Erik Cardelús: När har det flummats klart om skolan?

Vad betyder det egentligen när beslutsfattare använder flummiga modefraser som ” titta på något” och ”vi var naiva”? Erik Cardelús skärskådar skolpolitikens flummiga fraser som ironiskt nog påminner om nidbilderna av såväl postmodernism och konstruktivism som ”slapp” kunskapssyn.

Det sägs att det sällan blir som man tänkt sig. Att livet tvingar oss oupphörligen att hantera glapp mellan intentioner och utfall, teori och praktik, tanke och handling. Att visdom är att på ett förnuftigt och ödmjukt sätt kunna ompröva och förändra sina ståndpunkter och beteenden. Eller med Einsteins ord: galenskap är att göra samma sak flera gånger, men förvänta sig ett annat resultat. Med en blick på det samtida skolfältet, ser vi nu hur positioner och perspektiv rör på sig, åtminstone retoriskt. Tydligast gäller det Liberalerna, ett numera rekordlitet parti som länge haft en stor pekpinne, vilken krympt på senare tid. Och nog skaver den murkna pekpinnen i det som ofta kallats ”lärarnas parti”. Men kris bor granne med förändring, har det sagts. Så, nu när Sabuni övergått i Pehrson, aviseras ”en begränsning för friskolorna.” I Dagens Industri (22/04-22) menar partiledare Pehrson att ”skolan inte är vilken produkt som helst” och att man därför ”måste titta” på en begränsning av vinstutdelning för att mer av resurserna ska hamna i elevernas undervisning.

Konsekvensen av orden är såklart höljd i framtidens dunkel och dimma. Liberalerna dansar ju på fyraprocentspärrens halkiga yta detta ovissa valår. Vidare använder Pehrson det akademiska och politiskt-administrativa modeuttrycket att ”titta på något”. För vad betyder egentligen detta ”titta på”? Frasen förekommer, titt som tätt, i seminarierum och myndighetskorridorer. Säg den forskare som med självmedvetet tonfall inte beskriver sin forskning som att hen ”tittar på” det mycket viktiga problemet X eller Y. Forskare som annars är pedantiska med ordval. Eller säg den politiker som inte sätter samma fras inför en ivrig journalist eller uppe på ett podium, ofta förstärkt av en resolut gest, ”Vi tittar/ska titta på det här nu”. Så vad betyder egentligen ”titta på”, bortom fasad och fluff?

En vardaglig förståelse av ”titta på” är sällan så smickrande. En person som står och ”tittar på”, anses ofta slapp, likgiltig eller handlingsförlamad. Alternativt handlar det om en feg och flat handling, speciellt länkat till det engelska begreppet bystandereffekter och bystanderbeteenden. Man duckar för sin moraliska plikt att agera tydligt, eftersom det är mest bekvämt och lönsamt så. Man sejfar tills man vet vilket som är det vinnande laget.

I år har 30 år gått sedan friskole- och skolpenningssystemet sjösattes. Reformen brukar beskrivas som framhastad, felslagen och många vet att OECD tidigt varnade för fördjupad segregation mellan skolor och elever. Men reformen gick igenom och har hållits tämligen intakt under 30 år (se Skolvärlden).

Emellertid förbättrades villkoren för vinstuttag några år senare, vilket tydligt beläggs i den nyutkomna boken Experimentet av Karin Grundberg Wolodarski. År 1997 drev den S-ledda regeringen igenom förslaget som gav friskolorna samma skolpenning som de kommunala skolorna, detta trots att den privata sektorn långt ifrån har samma elev- och samhällsansvar som den kommunala sektorn. Ändras exempelvis elevunderlaget snabbt är det kommunens sak att ta förluster, omställning och överproduktion. Friskolor agerar också mer flexibelt med köer och kostnader, med för elever, lokaler och annat. Att vissa friskolor är speciellt generösa med betygssättning och tillåtande till obehöriga lärare, är inte heller nytt (se SVT och Skolvärlden).

Efter 1997 och framåt exploderade friskolemarknaden, i volym och då ett fåtal stora bolagskoncerner bredde ut sig och krympte mångfalden, ett av reformens stora mål. I en Skolvärlden-artikel (2022-05-12) om detta avgörande beslut, att ge privata och offentliga utförare samma skolpeng, refereras till intervjuer med flera av dåtidens tunga beslutsfattare. Påfallande bland dessa en gång så förment potenta och alerta beslutsfattare är formuleringar och tankefigurer om att de var ”naiva”, att intentioner och utfall inte matchat varandra. Kontentan: att de handlade i god tro, men någon annan bär ansvaret. Eller, för att travestera ett aktuellt TV-program, ”det var någon annan som mördade skolan”.

30 år har gått, medan det ”tittats” och talats om naivitet, bland annat hos utbildningsminister Björklund redan för 10 år sedan. Frågan är om naiviteten är ärligt menad eller en manöver för att dölja dåtidens strategiska, opportunistiska eller karriäristiska skäl.

Visst är det trist att fastna i semantik och ordmärkeri. Språkpoliser och språkpurister brukar förstöra fester. Ändå tåls att fundera kring vad det betyder när beslutsfattare använder flummiga modefraser som ”att titta på något” och att ”vi var naiva”. Flummiga fraser som påminner påfallande mycket om postmodernism, konstruktivism och slapp kunskapssyn.

Erik Cardelús, lektor vid Institutionen för ämnesdidaktik, Stockholms universitet.

Referens

(Utöver länkar i löpande text ovan)

Grundberg Wolodarski, K. (2022) Experimentet: så blev den svenska skolan en av de mest avreglerade. Stockholm: Natur & Kultur.