Elisabeth Hultqvist: Uppskruvat tonläge i skoldebatten

Tankesmedjan Timbros förslag om tvångsförvaltning av skolor, att lärarna ska undantas från lagen om anställningsskydd och att skolor ska övertas av privata aktörer har en förmyndarton som är skrämmande och odemokratisk, skriver Elisabeth Hultqvist (red)

För vissa skolor bör undantagstillstånd råda och driften överlåtas till privata aktörer, enligt ett föreslag från Karin Svanborg Sjövall, vd för tankesmedjan Timbro, i en artikel på DN-debatt 50 svenska skolor tillåts underprestera år efter år”, (15-04-29).

Det handlar om 50 svenska skolor som ”inte någon gång under det senaste decenniet har haft ett positivt förädlingsvärde” (sic!) enligt den undersökning som presenteras Great Expectations – Hackney och konsten att vända en skolkommun i kris, författad av Åsa Melander (Timbro). Utvägen för dessa skolor hämtas från Hackney, en konkursmässig kommun till London, med mycket hög arbetslöshet och där två tredjedelar av eleverna får gratis skolmåltider (!), vilket man endast är berättigad till om hushållen har väldigt låga inkomster. Skolorna befinner sig på randen till kaos, med stor andel svagpresterande elever. Resten skrivs som en framgångssaga. Driften övertogs av den icke vinstdrivande stiftelsen Learning Trust, som lyckades vända trenden och få en allt större andel av eleverna att gå vidare till gymnasiet.

Svanborg Sjövall tar avstamp i rapporten och bygger punktvis upp sitt förslag till aktionsplan. Skolor som år från år underpresterar ska tvångsförvaltas och fråntas förtroendet. Skolinspektionen bör få möjlighet att överlåta driften till privata aktörer med ”dokumenterad erfarenhet”. För skolor som befinner sig i ”kriszon” (krigszon?) där bör undantagstillstånd råda. Dvs. man bör göra avsteg från nationella lagar och bestämmelser. Här råder exceptionella omständigheter, vilket enligt förslaget bör framtvinga förändringar av skollagen. Här bör inte längre las gälla. Samt, slutligen; värna rättsäkerheten i Skolinspektionens granskningar och ”flytta fokus från dokumentation till undervisningskvalitet”.

För vissa skolor är alltså läget är skarpt och det kräver extraordinära åtgärder. Svanborg Sjövall framstår påläst. Medveten om sambandet mellan social bakgrund och skolframgång, även om hon fastslår att ”betydelsen av elevens sociala bakgrund i ett internationellt perspektiv fortsatt (är) liten i Sverige. Skillnaden mellan högpresterande och lågpresterande skolor blir dock allt större.”

Om nu detta samband finns och med åren blivit allt tydligare, varför skulle ”driften” förbättras om den överläts till privata aktörer? Vad säger att skolans privatisering inte är del av denna negativa utveckling? Om förklaringen till underpresterande skolor, såsom Svanborg Sjövall formulerar det, finns i ”en hög andel elever utan studietradition hemifrån” (vem säger emot?), varför skulle privata och inte kommunala aktörer kunna förändra situationen för dessa skolor? Svanborg Sjövall förklarar skolornas underprestation med att ”kvaliteten antingen är dålig eller att ambitionerna borde vara avsevärt högre”.

Vad vi ser framför oss är ett femtiotal skolor med dåligt utbildade lärare som inte förmår att lära eleverna något och heller inte ställer några krav. Dessa lärare finner vi på särskilt utpekade skolor. Lärarna har det gemensamt att de satt undervisning på undantag och i stort ägnar sig åt omsorg. Känns argumentationen igen? Kritiken mot den kommunala skolan från privata företrädare är inte ny. Vad Svanborg Sjövall föreslår är däremot nytt och annorlunda. Här ska demokratiskt fattade lagar och bestämmelser inte längre gälla, här bör lokala undantagstillstånd införas. Anställningstryggheten bör upphävas; dokumenterad erfarenhet ska gå före lång yrkesbakgrund. En förmyndarton som förskräcker. Vilken röst tilldelas lärarna, eleverna och inte minst deras föräldrar?

Sant. Man kan inte på förhand döma ut vad vissa förändringar kan medföra för vare sig skola, lärare eller elever. Och visst, det kan förefalla frestande att hämta hem lösningar och pröva ”framgångssagor” på skolor med problem. Men att blunda problemens komplexitet; betydelsen av elevernas sociala bakgrund, tillgången på resurser, lärarkårens omsättning, etc., och tillgripa tvångsförvaltning enligt den modell som Svanborg Sjövall föreslår, låter både skrämmande och odemokratiskt.

Elisabeth Hultqvist

Lektor i pedagogik vid Stockholms universitet

 

6 Comments on “Elisabeth Hultqvist: Uppskruvat tonläge i skoldebatten

  1. Elisabeth Hultqvist skriver “Det handlar om 50 svenska skolor som ‘inte någon gång under det senaste decenniet har haft ett positivt förädlingsvärde’ (sic!) …enligt den undersökning som presenteras Great Expectations – Hackney och konsten att vända en skolkommun i kris, författad av Åsa Melander (Timbro).”(sic!)

    Jag vill gärna förtydliiga att min rapport, Great Expectations – Hackney och konsten att vända en skolkommun i kris, redogör för de erfarenheter jag har gjort under tio års framgångsrikt arbete med skolutveckling i Hackney, England. Min rapport föreslår inte några åtgärder i Sverige.

    De förslag som Timbros VD Karin Svanborg Sjövall föreslår i sin artikel i DN står hon för själv.

    Min personliga uppfattning – vilken sammanfaller med de slutsatser som mina kolleger som ledde förändringarna i Hackney dragit – är den att en viktig anledning att det gick att genomföra en snabb, positiv förändring i Hackney var att stiftelsen inte styrdes av politiker, utan av personer med erfarenhet av skolarbete, som därigenom kunde fatta radikala beslut enbart med skolutveckling för ögonen (vilket framgår tydligt om man läser min rapport).

    Denna möjlighet skulle en privat stiftelse ha även i Sverige, men det kan vara svårare för en kommun där politiska intressen spelar stor roll (liksom betydelsen för nästa val), och där problem på andra områden kan ta uppmärksamheten från skolorna.

    I England har även möjliigheten att låta fungerande kommuner ta över skolor i icke-fungerande kommuner diskuterats.

    Vad gäller elevernas, föräldrarnas och lärarnas röst, var det i Hackney en överväldigande majoritet som var positiva till att förändringar genomfördes som syftade till (och ledde till!) att skolorna blev välfungerande. Familjer som tidigare flytt kommunen när barnen närmade sig secondary school ålder (11 år) stannade kvar, för de kunde se de stora förändringar som skedde för att fokus låg på skolan – och inte på t ex de ekonomiska problem kommunen Hackney hade haft under ett decennium.

    Jag kan garantera att vi i Hackney inte “blundade för problemens komplexitet”. Om vi hade gjort det s hade Hackney inte gått från sämst resultat av alla engelska kommuner till över snittet på alla nivåer på kort tid.

    • Min replik avsåg främst artikeln författad av Karin Svanborg Sjövall och förslaget att tvångsförvalta s.k. underpresterande skolor. Din rapport log till grund för Svanborg Sjövalls förslag. Forskningen om ”Failing schools” ger än en gång det övertygande argumentet att skolor med problem inte enkelt kan utpekas som problemskolor. Om jag nu varnar för att blunda för ”problemens komplexitet” kan jag förtydliga. Hackney Down boys-school; belägen i en av fattiga delarna av nordöstra London, hälften av eleverna från hushåll med arbetslös/a förälder/förälder, 70 % av pojkarna med engelska som andra språk, hög andel elever utestängda från andra skolor, hälften av eleverna tre år efter genomsnittet i läskunnighet, stor omsättning av skolledning (fyra rektorer på fem år). Inget extra tillskott av resurser. Istället drevs stängningen av skolan igenom. Den lokala kampanjen ”Save our school”, eller protester från National Union of Teachers fick inget gehör. Inga förslag till alternativa skolor för pojkarna, 1995 stängdes skolan.

      • Tack för förtydligande att din artikel behandlar Karin Svanborg Sjövalls förslag – det framgick inte riktigt i din artikel (möjligen för att något ord sannolikt har försvunnit)!

        Därutöver förstår jag kanske inte riktigt vad det är du försöker säga? Självklart är jag fullt medveten om vad som hände i och kring Hackney Downs. Det var ju misslyckandena med den skolan, och andra Hackneyskolor, som gjorde att den brittiska regeringen fick nog av Hackney council, tog ifrån dem ansvaret för skolorna och startade den stiftelse som jag arbetade i i tio år, som framgångsrikt vände skolorna i Hackney.

        Detta gjordes ju bland annat genom att se till att skolorna arbetade gemensamt och delade på elever med “problem” (dvs alla samlades inte på en skola där det fanns lediga plats, som varit fallet med Hackney Downs), det fanns resurser, inga skolor tilläts bli “sink schools” etc. Så det var ju just det att stiftelsen tog ett helhetsgrepp över komplexiteten som gjorde att arbetet blev lyckat!

      • Det borde inte råda tvivel om att min artikel handlade om Karin Svanborg Sjövalls förslag om tvångsförvaltning av s.k. underpresterande skolor i DN-debatt 15-04-29, (nämner hennes namn fyra gånger). Vad jag avser säga borde nog också framgå; att reducera skolors sociala och kulturella kontext till frågor om ”mycket lågt ställda förväntningar” (Svanborg Sjövall), vore att ”blunda för problemens komplexitet” (se ovan). Återigen min replik avsåg Svanborg Sjövalls förslag om tvångsförvaltning med hänvisning till exemplet Hackney Downs boys’ school. F ö, som jag tidigare framhöll, kan man inte på förhand döma ut s.k. skoleffekter, men när de blir del i en politisk agenda bör man nog vara vaksam.

  2. Hmm. Jag pratade med en person som tidigare hade en hög befattning på Skolverket. Många av dessa femtio sämsta skolor var med bland de 100 sämsta redan när Skolverket arbetade med sina utvecklingsdialoger. Då söktes kommunerna upp och fick stöd i sina kvalitetsprocesser för att de skulle kunna upparbeta den kunskap och kompetens som behövs för att driva bra skolor. Det fanns för övrigt några småkommuner som trot sin litenhet stoltserade med mer än en skola bland de 100 sämsta. Projektet betraktades som en stor framgång och som jag förstår det upplevde Skolverkets uppsökande grupper verkligen att kommunernas politiker och förvaltningar lärde sig mycket. Detta var en form av respektfull intervention kan man säga, långt ifrån tvångsförvaltning. Men det var ingen dans på rosor. Många av de som arbetade med detta blev enligt vad jag har hört närmast deprimerade. Och då inte över det sociala läget i en del av dessa kommuner utan över att de ledande verkligen inte brydde sig och såg skolmisslyckande som en naturlig del av deras samhällen som det inte var deras sak att hantera (verbal info… kanske överdrifter, men så har jag i alla fall fått det berättad för mig och snarare i mer dramatiska termer än mindre).

    Men när man nu efter mer än ett decennium tittar på den aktuella 50-listan så återfinns många av samma skolor som fanns på 100-listan. Och min kontakt berättade att det redan på den tiden fanns idéer om tvångsförvaltning, som dock aldrig sattes i verket. Nu undrade hen om de inte borde ha varit mycket hårdare då

    Det är nog ingen tvekan om att det faktisk går att vända dåliga skolor till bra. Vad skulle motsatt ståndpunkt vara? Att det är en naturlag. Tror vi inte att det går har vi helt andra och mycket svårare frågor att hantera än tvångsförvaltning. Så vi kan fundera på vem vi har hjälpt genom att inte genomföra tvångsförvaltning för 10 år sedan. Det är nog inte de många tusen elever som gått på dessa skolor under tiden. Det är nog inte deras och deras föräldrars röster som vi tagit hänsyn till. Naturligtvis finns det mellanting mellan ett rent processstöd och tvångsförvaltning, men nog är det lite av en halmgubbeargumetation att avfärda idéerna som oseriösa för att verkligheten är komplex och odemokratiska för att förslagen bygger på en ideologisk grund man inte gillar.

  3. Tongångarna i artikel visar på en viss okunskap om det faktiska förhållandena dagens lagstiftning ger möjlighet till. Samtidigt som jag undrar hur synen är på de skolor som faktiskt är på “dekis”.

    Det kan mycket väl vara så att skolor som presterar dåligt kan tvångsförvaltas. Frågan är bara vem som är skickad att göra det. Kan mycket väl vara en annan kommun med bevittnad framgång med sina skolor som kan göra det. Likaväl som att ta till knepet som i London med stiftelser som tar över skolorna. Notera att detta var en av Tony Blair idéer i nya Labour när han tillträddes som premiärminister i Storbritannien 1997.

    För övrigt http://pluraword.blogspot.se/2015/04/skolakuten-en-statlig-angelagenhet.html

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS