Erik Cardelús: Närande och tärande

Kommer dagens situation i skolan att bara bli en avskräckande parentes i historieskrivningen eller kommer den att betraktas som det ögonblick när nya möjligheter plötsligt öppnades? Och vilka bör i så fall räknas som vinnare och vilka blir förlorarna? (red)

Under det kristyngda 1990-talet lanserade ekonomiprofessor Bo Södersten (DN debatt 20/12-92) begreppsparet närande respektive tärande sektor. De närande fanns i näringslivet, medan de tärande var de offentliga tjänsterna som skola, vård och omsorg.

Kanske låter denna diskurs avlägsen nu, precis som allt annat som ligger decennier bakom oss. Men om 90-talets djupa strukturella kris inspirerade Södersten till att torgföra denna spetsigt nyliberala diskurs, kan vi anta att dagens kris öppnar fältet för diverse tongivande aktörer att positionera sig själva och sina gelikars agenda. Frågan är bara hur detta kommer att gestalta sig när vi kommit ur den mest akuta krisen. Eller för att använda en politisk modefras: Vilka förändringsdiskurser bör vi ta höjd för? Och vilka floskler ska vi akta oss för?

Till att börja med är det uppenbart att kriser slår olika hårt mot olika människor, grupper och miljöer. Ytterst sällan sitter vi alla i samma båt, allra minst i kriser. För vid varje kris skärps konturerna mellan vinster och förluster, vinnare och förlorare, insiders och outsiders. I skarpt läge blir resursgapet tydligare än annars.

I dagens kris har många skolor stängts, undervisning och lärande har tagit sig nya och annorlunda former. Med distansundervisningen har också det digitala lärande tagit ett sjumilakliv, både hos lärare och elever, men också inom skolan i stort. Den skolpolitiskt påbjudna digitaliseringen har både accelererat och accepterats i större skala än förut.

Att många så framgångsrikt har klarat detta skoldigitala krocktest är naturligtvis lovvärt. Men bortom snabbdigitaliseringens uppenbara framsteg finns också farhågor.

Tydligast bland farhågorna är segregationen. För även i ett digitaliserat lärande finns en inbyggd Matteus-effekt, där den resursstarka får mer och den resurssvaga får mindre. För självständigt skärmlärande är inte lika lätt för alla. Det gynnar ofta dem som redan behärskar lärandets nyckelfaktorer som självdisciplin, uthållighet, kommunikativitet och noggrannhet, vilket kan anknytas till Mischels (2014) berömda marshmallowstest. Och ett fullt konsekvenstänkande utvecklats inte förrän en bit in i 20-årsåldern. Ännu tydligare blir detta om man kopplar på den redan så inflytelserika föräldra- och familjefaktorn, alltså de socioekonomiska aspekterna som påverkar lärandet så starkt.

Till detta kan läggas gruppen nyanlända och språksvaga. Bland dem är det svårt att endast lyssna på förklaringar och instruktioner via länk och skärm, för att sedan sätta sig själva i framgångsrikt arbete. 

Så efter denna nödvändiga distansundervisningsperiod kan många av de tidigare så bekymmersamma utbildningsklyftorna ha djupnat, vilket aktualiserar skolans kompensatoriska uppdrag. Oklart är dock om och hur detta görs. Vilken väg väljer beslutsfattarna, inom stat, kommun och bland de många privata huvudmännen?

Kanske blir det mer av digitalisering, nu med vetenskapen om att det fungerar. Kanske struntar man också i varningarna för överdrivet skärmanvändande som återfinns hos flera av landets ledande neurovetenskapliga forskare som Hansen (2019), Nutley (2019). Klingberg (2007, och 2019) och Gospic (2019). Människans fallenhet att skjuta undan obekväma fakta och beslut är inget nytt.

Ytterligare en fråga gäller vem som vinner mest på digitaliseringen. Blir det lärare och elever? Eller blir de stora vinnarna de redan så mäktiga ed-tech-företagen som stärker sitt grepp om skolan samtidigt som personaltätheten sjunker? För IT-resurser är som bekant långt billigare än personal och även enklare att hantera för en arbetsgivare i behov av att blidka kommunens eller aktiebolagets sparkrav. Och nog skänker fortfarande ordet IT ett visst förskönande sken åt skolslitet, oavsett effektiviteten på lärandet det skapar.

Att vi sedan länge har lämnat talet om närande och tärande sektorer bakom oss betyder inte att liknande diskurser inte dyker upp igen. För i kriser omprövas och omformuleras mycket av det som vi tagit för givet. Och i skuggan av nödvändigheten kan alltifrån förnuftiga och sansade röster till testuggare och månglare vädra morgonluft.

Erik Cardelus är lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet och har en bakgrund som lärare i svenska, spanska och historia.

Referenser
Gospic, K. (2019) Hjärnbalans. Stockholm: Brombergs.

Hansen, A. (2019) Skärmhjärnan: Hur en hjärnan i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda. Stockholm: Bonnier Fakta.

Klingberg, T. (2007). Den översvämmade hjärnan: en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.

Mischel, W. (2014). Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll. Stockholm: Volante.

Nutley, S. (2019). Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur.