I mars, efter en rad olika misslyckade metodiska försök, åkte jag i panik tillbaka till Lärarhögskolan i Stockholm. Till den plats som hade varit mitt andra hem under många år och knackade på hos mina gamla lärare som var specialiserade inom specialpedagogik. Dörren öppnades av Matts Mattsson. Över några kaffekoppar berättade jag om klassen och att jag behövde hjälp. En god lärare kan be om hjälp och ibland behövs det. Jag berättade om alla mina tappra försök men att ingenting fungerade. Jag hade varit en ambitiös student med bra betyg och jag förstod inte varför jag inte lyckades nu?

Matts frågade mig om eleverna och jag började berätta. Allt eftersom jag satte ord på eleverna individuellt så skingrades gruppen och personerna trädde fram. Jag berättade om Kalles ständiga ljud och prat rakt ut. Om Stinas humörsvängningar, om hennes svårigheter med det sociala samspelet, om hennes bristande läsförståelse och om hennes oförmåga att läsa mellan raderna. Om plötsliga ångestattacker och utbrott hos Petter och om Anton som lätt blev aggressiv när något kändes fel. Dessutom om Sally, som ofta försvann in i sin egen värld och då var svår att få kontakt med. Sedan hade jag tjugotre andra elever som också skulle ha undervisning, hjälp och uppmärksamhet. Elever som också behövde hjälp med sociala koder och samspel med andra.

Dessa fem elever saknade både trygghet och goda förutsättningar i en klass med tjugotre andra elever. Men det fanns ingen möjlighet att dela i mindre grupper, jag var ensam. Samtliga fem pratade ofta om att dom inte fick vara med andra, blev retade, att dom inte var bra på någonting och att hur dom än försökte så kunde dom inte. Det tappra och det vädjande på samma gång. Och mitt hjärta blödde för dem. Anton sa en gång med gråt i rösten; ”Jag vet att ingen gillar mig för att jag bråkar men jag kan inte sluta. Jag har försökt men kan inte!”

Hur får man till undervisning i ett klassrum där koncentrationen ständigt bryts av olika ljud, spring eller utbrott. Hur förklarar man ekvationer eller den franska revolutionen då, hur har man högläsning och hur genomför man prov? Självklart går det men förutsättningarna måste skapas på nytt inför varje nytt moment, ibland flera gånger under samma lektion. Jag hade läst specialpedagogik i min lärarutbildning men det var först nu som jag på riktigt skulle förstå vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar handlade om i praktiken och jag fick tips och idéer på vad jag kunde göra. Matts poängterade tydlighet, fasta rutiner och tydliga strukturer och att man måste vara en tydlig ledare. Även vikten av individanpassade uppgifter som både stimulerar och utmanar samtidigt. Det här låter enkelt men det är allt annat.

Jag ringde till Rutger Ingelman, också lärarutbildare, som besökte mig två veckor senare och var med mig en hel dag i klassen. Han observerade, pratade med eleverna och deltog i lektionerna. Jag var jättenervös hela dagen men samtidigt så otroligt tacksam över att han tog sig den tiden för att komma och hjälpa mig. Han gick även till min skolledning och frågade vad jag fick för resurser och svaret blev inga eftersom budgeten inte tillät det. Det som fanns var en specialpedagog som några av mina elever gick till två lektioner, åttio minuter i veckan. Dessutom hade skolan en skolpsykolog som var på plats en dag i veckan. Där kunde jag, som alla andra lärare, boka en tid. Elevassistenter var också en kostnad och att ta in utbildad extrapersonal var det inte tal om.

Rutger och jag gick till ett café efter arbetsdagen och satte oss. Under tre timmar gick vi igenom dagen, diskuterade och jag ställde frågor och tog noga anteckningar. Min lärarutbildning var bra men jag tänkte då att det hade varit bra med fler inspirationsföreläsningar från en lärares vardag under lärarutbildningen. För hur många nyexaminerade studenter har en Matts eller en Rutger att återvända till vid problem efter examen? Jag stod själv med tjugoåtta elever, en upptagen specialpedagog samt en skolpsykolog som hade tid med mig var åttonde vecka om jag behövde. Min handledare på skolan visade sig fyra snabba gånger under det första året. Min trygghet låg i att jag kunde ringa till Matts eller Rutger.

Systematiskt styrde jag upp fasta rutiner och tydliga strukturer och arbetade med individanpassade uppgifter och läromedel. Det blev lugnare och i slutet av årskurs sex var skolan nöjd med resultaten från de nationella proven. Men resultaten hade varit mycket bättre om förutsättningarna och klassens historia hade varit en annan.

Tyvärr skiljer sig inte mina tidigare erfarenheter från hur det ser ut på skolor idag. Elever i behov av särskilt stöd finns i alla klasser, på alla skolor och diagnoserna utvidgas och blir allt fler. Mina elever i behov av särskilt stöd behöver få rätt stöd i rätt tid av kompetenta elevassistenter och dom behöver sina speciallärare. En ensam lärare räcker inte om alla elever ska nå målen.

Lärare och fritidspedagoger behöver få kontinuerlig handledning av skolpsykologer och specialpedagoger. Det hade gjort oss tryggare i arbetet med elever i behov av särskilt stöd. Vi behöver kontinuerlig fortbildning och kompetensutveckling och ett kollegialt lärande i ett bredare perspektiv. Det skulle ge resultat. Personaltätheten behöver också öka för det skulle möjliggöra för läraren att ytterligare individanpassad undervisning i mindre grupper och då skulle en annan, högre kvalitet infinna sig. Då skulle verksamheten kunna anpassa sig efter eleverna och behoven istället för tvärtom.

Vi hade inte läst om ”ruttna äpplen”, fristående skolor som nekar vissa elever inträde, lärare som byter yrke, låga sökresultat till lärarutbildningarna, ständigt sjunkande studieresultat och om nerlagda specialpedagogiska skolor. Vi hade haft andra skolpolitiska odlingar och skörd. Men kanske får vi till det en dag? För då hade samhället visat både barn, föräldrar och pedagoger att dessa barn räknas, ingår, behövs och är välkomna i vårt samhälle. Och vårt läraruppdrag hade fått bättre förutsättningar och lockat till sig fler. Och jag hade inte behövt ringa till Matts och då Rutger av samma anledningar.

Elisabeth Carlsson. Lärare och fil. kand i Utbildningsvetenskap. Elevernas namn är fingerade.