Erik Cardelús: Replik på Magnússon om debattskygga forskare

Varför tvekar många skolforskare inför det tredje uppdraget, att dela med sig brett av sin kvalificerade kunskap? Uppdraget borde ju vara särskilt angeläget nu, med sjunkande likvärdighet, marknadisering och svår lärarbrist i skolan, skriver Eric Cardelús, som i en replik på Gunnlaugur Magnússons inlägg hittar förklaringar bakom tysta forskare i publiceringshets, skrivkultur, självuppskattning – och ovana (red.). 

Varför skyggar dagens utbildningsforskare i skoldebatten? Frågan väcks i ett insiktsfullt SoS-inlägg av Gunnlaugur Magnússon (10/3-22). Texten vilar på ett par antaganden. Först att många forskare idag skyr det intellektuella ansvar som följt oss sedan antiken: att lärdom förpliktigar till att verka för det allmännas bästa, sans och sanning i samhället (Hadot: 2015 & 2020). Vidare att debattskyggandet blir extra problematiskt inom skolfältet.

För med uteblivna utbildningsforskare inträder andra parter: flyhänta skribenter på ledar- och debattsidor, politiska intressenter och akademiker från andra discipliner. Naturligtvis är flerstämmighet bra, ändå förbryllar att så många av utbildningsfältets nyckelspelare uteblir. Saknas tid, lockar annat mer eller vill man liksom hålla händerna rena?

Som salt i såren har professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson tagit plats med påståendena att ”pedagogerna tiger ihjäl kritiken” och att det behövs ett ”paradigmskifte för den svenska skolan”.

Istället tar mest en skara lärare det intellektuella ansvaret, detta genom att rapportera ”inifrån en praktisk vardag”, enligt Magnússon. Så återigen frågan: Varför skyggar många skolforskare inför det tredje uppdraget, att dela med sig brett av sin kvalificerade kunskap? Uppdraget borde ju dra speciellt nu, med sjunkande likvärdighet, marknadisering och svår lärarbrist i skolan. Parallellt förekommer postsanning, populism och polarisering. Så här finns mycket att värna och verka för utan att beskyllas för politisering och plakatviftning.

Enligt Magnússon bjuds utbildningsvetenskapliga forskare sällan in i skoldebatten. Istället ställs ekonomer, statsvetare och andra akademiker i främsta leden. Tänk en Henrekson eller en Vlachos, en Wikforss eller en Enkvist. Vidare nämns många akademikers blyghet inför rollen som intellektuell, att implicit anse sig speciellt intelligent. Men är pedagogiska forskare blygare än andra? Möjligen förekommer det annat än blyghet här.

Själv ser jag främst fyra faktorer spela. Först att det akademiska meriteringssystemet uppmuntrar till att plocka ”snabba och enkla pinnar”. Att skoldebattera lönar sig föga. Bättre att publicera bibliometriskt mycket men smalt för kollegor. På senare tid har det talats allt mer om publiceringshets och nonsensforskning, med tvivelaktiga snabbspår som salamipublicering, där ”smarta” forskare hackar ner sin empiri i minsta publicerbara enhet och därmed maxar antalet publikationspoäng. Sällan blir resultatet så läsarvänligt och relevant för allmänheten, men karriärsnyttan maxas. Ute i den mörka marginalen finns rovdjurstidskrifter, formellt vetenskapliga tidskrifter som tar betalt för att snabbpublicera artiklar. Sedan tar de akademiska databaserna betalt för att låsa upp publikationerna, vilket skapar en trippelkostnad för den skattebetalande allmänheten (se Kjöller 2020). Antalet vetenskapliga tidskrifter har också exploderat. Så för karriärsugna finns föga (egen)nytta i att publicera debattartiklar, skriva populärvetenskapligt, folkbilda, göra en vetenskapspodd eller att exempelvis (ny)översätta Comenius.

