Erik Cardelús: Lektorns återkomst…?

Politiker har länge betonat vikten av en kunskapsskola, samtidigt tas beslut och byggs strukturer som inte leder i önskad riktning. Något är fel. Det glappar mellan den skolpolitiska retoriken och verkligheten, menar Erik Cardelús (red.).

“Varför vill huvudmännen inte ha lektorer?” Så lyder rubriken på en artikel som publicerades i Pedagogiska magasinet för halvdussinet år sedan. Då, 2013, hade dagens karriärslärarreform precis sjösatts och skolornas huvudmän inkommit med ansökningar om statsbidrag. Det var tidigt i processen, men för artikelförfattaren Fredrik Alvén stod tendensen klar: skolhuvudmännen vill ogärna ha lektorer, men gärna förstelärare. Siffrorna talade också sitt tydliga språk: 3790 sökta bidrag till förstelärartjänster, men blott 100 ansökningar till lektorer.

Bakgrunden känner nog många till. 1978 fanns 1773 lektorer i gymnasiet, en siffra som störtdök till 211 stycken år 2005, för att sedan ytterligare falla fram till 2015. På ett par decennier blev lektorer en utrotningshotad art i svenska skolkorridorer. Detta skedde trots att allt pompöst prat om kunskapssamhällets ökade krav och gymnasieskolans enorma expansion under samma period (se Statskontoret 2016; se även Falkemark 2018).

I slutet av 90-talet började debatten om den svenska skolans kris intensifieras, en debatt som fick ytterligare fart när PISA-mätningarnas dystra resultat trillade in under 2000-talet. Ett sätt att vända utveckling som ofta betonades, var att höja ämneskunskaperna och den vetenskapliga kompetensen i skolan (Enqvist & Henrekson 2017; Falkemark 2018). Och där förväntades lektorerna spela en nyckelroll. Tydligast hördes ropen skalla från dåvarande utbildningsminister Jan Björklund. Av honom utlovades dessutom lektorer på alla nivåer i skolan. Även bland andra debattörer knöts förhoppningar på fler lektorer i skolan.

Vad hände sedan då? Vart kom de högtflygande politiska visionerna om fler lektorer i skolan att landa? Hade Alvén rätt i sin artikel 2013?

Utgår vi från Statskontorets (2016:8) uppföljning av karriärlärarreformen blir bilden tydlig:

Än så länge har karriärstegsreformen framför allt inneburit en förstelärarreform. Våren 2015 fanns det drygt 12 000 förstelärare, men endast 138 lektorer. Enligt huvudmännen saknas det anställda som når upp till kraven för att bli lektor. Huvudmännen ser inte heller att det finns behov av lektorer i verksamheten.

Vad detta utfall beror på, råder det delade meningar om. Enligt Alvén kan man se en ”tydlig förskjutning bort från ämnena i den svenska skolan”, en förändringsprocess som pågått länge och som inte tycks vända. Klart är också att huvudmännens ovilja och/eller oförmåga att rekrytera lektorer fortgår, trots politiska signaler och öronmärkta reformer. Så återigen – varför? Här varierar förklaringar från generellt kunskaps- och bildningsförakt till flumskola och skenande skolsegregation som äter upp resurser och tränger undan andra satsningar.

Vid egna intervjuer med lärare och annan skolpersonal har jag ofta fått höra att huvudmännen tenderar att tänka kortsiktigt med plånboken, att de anser det mer lönsamt för verksamheten att ha förstelärare. Detta trots att många anser att fler lektorer behövs i skolan.

Från andra har jag hört att lektorer – i synnerhet sådana som kommer utifrån verksamheten – kan uppfattas som ett hot, att de riskerar att splittra kollegiet och utmanar skolledarens auktoritet. Istället satsar man på intern personal. För detta finns visst belägg i Statskontorets (2016:8) analys:

Den övervägande majoriteten av förstelärarna och lektorerna har rekryterats internt. En tolkning av detta resultat är att huvudmännen i första hand har använt tjänsterna för att premiera befintliga lärare, snarare än för att locka till sig ny kompetens.

Det förefaller också som om lektorers uppdrag ofta är otydligt definierat, en tendens som framkommer i såväl Statskontorets utvärdering från 2016 som i en rapport från Skolverket 2015.

Återigen ser vi hur det glappar mellan den skolpolitiska retoriken och verkligheten. Å ena sidan vill många ha en kunskapsskola, å andra sidan tas beslut och byggs strukturer som inte leder i önskad riktning. Något är fel.

Samtidigt vore det naivt att tro att fler lektorer skulle utgöra någon ensidig patentlösning. En komplex verksamhet som skolan utvecklas inte genom en enda faktor eller aktör, utan genom många samordnade insatser över tid. Likafullt innebär fler lektorer en viktig kunskapsresurs och ett steg framåt på vägen mot en bättre skola. Så varför inte börja där, i denna insikt och försöka laga det som är fel?

 

Erik Cardelús är lektor vid Stockholms universitet

 

Referenser

Alvén, F. (2013-09-17) Varför vill huvudmännen inte ha lektorer? https://pedagogiskamagasinet.se/varfor-vill-huvudmannen-inte-ha-lektorer/

Enkvist, I. & Henrekson, M. (2017). Kunskapssynen och pedagogiken: varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas. (Första upplagan). Stockholm: Dialogos.

Falkemark, G. (2018) Avundsjuka i politik och samhällsliv.

Lärarnas tidning, 2009-12-13, Björklund lovar lektorer på alla nivåer, https://lararnastidning.se/bjorklund-lovar-lektorer-pa-alla-nivaer/

Skolverket (2018-03-06) Allt fler tillvidareanställda förstelärare. https://www.skolverket.se/om-oss/press/pressmeddelanden/pressmeddelanden/2018-03-06-allt-fler-tillvidareanstallda-forstelarare

Skolverket (2015) Vad gör försteläraren? Stockholm: Skolverket.

Statskontoret (2016) Uppföljning av karriärstegsreformen, delrapport 2.

 

 

 

 

 

3 Comments on “Erik Cardelús: Lektorns återkomst…?

  1. Jag har full förståelse för att huvudmännen inte vill ha några lektorer. Vilket torde framgå av artikeln ”Vem behöver lektoraten? på sidan 64 i boken ”skola i återvändsgränd” http://perackeorstadius.se/pdfBocker/skolaIAtervandsgrand.pdf
    Jag har också full förståelse om huvudmännen tvekar att tillsätta förstelärare. Vilket framgår av artikel ”Förstelärarna – ett högriskprojekt”. http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/ettHogriskprojekt.pdf

  2. Inom socialdemokratin har det alltid funnits en misstänksamhet mot de akademiskt utbildade lärarna – framför allt lektorer och adjunkter.

    Det började med att Alva Myrdal i ”Kris i befolkningsfrågan”, säger:
    ”Att låta sekunda doktorer, licentiater, kandidater, som inte kunna något annat, blott på grund av sina akademiska lärdomsmeriter”, få tillträde till lärarutbildningar är ett alldeles felaktigt system.
    I början av 70-talet sa Alva att ”den nya skolan inte blir färdig förrän vi får en ny lärargeneration”.
    Hennes kompis i 1946 års skolkommission Stellan Arvidson ansåg att vi (lektorer och adjunkter) ”borde utrotas”.
    Skolans uppgift skulle vara socialisering före kvalificering, sa en annan socialdemokratisk skolideolog (Åke Isling).
    Skolminister Ylva Johansson sa, att ”Lärarna kommer aldrig att få tillbaka sin gamla status, den som var förknippad med den gamla skolan”.

    I misstänksamheten mot de högre utbildade lärarna finns också en underton av att de med sina ämneskunskaper inte skulle förbereda sina lektioner, vara dåliga på att undervisa,
    inte tycka om sina elever och vara allmänt olämpliga som lärare.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS