Eric Cardelús: Hattie och kritiken mot konstruktivismen

Hattie, Timperley, Wiliam, Dweck och Fullan har ett enormt inflytande över skolan. I skoldebatten nämns de sällan, där ges istället gårdagens pedagoger ett närmast demoniskt inflytande. Beror det på lättja eller okunskap frågar sig Eric Cardelús? Det är kanske lugnare och skönare att sitta och spekulera i sitt elfenbenstorn än att besöka det stökiga skolfältet med alla dess nyanser. (red.).

Ytterst få inom skolfältet lär ha missat John Hattie. Denna pedagogiska superstar från Nya Zeeland, verksam i Australien och som rest jorden runt och spridit sina forskningsrön inför stora, knökfulla och betalande auditorier. Samtidigt bör man fråga sig – vad är grejen med Hattie och vad kan hans roll på det svenska skolfältet säga oss?

Enkelt uttryck har Hattie tagit tillbaka utbildningsforskningen till ett självklart och konstruktivt utgångsläge, men han har också kritiserats för att förenkla komplexa skolproblem (se t.ex. McKnight & Whitburn 2018; Terhart 2011). För som bekant påstår Hattie att läraren spelar huvudrollen för skolresultaten, att undervisningen gör den stora och varaktiga förändringen för eleverna. Samtidigt har han tonat ner relevansen av att diskutera samvariationen mellan lärare, elever, skola och samhälle.

Som kraftfull backning har Hattie (2014; se även Hattie & Yates 2014) en syntetiserande metastudie, där över 800 olika studier om lärandet och undervisningens effektivitet kokats ner till ett antal tydliga påståenden om vad som funkar och inte. Påståenden som noga underbyggts med siffror, vilket gör honom extra attraktiv idag, då vi sägs leva i mätbarhetens, mätningens eller mätfixeringens tidevarv (se t.ex. Biesta 2011; Bornemark 2018). Hattie prickar också in det evidensbaserade ideal som via medicinen tränger allt djupare in många socialt baserade verksamheter.

Hattie skriver också en klar och direkt sakprosa, befriad från akademisk jargong och onödiga abstraktioner. Därmed når han ut till långt fler än den närmaste kretsen forskare och snäva forskningstidskrifter. Hattie trivs också på den stora scenen, där han beskrivs som självsäker och rent av kaxig, vilket uppenbarligen slår an hos många i dagens medialiserade och personfixerade tider. I korthet: Hattie är en man med ett viktigt och välförankrat budskap, som dessutom ligger rätt i tiden på den mediala, mätinriktade och skolpolitiska scenen.

I sina bästsäljande böcker talar Hattie (2014) om effektstorlekar, formativ bedömning, synligt lärande, höga förväntningar, kognitiv överbelastning och mycket annat som sedan länge varit allmängods på allsköns skolutvecklingskonferenser, skolforskningsfora, policyrapporter och rektorsbloggar, i Sverige liksom i övriga världen (McKnight & Whitburn 2018).

Låt oss knyta an till den svenska skoldebatten. Här kretsar spelet mycket kring konstruktivismens och konstruktivisternas påstådda skuld för felen i skolan. Tidigare kallades dem flumpedagoger, progressiva eller postmoderna pedagoger – nu konstruktivister. Oavsett epitet sägs de haft en huvudroll i att förstöra den svenska skolan.

Kritikdrevet leds stundtals av högt uppsatta och vördade akademiker, som inte sällan förvandlar komplexa och multifaktoriella problem till grava förenklingar (Henrekson et al. 2017; Wikfors 2017). Den senare av de dem betonar faktakunskaper och vetenskaplig redlighet som skolans och samhällets ödesfråga, men faller på eget slarvgrepp när det blir dags att analysera skolan (se Hultén 2019 och Roth 2019). Här är det ofta långt till Hattie, lite av noggranna metastudier, evidensbasering och skarpa argumentationer, men desto mer av enkelspåriga resonemang och analyser.

Här görs konstruktivismen och konstruktivisterna till den stora boven, tillsammans med en problematisk kunskapssyn som råder i den svenska skolan, påståenden som det är ytterst svårt att ringa in och mäta effekterna av. Samtidigt tenderar man att ta förvånansvärt lätt på samvariationen mellan sådant som skenande skolsegregation, akut lärarbrist, tappad lärarstatus, ett svajigt marknadssystem (som vår enda och sista parhäst Chile nu tycks överge), snedfördelade resurser, ogenomtänkta besparingar, otydlig styrning, framhastad digitalisering, vikande läskultur, maskulin antipluggkultur och – självklart också –  en konkret ineffektiv undervisning, som skulle kunna beläggas med rönen hos pedagoger som Hattie.

Att det pekas finger åt teoretiker som sedan länge är döda eller tappat kraft ute på skolfältet blir också konstigt. Varför inte uppdatera bilden och ta in dem som dominerar skolfältet idag? En tänkbar tolkning kan vara att detta ofta slarviga och summariska sluggande bygger på okunskap eller nonchalans inför dagens tongivande teoretiker som Hattie, Timperley, Wiliam, Dweck och Fullan (se Ersgård 2016). Istället ges gårdagens pedagoger ett närmast demoniskt inflytande.

Ett enkelt motmedel vore att gå ut till närmaste skola eller besöka närmaste skolmyndighets hemsida för att se vem och vad man baserar mycket av sin skolutveckling, fortbildning, policydokument och konferenser på. Med största sannolikhet hamnar Hattie och hans gelikar långt före de bespottade konstruktivisterna, om de ens finns med.

Varför blir det så här? Möjligen handlar det om okunskap eller nonchalans, alternativt lättja eller ointresse för att vistas i och lyssna på skolfältet av idag. För nog är det lugnare och skönare att sitta i elfenbenstornet än att besöka det stökiga skolfältet med alla dess nyanser.

Lugnare och skönare blir det också att låta gårdagens pedagoger och en vag kunskapssyn klä skott för dagens komplexa och djupgående problem. För här finns det få som kan eller vill försvara sig. Dessutom är det alltid lättare att skjuta mot öppet mål om man vill göra många poäng.

 

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare

 

Bildkälla: 15299 från Pixabay.

 

Referenser

Biesta, G. (2011). God utbildning i mätningens tidevarv. Stockholm: Liber.

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Stockholm: Volante.

Ersgård, J. (2016). De fem stora inom skolforskning: Fullan, Hattie, Timperley, Wiliam, Dweck. Stockholm: Natur & Kultur.

Hattie, J. (2014). Synligt lärande: en syntes av mer än 800 metaanalyser om vad som påverkar elevers skolresultat. Stockholm: Natur & Kultur.

Hattie, J. & Yates, G. (2014). Hur vi lär: synligt lärande och vetenskapen om våra lärprocesser. Stockholm: Natur & Kultur.

Henrekson, M. (red.) (2017) Kunskapssynen och pedagogiken: Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas, Dialogos förlag.

McKnight, L., & Whitburn, B. (2018). Seven reasons to question the hegemony of Visible Learning. Discourse: Studies in the Cultural Politics of Education, 41(1), 32–44. https://doi.org/10.1080/01596306.2018.1480474

Roth, K. (2019) Om de eviga frågorna om vad skolan bör ägna sig åt – diskussionen lär fortsätta. Utbildning och demokrati, 3, 103-109.

Terhart, E. (2011). Has John Hattie really found the holy grail of research on teaching? An extended review of Visible Learning. Journal of Curriculum Studies43(3), 425–438. https://doi.org/10.1080/00220272.2011.576774

Wikfors, Å. (2017). Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender. Stockholm: Fri tanke.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 Comments on “Eric Cardelús: Hattie och kritiken mot konstruktivismen

  1. Tack för träffsäker text! Vad Wikforss skrämmer upp är ju som Carlgren sagt en halmgubbe som man lätt tycker sig kunna slå på. ”De postmoderna pedagogerna” verkar vara de sista resterna från 70-talsdebatten som ska krossas. De för fram en gammal gräl-fråga sedan 1970-talet! Ungefär som (M) kör fram kärnkraften igen (av klimatskäl!!).
    Bra, som du gör, att seriöst förhålla sig till såna som Hattie. Såvitt jag läst honom så verkar utfallsvariabeln dvs. vad som mäts, i allt vara hämtat från traditionella kunskapstester som PISA eller nationella tester. Detta är en stark begränsning, vilket inte gör Hattie meningslös el oanvändbar.

  2. Eric,

    Som jag ser det handlar det du skriver om ”att inte förbanna mörkret utan istället tända ett ljus”. Tror att det är klokt att bortse från konstruktivismen och istället fokusera ”dagens tongivande teoretiker”.

    Jag har tagit ytterligare ett steg och det utifrån det som har kallats ”de nya vetenskaperna” – system-, informations- och kaosteori. Rent konkret handlar det om att se elever och skola, kunskap och lärande i termer av 1) system och delsystem, 2) information som skillnader som gör skillnad och 3) lärande som att kaos övergår i ordning genom självorganisering. Detta innebär att jag går utanför den pedagogiska boxen och ser på skolan och dess fenomen ur ett mer generellt perspektiv; jag kallar detta perspektiv ”trenätsperspektivet”.

    Jag har skrivit om Ersgårds bok och ovan nämnda forskare utifrån detta perspektiv i ”Trenätsbron. Ett sätt att precisera, komplettera och förankra skolforskning med exempel från Fullan, Hattie, Temperley, Williamn och Dweck”. Se http://bokmaskinen.se/boktorget/biblioteket/trenatsbron/

    • Tack för era inlägg, Gunnar och Mats. Skarpa inspel. Jag tycker ni ringar in mitt syfte bra. Kritik och debatt är bra, och man ska lyssna brett. Tycker dock att allt för många av dessa kritiker som slår mot konstruktivismen/flumpedagoger gör det på tunn och osaklig grund. Det faller således på eget grepp för det blir lika flummigt som det förmenta flum som attackeras. Dessutom vore det på sina plats att uppdatera bilden av den svenska skolan och dess inflytelserika aktörer och faktorer, en sak som blir ännu mer aktuell om man hyllar faktakunskaper och faktakoll.

  3. Eric,

    Ordet konstruktivism kommer av latinets construere som betyder stapla upp, samla upp. Med det konstruktivistiska synsättet blir eleven en konstruktör av kunskaper. Sett utifrån trenätsperspektivet är detta ett felaktigt synsätt och lika konstigt som att kalla en bagare för en brödkonstruktör: både när det gäller lärande och bakande ingår moment av självorganisering, av oförutsägbara processer där det uppstår ny ordning med nya relationer och mönster.

    Som jag ser det sker meningsfullt lärande i två steg, först importerar man ordning/mönster, man härmar. Därefter får detta nyimporterade material relationer till sådant som redan finns i ens kropp, men detta kan bara ske spontant genom självorganisering. Men fakta behövs förstås för lärande, likaväl som mjöl för bakande.

  4. citat ”dagens tongivande teoretiker som Hattie, Timperley, Wiliam, Dweck och Fullan (se Ersgård 2016)” Jag blev nyfiken.

    Jag frågade lärarna på min skola vilka av ovanstående de kände till:

    Alla kände till Hattie. Vi köpte in en av hans böcker för några år sedan.
    Wiliam kände ett fåtal till.

    De andra var totalt okända…

    Så ser nog verkligheten ut i våra skolor idag. Det finns ingen tid för att läsa in dagsaktuell teoribildning. Så hur tongivande är de ovanstående teoretikerna om inga lärare känner till dem?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »