Erik Cardelus: Närande och tärande

Kommer dagens situation i skolan att bara bli en avskräckande parentes i historieskrivningen eller kommer den att betraktas som det ögonblick när nya möjligheter plötsligt öppnades? Och vilka bör i så fall räknas som vinnare och vilka blir förlorarna? (red)

Under det kristyngda 1990-talet lanserade ekonomiprofessor Bo Södersten (DN debatt 20/12-92begreppsparet närande respektive tärande sektor. De närande fanns i näringslivet, medan de tärande var de offentliga tjänsterna som skola, vård och omsorg.

Kanske låter denna diskurs avlägsen nu, precis som allt annat som ligger decennier bakom oss. Men om 90-talets djupa strukturella kris inspirerade Södersten till att torgföra denna spetsigt nyliberala diskurs, kan vi anta att dagens kris öppnar fältet för diverse tongivande aktörer att positionera sig själva och sina gelikars agenda. Frågan är bara hur detta kommer att gestalta sig när vi kommit ur den mest akuta krisen. Eller för att använda en politisk modefras: Vilka förändringsdiskurser bör vi ta höjd för? Och vilka floskler ska vi akta oss för?

Till att börja med är det uppenbart att kriser slår olika hårt mot olika människor, grupper och miljöer. Ytterst sällan sitter vi alla i samma båt, allra minst i kriser. För vid varje kris skärps konturerna mellan vinster och förluster, vinnare och förlorare, insiders och outsiders. I skarpt läge blir resursgapet tydligare än annars.

I dagens kris har många skolor stängts, undervisning och lärande har tagit sig nya och annorlunda former. Med distansundervisningen har också det digitala lärande tagit ett sjumilakliv, både hos lärare och elever, men också inom skolan i stort. Den skolpolitiskt påbjudna digitaliseringen har både accelererat och accepterats i större skala än förut.

Att många så framgångsrikt har klarat detta skoldigitala krocktest är naturligtvis lovvärt. Men bortom snabbdigitaliseringens uppenbara framsteg finns också farhågor.

Tydligast bland farhågorna är segregationen. För även i ett digitaliserat lärande finns en inbyggd Matteus-effekt, där den resursstarka får mer och den resurssvaga får mindre. För självständigt skärmlärande är inte lika lätt för alla. Det gynnar ofta dem som redan behärskar lärandets nyckelfaktorer som självdisciplin, uthållighet, kommunikativitet och noggrannhet, vilket kan anknytas till Mischels (2014) berömda marshmallowstest. Och ett fullt konsekvenstänkande utvecklats inte förrän en bit in i 20-årsåldern. Ännu tydligare blir detta om man kopplar på den redan så inflytelserika föräldra- och familjefaktorn, alltså de socioekonomiska aspekterna som påverkar lärandet så starkt.

Till detta kan läggas gruppen nyanlända och språksvaga. Bland dem är det svårt att endast lyssna på förklaringar och instruktioner via länk och skärm, för att sedan sätta sig själva i framgångsrikt arbete. 

Så efter denna nödvändiga distansundervisningsperiod kan många av de tidigare så bekymmersamma utbildningsklyftorna ha djupnat, vilket aktualiserar skolans kompensatoriska uppdrag. Oklart är dock om och hur detta görs. Vilken väg väljer beslutsfattarna, inom stat, kommun och bland de många privata huvudmännen?

Kanske blir det mer av digitalisering, nu med vetenskapen om att det fungerar. Kanske struntar man också i varningarna för överdrivet skärmanvändande som återfinns hos flera av landets ledande neurovetenskapliga forskare som Hansen (2019), Nutley (2019). Klingberg (2007, och 2019) och Gospic (2019). Människans fallenhet att skjuta undan obekväma fakta och beslut är inget nytt.

Ytterligare en fråga gäller vem som vinner mest på digitaliseringen. Blir det lärare och elever? Eller blir de stora vinnarna de redan så mäktiga ed-tech-företagen som stärker sitt grepp om skolan samtidigt som personaltätheten sjunker? För IT-resurser är som bekant långt billigare än personal och även enklare att hantera för en arbetsgivare i behov av att blidka kommunens eller aktiebolagets sparkrav. Och nog skänker fortfarande ordet IT ett visst förskönande sken åt skolslitet, oavsett effektiviteten på lärandet det skapar.

Att vi sedan länge har lämnat talet om närande och tärande sektorer bakom oss betyder inte att liknande diskurser inte dyker upp igen. För i kriser omprövas och omformuleras mycket av det som vi tagit för givet. Och i skuggan av nödvändigheten kan alltifrån förnuftiga och sansade röster till testuggare och månglare vädra morgonluft.


Erik Cardelus är lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet och har en bakgrund som lärare i svenska, spanska och historia
.


Referenser

Gospic, K. (2019) Hjärnbalans. Stockholm: Brombergs.

Hansen, A. (2019) Skärmhjärnan: Hur en hjärnan i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda. Stockholm: Bonnier Fakta.

Klingberg, T. (2007). Den översvämmade hjärnan: en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.

Mischel, W. (2014). Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll. Stockholm: Volante.

Nutley, S. (2019). Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom. (Första utgåvan). Stockholm: Natur & Kultur.

 

5 Comments on “Erik Cardelus: Närande och tärande

  1. Till farhågorna kan väl också läggas att lärares kompetens när det gäller att skapa en fungerande digital lärmiljö torde vara högst varierande. Och även när ett fungerande IT-stöd finns, så täcker det ofta det rent tekniska medan möjligheten att få ämnesspecifikt stöd (vilka digitala hjälpmedel fungerar i mitt ämne?) kan vara begränsad eller obefintlig.

    Vad marshmallowexperimentet har med det hela att göra ställer jag mig dock frågande till. Dess förklaringsvärde är kanske inte fullt så stort som dess ursprungliga wow-faktor, se https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6050075/

    • Tack för dessa inspel. Detta med IT i skolan är mångbottnat och komplicerat, precis som du är inne på. Marshmallow-experimentet var tänkt som en illustration på att det behövs viss mognad för att kunna sköta digitala självstudier och att denna mognad är ojämnt fördelad. Återigen tack för dina intressanta kommentarer.

  2. Julglitter produceras antagligen endast inom den “närande” sektorn. De flesta lärare är fortfarande offentliganställda, alltså anställda inom den “tärande” sektorn.
    Slutsatsen blir alltså att produktionen av krimskrams inför julfirandet bör öka medan man bör minska antalet lärare. Så enkelt är det alltså att förbättra Sveriges ekonomi.

    • Ja, det är talande illustration du ger av denna skeva diskurs med närande och tärande. Tack för detta inspel.

  3. Alla ” nya ” medier har utsatts för berättigad kritik vid införandet och implementeringen i samhället. Sokrates trodde att människans minne skulle förtvina av skrivkonsten. Boktryckarkonsten användes bara av en elit bland jordägare tills 1800 talets kapitalism tvingade fram den allmänna läskunnigheten. Varken talet, skrivandet eller läsandet av massproducerad litteratur har kunnat hejdas under historiens gång. Vad som måste göras är att skapa strategier för att bearbeta och handha det nya. Genom lärande om hur man använder digitala verktyg till att tillgodogöra sig kunskap, samt att skaffa sig bildning och folkbildning i stället för att som nu låta underhållning och skvaller vara huvudsyftet med verktyget. Vad man lyssnar, läser och tittar på styrs av motivation, grit . De som befinner sig i meritokratins underklass behöver skolans vuxna för att bilda denna motivation och inse fördelarna med personlig utveckling.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS