Erik Cardelús: Om skolpolitikens avslöjande bildspråk

Så länge det är enkelt – och betraktas som företagsekonomiskt smart – att “ta bort luft” ur skolsystemet kommer vi att befinna oss på ett sluttande plan, med ständigt minskande möjligheter att med skola bygga ett socialt och demokratiskt hållbart samhälle, skriver Erik Cardelús. (red.)

Det sägs ofta att bildspråk inte hör hemma i den akademiska skrivkulturen. Bilder kan leda fel, associationer halka iväg. Sakligt och stramt ska det vara. Ändå brukar ett engagerande bildspråk vara ett standardtips i närmaste nybörjarbok i retorik. Speciellt gäller det i reklamens och politikens värld där ett snärtigt budskap är guld värt. Sentenser, slagord och slogans löper som en röd genom världshistorien, från Rom till Rosenbad, från tärningen är kastad till öppna era hjärtan. Eller varför inte Platons grottmetafor eller Adam Smiths osynliga hand?

Vilka är då de mest intressanta och effektfulla bildspråken på det samtida skolpolitiska fältet? För många hamnar nog Olof Palmes bild av skolan som en spjutspets mot framtiden högt . Detsamma gäller för Jan Björklunds liknelse mellan trögheten i skolpolitiken och en atlantångare.

Inför både dessa bildspråk kan det vara läge att stanna upp och reflektera i eftertänksamhetens kranka blekhet. Först och främst: om vi betraktar dagens skolpolitik blir det svårt att hitta så många spjutspetsar. Mycket har fastnat i reaktiva tankebanor och handlingsmönster, i att försöka hantera konsekvenserna av den atlantångare som Jan Björklund och andra tongivande politiker lyckades vända och köra i hamn, från 1990-talet och ett par decennier framåt. Att det samtidigt snackades om en skadligt förhärskande flumskola, medan marknadsintressen och avregleringar rullade in, väcker frågor som bäst kan hanteras på närmaste seminarium i retorik eller samtidshistoria, semiotik eller diskursanalys. Vad var fakta och fejk, sant respektive skådespel? Hur gick det retoriska spelet? Var går gränsen mellan slug och skamlös, naiv och cynisk?

På senare tid har glädje och glädjebetyg kommit att bli ledande bilder av tillståndet i skolan. Dyster men yster kan man kalla den anda som präglat svensk skola på senare tid. Kunskapsresultat halkar ofta nedåt, medan betyg och koncernskolors vinster pekar uppåt. I boken Glädjeparadoxen, skriven av Heller-Sahlgren & Sanandaji (2019) används denna glädjemetafor, fast då med meningen att lustprinciper har fått styra för mycket i skolan.

Från lust till luft är det bokstavliga steget inte långt. Här återfinns mitt egna praktexempel på när bilder och associationer leder in oss på halkiga men intressanta banor. I liberalen Lars Leijonborgs (2018) politiska memoarbok Kris och framgång ägnas ett kapitel åt ”valfrihetsrevolutionen.” Att liberaler lätt halkar in i en jargong där valfrihet och vinstfrihet klumpas ihop må så vara, i det skolpolitiska unikumet Sverige. Långt mer anmärkningsvärt blir när Leijonborg använder det bildspråk som blivit så förhånat på senare tid: han såg det inte komma. Eller för att citera direkt: ”På en punkt förutsåg vi inte vad som skulle komma: riskkapitalbolagen (s.420).” Att ha ett välbetalt uppdrag och stå i händelsernas centrum, men ändå inte se det komma, har blivit allt vanligare i det krisande Sverige. Åtminstone som bild.

Men att inte se det komma har långa anor. Rötter finns i den grekiska tragedins centrala mönster där protagonisten är blind för sitt öde och därför drabbas extra hårt av det. Men idag borde vi veta bättre än antikens icke-evidensbaserade greker. För vi lever vi i en extremt forskningstung värld, som gärna skyltar med sin rationalitet och saklighet. Ändå ser vi inte stora avgörande saker komma, som segregation och rasande skolresultat, välfärdsbrottslighet och gängkriminalitet. Eller klimatkris och krig. Varför så upplyst forskningstunga och ändå så svagt seende?

Leijonborg beskriver hur kollegan och parhästen Jan Björklund yttrade frasen ”Vill man bli rik ska man inte driva friskolor”, en fras som ekar med ironisk klang inne i styrelserummet på dagens ledande koncernskolor. Vidare beskriver Leijonborg hur förvånad han blev över ”hur mycket ’luft’ det fanns i skolpengen, alltså hur mycket friskolorna i början med relativt enkla metoder kunde spara jämfört med genomsnittliga kommunala skolor (s.420).”

Att många friskolor har haft lägre lärartäthet, mindre tillgång till elevvårdande resurser och färre skolbibliotek, har många vant sig vid. Mycket av dagens politiska spel går ut på att återreglera detta, att täppa igen kryphål och sätta in inspektioner, utan att någon mäktig kommersiell aktör ska ta illa vid sig och hojta om katastrof, konkurs eller kommunism.

Men jag stannar vid denna enkla bild: att om det enkelt går att ta bort ”luft” ur skolsystemet och att det rent av är företagsekonomiskt smart, så hamnar vi på ett sluttande plan där vi kraftigt tummar på det kompensatoriska uppdraget som bygger ett socialt och demokratiskt hållbart samhälle. Att beskriva behöriga lärare och elevvård som ”luft” vittnar om något har gått riktigt snett i Kungariket Sverige. Och utan luft kommer känslan av att kvävas.

Referenser

Heller-Sahlgren, G. & Sanandaji, N. (2019). Glädjeparadoxen: historien om skolans uppgång, fall och möjliga upprättelse. (Första upplagan). Stockholm: Dialogos förlag.

Leijonborg, L. (2018) Kris och framgång. Stockholm: Ekerlids förlag.

Olof Palme.org ”Skolan – en spjutspets mot framtiden” (hämtad 2023-10-12), http://www.olofpalme.org/personen/biografiska-notiser/1962/

Sveriges radio, 2010-09-16, ”Björklund: ’Som att vända en atlantångare’”. https://sverigesradio.se/artikel/4017785

Ämnesläraren, ”2022-04-22, 6 av 10 elever saknar tillgång till ett skolbibliotek”, https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/skolbibliotek/eva-lis-siren-skolbiblioteken-dor-ut/