Paradoxalt nog präglas få fält så starkt av NPM-logiker som akademin.  Här styrs mycket av ett antal kvantifieringsmekanismer som lever sitt eget liv. Kritiken mot detta är långtifrån ny. I den uppmärksammade boken Hets! av Sven-Eric Liedman (2011) varnas för pseudo-kvantiteter som fått allt större betydelse i dagens digitaliserade och mätfixerade globalsamhälle. Även Bornemark har beskrivit detta (2018; 2020). De enkla siffrorna slår ut de fördjupade sammanhangen. I publiceringsracet styr hårda siffror och svällande volymer.

Även hos Alveson, Gabriel och Paulson (2017) i boken Return to Meaning skärskådas problemet med ett system som så starkt gynnar dem som satsar på smal och svårtillgänglig inomvetenskaplig kvantitet framför det bredare intellektuella ansvaret. Den så kallade nonsensforskningen ökar, medan relevansen för allmänheten och samhället minskar. Internationellt omtalat är också hur tre akademiker skrev 20 fejkade vetenskapliga artiklar fulla med modejargong och fick sju av dem publicerade i peer-reviewade tidskrifter (och här).

Slutligen har vi Hanne Kjöllers (2020) Kris i forskningsfrågan. Underrubriken är Vad fan får vi för pengarna?. Här behandlas frågan om varför skattebetalarna ska bekosta svällande forskningsvolymer utan att riktigt inkluderas. Eller: Är forskningen mest till för forskarna?

Bortom detta finns tre andra aspekter, först den akademiska skrivkulturen. Forskare tränas till att skriva defensivt och helgarderat, inte sällan med onödigt krångliga yrkesspecifika termer som kan bli en utestängande jargong. Exempelvis påstår Institutet för framtidsstudier i en rapport om akademisk kommunikation (2021-02-15) att ”Mycket skrivande inom akademin har svårt att hitta sina läsare. Och inom många discipliner är skrivande mer ett nödvändigt ont.”

Istället för motståndskraft skrivs resiliens och tolkningar blir affordanser. ”Kommunicera” fördunklas till att bli ”utöva meningsskapande praktiker”. Man kan fråga sig vad som inte är en meningsskapande praktik. Var börjar och slutar den? Och vem sysslar med omeningsskapande praktiker? Att låta olika språk samverka i kommunikation omvandlas till translanguaging, att lära sig läsa och skriva blir literacy-aktiviteter. Listan kan göras lång.

Självklart är begreppsbildning och begreppsanvändning viktiga delar av forskningen. Men samtidigt riskerar den akademiska jargongen att bli en sorts kejsarens nya forskningskläder. Många avhandlingar och akademiska artiklar är snårigt skrivna, med ett akademiskt lingo som ställvis fördunklar mer än förklarar. Extra illa blir det inom pedagogiken som brukar förstås som konsten att göra svårbegripliga saker lättbegripliga, inte tvärtom. Eller minns Tegnérs ord om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Här behöver pedagoger stå i det främsta ledet.

Idag är det inte ovanligt att lärosäten anställer journalister och skrivkonsulter som hjälper forskare att skriva läsarvänliga och intresseväckande texter (Linton 2019). Ofta kallas sådana kurser forskarkommunikation eller populärvetenskapligt skrivande. Det sägs att forskare behöver skriva konkret och modigt för att få texten att lysa och bättre fånga allmänhetens intresse. Självklart är det lovvärt, men samtidigt lite sorgligt för skattebetalarna. För vad är felet med att formulera sig tydligt, rakt och läsarvänligt i första läget? Forskare har ju haft mycket skrivträning i sina liv, långt mer än de flesta andra yrkeskategorier.

Vidare finns förmodligen ett annat skäl till att en del forskare ryggar tillbaka inför skol- och samhällsarenan. Alla yrken har som bekant sina skador. Hos vissa forskare finns en ganska enögd och inkrökt föreställning om den egna betydelsen; att världen liksom stannar upp och håller andan när man publicerar en artikel eller byter ett begrepp. Säkerligen är detta bra som driv, men självuppskattning mår bra av att varvas med ödmjukhet.

En slarvig analys i en av tusentals artiklar om Vygotskij och hans efterföljare väger mycket lättare än en skolklass med elever som får bristfällig undervisning. Ändå sätts påfallande mycket av det som går under beteckningen forskning på piedestal, medan undervisningen, den komplexa konsten att i samspel med 30-tals andra individer balansera teori och praktik, viktas ner. Och givet att det hierarkiska förhållandet mellan teoretiker och praktiker, hjärna versus hand och hjärta, skrift och tal är så skevt, får vi leva med detta en lång tid framöver.

Ett sista skäl kan vara att en del akademiker är ovana och ovilliga att öppna sig för mothugg, speciellt från förmenta icke-experter utanför skrået. Att ensam publicera en debattartikel är att löpa risken att många uppfattar en som enfaldig, självgod eller otrevlig. Dörrar kanske stängs när ömma tår trampas. Ändå vet vi att orädda oliktänkare behövs för att syresätta demokratin. Skriver man sedan om skolan finns miljontals närstående experter – lärare och elever –  med perspektiv som man ofta själv saknar. Att den akademiska experthatten därmed kan hamna på sned, tvingar oss ofrånkomligen att svälja stolthet och reducera jargong, klara av kontrollförluster och öva ödmjukhet. Dessutom behövs omprioriteringar från privata publiceringspoäng till publika samhällspoäng. Så en sista fråga: Är vi beredda på att göra det?

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare.

Referenser

Alvesson, M., Gabriel, Y. & Paulsen, R. (2017). Return to meaning: a social science with something to say. (First Edition.) Oxford: Oxford University Press.

Atlantic (2018-10-05) What an Audacious Hoax Reveals About Academia https://www.theatlantic.com/ideas/archive/2018/10/new-sokal-hoax/572212/

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. (Första upplagan). Stockholm: Volante.

Bornemark, J. (2020). Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet. (Första upplagan). Stockholm: Volante.

Economist (2018-07-10) What are predatory academic journals? https://www.economist.com/the-economist-explains/2018/07/10/what-are-predatory-academic-journals

Elsevier (2019) Factsheet: Salami Slicing, https://www.elsevier.com/__data/assets/pdf_file/0011/653888/Salami-Slicing-factsheet-March-2019.pdf

Göteborgs-Posten, 2018-01-07, Skogstad: Henrekson: pedagogerna tiger ihjäl kritiken. https://www.gp.se/ledare/henrekson-pedagogerna-tiger-ihjäl-kritiken-1.4950513#:~:text=%2D%20Läraren%20har%20dessutom%20degraderats%20till,ingripa%20mot%20mobbning%20eller%20bråk

Hadot, P. (2015). Vad är antikens filosofi?. Göteborg: Daidalos

Hadot, P. (2020) The Selected Writings of Pierre Hadot: Philosophy as Practice. London: Bloomsbury Academic.

Institutet för framtidsstudier, 2021-02-15, Institutet i ny rapport om akademisk kommunikation https://www.iffs.se/nyheter/institutet-i-ny-rapport-om-akademisk-kommunikation/

Irish Times (2018-10-10) Hoax papers: The Shoddy, absurd and unethical side of academia, https://www.irishtimes.com/life-and-style/people/hoax-papers-the-shoddy-absurd-and-unethical-side-of-academia-1.3655500

Kjöller, Hanne (2020). Kris i forskningsfrågan: eller: vad fan får vi för pengarna?. Stockholm: Fri tanke

Liedman, S. (2011). Hets!: en bok om skolan. Stockholm: Bonnier.

Linton, M. (2019). Text & stil: om konsten att berätta med vetenskap. (Första utgåvan). [Stockholm]: Natur & Kultur.

Sveriges radio, Filosofiska rummet, (2020-02-16) Nonsensforskning. https://sverigesradio.se/avsnitt/954064

Universitetsläraren, 2021-10-11, Skriv konkret och modigt för att få texten att lysa. https://universitetslararen.se/2021/10/11/skriv-konkret-och-modigt-for-att-fa-texten-att-lysa/