Eric Cardelús: Jan Björklund lämnar över stafettpinnen

Jan Björklund var med och formade en ny skolpolitisk inriktning för dåvarande Folkpartiets på 1990-talet som blivit oerhört framgångsrik. Arvet efter Björklund är dock tudelat, skriver Eric Cardelús. (red.)

Det är dags att lämna vidare stafettpinnen, meddelade liberalernas partiledare Jan Björklund nyligen och sedan dess har medierna fyllts av röster om denne högprofilerade politiker (Metro 7/2-19).

Trots allt prat om pekande med hela handen, är det svårt att ringa in Björklund, skolpolitikern som säkerligen har satt störst avtryck i samtidshistorien.

I Dagens Nyheter (7/2-19) talas det följaktligen om en kluven bild, vilket även knyts till partitillhörigheten. ”Att vara liberal är att vara kluven,” sägs det. Lovord kommer också från olika politiska hemvister.

Medan statsminister Löfven lyfter fram Björklunds engagemang för skolan, pekar centerledaren Lööf på den ”tydliga liberala kompassen” och resultatinriktningen. Även vänsterledaren Sjöstedt säger sig ha uppskattat de gemensamma debatterna och från miljöpartistiskt håll hörs det att Björklund har varit ”rakryggad.”

Hur proportionen kollegial artighet och ärlighet ser ut här, kan naturligtvis diskuteras. Det politiska landskapet har ju också ritats om ganska kraftigt med januariöverenskommelsen, ett politiskt sidbyte där Björklund överraskat många.

För Björklund har varit en särpräglad toppolitiker, långt intressantare än många andra kollegor som det skrivits åtskilliga biografier om. Ett inte allt för djärvt tips är att det snart dimper ner en sådan biografi, vilket leder oss vidare in på historieskrivningen.

För allt sedan Björklund inledde sin politiska karriär har han lyft skolpolitiken. Ett vanligt inslag i hans många engagerade framträdanden har varit kopplingen till den egna uppväxten. Att för honom som arbetarbarn i det textilindustriella Västergötland startade klassresan i klassrummet. Hemmavid var bokhyllan fylld av prydnadsföremål snarare än av böcker, något som skolan och ett antal engagerade lärare kompenserade för (SvD & DN 7/2-19).

Skolpolitisk glöd och en betoning av skolans kompensatoriska uppdrag, i all ära, men hur väl stämmer egentligen kartan med slutdestinationen? Hur pass väl har Björklund lyckats med det som hans så starkt brann för?

Även här syns kluvenhet. För skolsegrationen har som bekant ökat under tiden med Björklund, vilket inte minst bekräftas av den senaste OECD-studien Equity in Education (2018). Så arbetarkillen Björklund hade säkerligen haft det långt tuffare att ta sig fram till politikens rampljus om han hade växt upp idag.

Samtidigt tyder mycket på att Björklunds reformer har bidragit till att lärarlönerna stigit och läraryrket förhoppningsvis också håller på att uppvärderas. Skolfrågorna har i alla fall fått ett uppsving under Björklunds tid i politikens centrum. Det märks i mätningar och bland folk.

Den diskursiva dikotomiseringen mellan flumskola och kunskapsskola är också en av Björklunds skapelser. Även här kan vi tala om kluvenhet, eller snarare polarisering. Om denna politiska polarisering har gynnat skolan är en annan sak.

Mest kluvenhet finner man nog i utfallet av friskolereformen och det fria skolvalet. Reformen, som sjösattes under tidigt 90-tal, påminner närmast om en grekisk tragedi, där ödets osynliga krafter slår tillbaka, i fel riktning. För många menar att tanken var god, att mer pedagogisk mångfald, förnyelse och initiativkraft behövde släppas in i skolan och göra den starkare och rikare. Att ett fåtal vinstdrivande skolkoncerner nu dominerar (fri)skolmarknaden och dränerar den på mångfald, är något som gärna glöms bort. Ett tag medgav Björklund att det funnits en ”naivitet” i den borgerliga synen på friskolereformens bieffekter, vad det nu betyder (Aftonbladet 25/2-11).

Björklunds huvudsakliga lösning på de problem som uppstått i kölvattnet på 90-talets genomgripande valfrihetsinriktade reformer – decentraliseringen, kommunaliseringen och marknadiseringen – är hårdare kontroll och ett återförstatligande av skolan.

Allt detta kan tyckas ironiskt utifrån en liberal utgångspunkt, om man nu inte använder dunkla och kluvna termer som kravliberalism och skyller eländet på ett antal flumpedagoger som aldrig ger sig till känna eller ens tittar fram bakom halmdockan, men ändå är enormt mäktiga. Men vem har sagt att allt ska vara logiskt och ideologiskt okluvet i denna föränderliga och förunderliga värld?

 

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare

 

Bilden är från Liberalernas bildbank.

 

Referenser

Aftonbladet (25/2-2011). Björklund backar om friskolor.

OECD (2018). PISA, Equity in Education: Breaking down barriers to social mobility.

 

 

 

 

4 Comments on “Eric Cardelús: Jan Björklund lämnar över stafettpinnen

  1. Till Björklunds biografi bidrar jag gärna med följande underlag: Avsnittet ”Bocken som skolmästare” i boken http://perackeorstadius.se/pdfBocker/grymskolan.pdf och
    http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/bjorklundsManipulationer.pdf
    Skadeverkningarna. Om borgerliga politiker och massmedia fortsätter att blint stödja B:s skolpolitik lär det ta lång tid att reparera skadorna av den. http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/hurLangeSkaElevernaLidaRev.pdf

Lämna ett svar till erik cardelus Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS