Erik Cardelús: När kärnverksamheten kläms mellan pinnräknande och policydokument

Skolan behöver inte mer av NPM-styrning, värdegrundsdokument och policyplaner, utan kompetenta lärare och närvarande vuxna, med mandat att ta moraliskt omdömesgrundade beslut i kritiska och akuta situationer, skriver Erik Cardelus. (red.)

Under mina första år som behörig lärare ställdes jag inför många situationer som i stunden föreföll egenartade, men som jag idag många år senare inser kan vara ganska typiska, speciellt för lärare som arbetar i utsatta områden.

En dag, någonstans mellan skolmatsalen och arbetsrummet, hamnade jag mitt i ett blodigt slagsmål mellan två elever. Eleverna – som ovanligt nog var tjejer – slogs frenetiskt och jag kunde inte annat än att gå mellan, brotta ner den ena som gick fram med mest kraft och aggressivitet. Någonstans i bakgrunden noterade jag att några äldre kollegor slank förbi, med något jäktat och skamset i blicken. När jag väl hade baxat in den ena tjejen (den mest våldsamma, med nedblodad vit skjorta) till rektorn möttes jag av bekymrad förvåning. Hur kan du göra så här, på eget bevåg? Här dallrade en underförstådd fråga eller snarare förebråelse.

En intuitiv moralisk handling – framtvingad i farten – förvandlades med ens till ett problem. Tydligt var att rektorn hade föredragit att jag hade gått in och hämtat någon annan personal och stämt av med gällande regelverk och policy, en handling som å ena sidan hade skyddat mig från anklagelser om felaktigt agerande i efterhand, men som å andra sidan hade riskerat att de två starka tjejerna orsakat varandra svåra men (knäckta näsben, spräckt trumhinna osv).

Vid ett annat tillfälle deltog jag i ett kollegialt samkväm, då en senior kollega (under viss påverkan av någon öl) brast i gråt. Skälet var att han under åren hade haft flera elever som varit myndiga, men som visade tydliga tecken på att fara illa i livet, med mycket skolk, misstänkt drogpåverkat beteende och stök. Detta hade fått honom att kommunicera direkt med hemmet, utan tillstånd och utanför regelverket. Nu hade han agerat igen, vilket hade blivit en gång för mycket.

Slutligen hade jag en annan elev, med strålande leende och tandställning, vars täta tandläkartider mestadels visade sig vara rättegångar och möten med sociala myndigheter. Att den där killen tydde sig till mig som ung man var tydligt; han brukade dröja utanför mitt arbetsrum och sökte upp min blick på de sporadiska lektioner han ändå besökte.

Jag gjorde så gott det gick som lärare och medmänniska, men det var otillräckligt. Förgäves försökte jag få till stånd möten med hans mamma, vars svenskkunskaper var skrala, samtidigt som hans pappa levde utomlands (sades det), men visade sig husera med andra olycksbröder på busstorget i grannkommunen, en uppgift som nådde mig senare. År senare stötte jag ihop med en av eleverna i samma klass som berättade att det gått riktigt illa för denna kille. Ett besked som gjorde mig bedrövad, men inte förvånad.

Vad betyder all detta? För det första att dagens segregerade samhälle och skola inte är något nytt, att vi inte med de värsta sortens förträngningsmekanismer och bortförklaringar kan påstå att vi ”inte har sett det komma.”

För det andra att skolan inte i första hand behöver mer NPM-dokument, värdegrundsdokument och policyplaner, utan kompetenta lärare och närvarande vuxna, som har förtroende och mandat att ta moraliskt omdömesgrundade beslut i kritiska och akuta  situationer, utan att backa tillbaka av rädsla för att hamna i juridiskt och medialt blåsväder samt att drunkna i arbetsamma efterföljder.

Naturligtvis ska vi alltid följa lagen och ta stöd av kollegor, om och när detta är möjligt. Men jag skulle kunna rabbla en ytterligare radda med akuta yrkesetiska dilemman där varken lagen, policydokumenten eller ledningen hade kunnat ge ett entydigt svar eller utgöra en quick-fix. Situationer där någon kollega eller jag har tvingats agera i stunden, som vuxna människor och medmänskliga lärare. Situationer där inget vattentätt facit funnits, annat än det medmänskliga och professionella omdömet, där och då (se Bergh & Arneback 2016).

Just därför ser jag med oro på dagens NPM-styrda utveckling, där ”förpappringen” ökar och managementflosklerna duggar tätt, men där skolan har allt svårare att dra till det som den bäst behöver, kompententa och omdömesgilla lärare och medmänniskor (se Bornemark 2020, Carlgren 2016 & 2020; Carlgren 2020). Lärare som vill och orkar vara kvar i skolan, som känner förtroende från samhället både materiellt och mentalt.

För låt oss vara ärliga, vi kommer aldrig komma tillrätta med dagens skolsegregation och sönderfallande samhälle, så länge vi värderar staplandet av forskningsartiklar, policydokument och myndighetsrapporter så mycket mer än den stabila närvaron av kompetenta lärare och vuxna medmänniskor i skolan. Och med dagens skriande lärarbrist, parallellt med en svällande skolbyråkrati och ett skenande marknadiserat pinnräknande, kan vi inte längre påstå att vi inte sett det komma. Det går inte heller att påstå att vi använder resurserna där de som bäst behövs.

Erik Cardelús är lektor vid Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet och har en bakgrund som lärare i svenska, spanska och historia.

Referenser

Bergh, A. & Arneback, E. (2016) Hur villkorar juridifieringen lärarprofessionens arbete med skolans och värde? I: Utbildning & Demokrati 2016, Vol 25, nr 1, 11-31.

Bornemark, J. (2020) Horisonten finns alltid kvar. Stockholm: Volante.

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. (Första upplagan). Stockholm: Volante.

Carlgren, I. 2020-12-03, Den statliga företagiseringen. Skola & Samhälle,