Erik Cardelús: Pojkkrisen och de 37 PISA-poängen

Erik Cardelús visar med hjälp av två nyutgivna böcker hur närmare analyser av PISA-resultaten måste gå på djupet med den strukturella nivån på skolresultat och undvika competing victims syndrom i förståelsen av varför pojkar i genomsnitt presterar sämre än flickor. Men i slutänden är det svårt att göra någon skillnad när lärarnas tid inte räcker till. (red.)

Länge har det talats om krisen i den svenska skolan. Ofta har det skett i ett politiskt blame-game, där det ena laget gjort fel och det andra laget fått städa och styra upp.  Skarpt blev det i december med publiceringen av de senaste PISA-resultaten som visade på ett historiskt stort tapp i matematik och läsförståelse.

Så varför dessa tapp och kriser, när alla vill ha en bra skola för alla som garant för en fungerande demokrati, välstånd och konkurrenskraft? Numera talas det dessutom allt oftare om skolan som en garant för trygghet och stabilitet, då korrelationerna mellan gängkriminalitet och skolmisslyckande lyfts fram allt mer i det offentliga samtalet.

Så vad är genvägen till bättre Pisa-resultat? Ett markant förbättringsområde finns i resultatskillnaderna mellan könen. Länge har vi vetat att flickor presterar märkbart bättre än pojkar i skolan, men värre är att utvecklingen inte förbättras i ett Sverige som så länge har satsat så mycket på jämställdhet och gärna frontar som ett jämställdhetens föregångsland. I rapporten PISA 2022 (s.28) framgår att flickor presterar bättre än pojkar i läsförståelse över hela världen med en genomsnittlig skillnad på 24 poäng till flickors fördel. Men Sverige har ett markant större resultatglapp mellan könen än resten av OECD. Här är könsskillnaden hela 37 poäng. Vidare visar siffrorna att könsgapet reduceras i övriga OECD, men inte i Sverige.

Så varför går det så relativt mycket sämre för skolkillarna i Sverige än i OECD? Jämställda Sverige borde ju vara bäst i klassen. Under de två senaste åren har det kommit ut två böcker som på lättfattliga och konstruktiva sätt diskuterar könsskillnaderna i skolresultat i Sverige.

Först ut är Fredrik Zimmerman (2022) med Nya vägar till en likvärdig skola. Här hävdas att det råder ett konfliktperspektiv på jämställdhet i Sverige, vilket betyder att ”män/pojkar bedöms efter en logik och kvinnor/flickor bedöms efter en annan logik” (s.118). Enligt dessa skilda logiker anläggs ofta en ”big-man-bias” då man betraktar män/pojkar, alltså att blicken fäst på enstaka män i maktpositioner när det diskuteras jämställdhet. Därmed osynliggörs merparten män och en fruktbar diskussion om pojkars låga skolresultat försvåras. Män blir det priviligierade könet som – i fartblindhet – slirar av vägen på den patriarkala gräddfilen eller – i klumpigt övermod – faller ner från tronen. Strukturellt blir självförvållat.

Zimmerman vänder sig också mot den kanske mest utbredda förklaringen till pojkars låga resultat i skolan, att det råder en typisk maskulin anti-pluggkultur. Om så vore fallet skulle det – mer eller mindre uttalat – blott ankomma på pojkarna att rycka upp sig och ändra attityd, så blir allt bra igen. Med ett sådant tankesätt går den systemiska nivån fri, varken skolan eller dess många pedagoger behöver ändra sig, utan bara de struliga pojkarna själva. Istället är det snarare så att pojkar underpresterar – ofta genom att strula och stöka – för att de känner sig odugliga och inte förstår, ett tecken på illa kamouflerad svaghet och inte frustande styrka. Accepterar vi denna premiss, finns det faktorer inom skolan som kan hjälpa pojkarna att bättre komma till sin rätt. Detta stöds av att könsskillnaderna varierar mellan skolor:

”Jag har själv följt skolor där pojkar slutat ställa till bråk, skolket har avtagit och där betygsskillnaderna minskat. Det som är gemensamt för dessa skolor är att lärarna fått stöd och resurser för att ge pojkarna det pedagogiska stöd de behöver. Det är genom att göra skolan begriplig som vi får fler pojkar som presterar bättre” (Zimmerman 2022:124).

Med dagens brist på lärare, med tillräcklig utbildning och kompetens, blir det dock svårt att aförbättra de didaktiska och pedagogiska metoderna och förhållningssätten så att även de lågpresterande pojkarna lyfts. Ännu svårare blir det om vi blundar för problemet.

Om Zimmerman håller sig på en allmänpedagogisk nivå i sin framställning, fokuserar Anne-Marie Körling (2023) på den sviktande läsförmågan hos pojkarna i boken ”Pojkars läsande och lärande.” Och läsförmågan lägger – som bekant – grunden för skolans alla ämnen. Gemensamt för Zimmerman och Körling är att de ser ett stort problem i att pojkar halkar efter, ett problem som är långtifrån nytt (.9). Gemensamt pekar det också på att skolmisslyckanden sällan stannar i skolan, utan inskränker enskilda livsmöjligheter och hämmar samhällsutvecklingen.

Körling menar att den så kallade pojkkrisen ofta bemöts med rop på mer ordning och reda i skolan, vilket angriper symptomen och inte orsaken. Lågpresterande pojkarna tenderar att stöka och strula av en anledning: att de plågas av känslan av att inte platsa och hålla måttet i skolan. Och istället för att tappa ansiktet och sänka sig själva med denna insikt, riktar de sin frustration utåt: ”De verkliga problemen är att pojkarna inte kan det som krävs av dem och att de inte kan läsa så att de kan hänga med. Undervisningen är inte tillräcklig och de klarar inte att ta ansvar för sitt eget arbete och sitt självständiga arbete” (s.161). Att pojkar skulle förkasta skolan per se vänder sig Körling starkt emot. Både Zimmerman och Körling menar att den främsta lösningen finns i skolan, i bättre undervisning och lärare.

Frågan är dock om den svenska skolan rör sig åt önskat håll. Törs vi specialsatsa på en undervisning som når även de svagaste pojkarna utan att många – enligt en skev kompensatorisk  logik – hojtar till om orättvisor speciellt riktade mot flickor och kvinnor, som det mångtusenåriga patriarkatet och metoo, skillnaden i hushållsarbete och grabbiga tech-miljardärer som tjänar megamultum? Att tävla om vem det är mest synd om – s.k. competing victims syndrom – brukar vara en rejäl bromskloss, som missgynnar de flesta och punkterar breda allmännyttiga satsningar som att förbättra skolan, genusmässigt och generellt.

Vartåt barkar det då? Skolsegregation och sjunkande lärarbehörighet tycks dock ha bitits sig fast, trots många satsningar, utspel och högtidstal. Men skam den som ger sig. Pepp övertrumfar depp, kämp är bättre än chill. Och med tanke på att PISA-resultaten blivit en värdemätare för skolan och en politisk prestigetikett, torde det inte dröja länge innan våra skolpolitiker börjar slå på stora trumman om de 37 PISA-poängen som går att fixa med lite mer jämställdhet. Kanske en vacker dag de rent av kommer att kallas PISA-pojk-poängen.

Erik Cardelús, Fil dr i didaktik/lektor samt gymnasielärare

Referenser

Körling, A-M (2023) Pojkars läsande och skrivande. Lund: BTJ förlag.

SVT Nyheter (2023-12-05) Pisa-undersökningen: Svenska elever presterar sämre. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/pisa-undersokningen-svenska-elever-presterar-samre–kp2wau

Skolverket (2022) PISA 2022: 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. https://www.skolverket.se/getFile?file=12177

Zimmerman, F. (2022) Nya vägar till en likvärdig skola. Hur teorier om antipluggkultur leder fel och vad vi istället kan göra för att flera pojkar ska lyckas i skolan. Stockholm: Liber.