Erik Cardelús: Så kan läraryrket bli stort igen

I sin tredje och avslutande text om den svenska lärarbristen ger Erik Cardelús sin syn på hur lärarkrisen kan lösas – framför allt genom att vi i hela utbildningssystemet uppvärderar undervisningen, detta sinnrika, komplexa och fantastiska hantverk.

Nyligen intervjuades rikspolischef Anders Thornberg på P1-morgon. Han beskrev de senaste årens eskalerande gängvåld som ”fruktansvärt” och en ”synnerligen allvarlig situation”, där rättsväsendets massiva insatser inte lyckats bryta den destruktiva utvecklingen. För den starka nyrekryteringen till gängen fortsätter, trots att många gängkriminella fallit ifrån eller satts i fängelse. Sedan 2018 har 170 personer skjutits till döds och bara några få brott har lösts. På Järvafältet har endast ett av 17 mord klarats upp. I stort sett dagligen sker en skjutning och rättssystemet är extremt belastat.

Några minuter in i programmet blir Thornberg alldeles extra tydlig och säger att ”den här utvecklingen kommer inte brytas om inte övriga delar av samhället gör sitt.” Alla goda krafter måste samarbeta för att strypa den starka återväxten av gängkriminella. ”Det börjar redan i skolan, i förskolan, man måste sätta gränser”, menar rikspolischefen.

Här sägs att rättssystemet länge varit underbemannat, med för få poliser, men även inom socialtjänsten saknas det personal, speciellt i utanförskapsområden. Inför detta scenario: Känns bilden igen? Har vi hört det förut? Kan berättelsen översättas till vårt eget fält, skolan?

I två tidigare artiklar har jag diskuterat lärarkrisen, där allt för få väljer att utbilda sig till lärare, en trend som löpt från tidigt 90-tal fram till idag. Frågan är varför. Vi lever ju i ett globalt kunskapssamhälle; aldrig tidigare i människans historia har utbildning varit så viktigt och därmed borde ju lärarens uppgift vara högre värderad än någonsin. Läraren är ju kunskapssamhällets viktigaste aktör. Ändå är det närmast tvärtom. Varför?

Enligt min åsikt behövs det en vidare och djupare diskussion, som sträcker sig bortom den svenska skoldebattens ofta trånga korridor markerad av de två väggarna marknadsskola och flumskola. För skolan avgörs inte enbart av ekonomisk-politiska strukturer. Här har även kultur, föreställningar och värderingar en avgörande betydelse, sådant som bärs och närs av oss människor tillsammans, dagligen och stundligen.

Vad sänker då lärarbehörigheten? Ofta sägs att vårt moderna land byggdes efter rationalistiska principer, med en social ingenjörskonst som successivt tenderade att favorisera utbildning framför bildning. Att vara bildad i Sverige står sällan så speciellt högt i kurs jämfört med många andra länder. Snabbaste och rakaste väg till mål gäller, ett ideal för att skapa mer av ensidig effektivitet än multidimensionell hållbarhet. Har vi ovanpå detta ganska krassa ekonomiska mekanismer i spel, då finns det risk att kunskapens multidimensionalitet sätts på undantag. Det blir lätt ett race-to-the-bottom där minsta fungerande enhet blir vägledande.

Parallellt har vi lärarlöner som varierar kraftigt mellan skolor, regioner och huvudmän, liksom mellan individer. Här gäller det att se om sitt hus och manövrera rätt. Många röster berättar om juniora lärare som hamnat högre än seniora lärare, sällan med någon tydligare orsak än skicklig förhandlingsteknik eller personkemi. I många andra jämförbara länder styrs lönebildning av ett långt tydligare tariffsystem. Att den svenska skolan – på fåtalet decennier – har gått från att vara starkt regel- och centralstyrd till att vara ett avregleringens unikum, manar till eftertanke. Vi är inte så mellanmjölkiga som vi tror.

Självklart bör regelverk ses över så att lärarens och skolans befogenheter att sätta arbetsro ökar. Och här hörs oftare att föräldrar lägger sig i och ifrågasätter lärare, på ganska respektlösa och omotiverade sätt. Här gäller att varken elever eller föräldrar sitter inne med samma kompetens och underlag som läraren. Här behövs mer respekt för läraren, men med dagens lärarbrist urholkas förutsättningar för detta.

Självklart bör lärare som arbetar i skolor med stora utmaningar få ett rejält lönepåslag. Dagens cyniska och inte sällan marknadsburna utslagningsmekanismer, som tenderar att styra lärarkompetens och organisatoriska resurser till redan högpriviligierade skolor och undvika ”olönsamma” lågpriviligierade skolor, måste motverkas och upphöra. Möjligheter att utöva elevmässig ”cherry-picking” måste täppas igen och beivras. För krävande elever är kostsamma, men att undvika dessa elever får aldrig vara en väg till ”smarta” smygbesparingar och vinstuttag. Krävande idag, riskerar att bli ännu mer krävande imorgon, såvida inte tidiga och kraftfulla insatser sätts in, det vet rikspolischef Anders Thornberg och många med honom.

Bortom dessa åtgärder finns en kultur att ändra, inom skolan och i samhället. Vi måste uppvärdera och manifestera en starkare respekt för läraryrket och bildningen än idag, i stort och smått, vid köksbord och på podium. Annars kommer vi i ännu högre grad ha ett samhälle som mer hyllar quick-fixaren och influencern framför den långsiktiga ansträngningen som ligger bakom bildning, kvalificerade arbeten och samhällsbärande verksamheter. En enkel fråga att ställa sig är hur man ser på sitt barns lärare, hur mycket respekt och uppbackning man visar dem. För även ens eget barn kan vara omoget och oregerligt. Precis som andra barn.

En annan sak, hur mycket lyfter vi vårt yrke och kollegorna? Många pedagoger är svältfödda på uppskattning och uppmuntran. Läraren är en tämligen osynlig varelse i offentligheten, trots att hen tillhör landets största yrkeskollektiv. Hur mycket synlighet får egentligen våra två stora galor, Lärargalan och Guldäpplet, utanför vår egen snäva krets? Jämför med valfri annan gala i samhället. Hur många lärare får uttala sig i media, ens om sitt eget fält? Varför kallas andra tänkare och tyckare in i istället? För mig är det lika svårbegripligt som sorgligt.

Ingen glömmer en god lärare, sägs det ju. Det goda lärarskapet leder och lyfter en genom livet, med kunskap och personlig inspiration. Men den goda läraren är en ändlig resurs; hen bör brinna utan att brinna upp. Hur säkerställer vi detta i dagens slimmade organisationer präglade av dokumentationshets? Ohälsotalen är ovanligt höga inom läraryrket.

Dagens samhälle tenderar att överbetona och övervärdera allt som går under beteckningen forskning. Skrivandet överskuggar görandet, forskningen väger mycket tyngre än undervisningen, trots allt pompöst tal om att dessa två storheter ska värderas lika. Jag har hittills aldrig träffat en person sysselsatt inom akademin som menar att det är så – på riktigt. Men visst, i policydokumenten står det så. I högtidstalen sägs det så.

Den välkände brittiske professorn David Goodhart (2020) skrev nyligen den omtalade boken Head, Hand, Heart. Tesen, vilken tangerats av Bornemark hemmavid (2018), är att vårt moderna samhälle drivs av en paradox där många jobb och arbetsuppgifter tas över av algoritmiska maskiner och funktioner (artificiell intelligens/maskinell inlärning). Detta borde rimligtvis lämna över allt mer utrymme åt handen och hjärta, det vill säga undervisande och vårdande sysslor – konkreta och människonära verksamheter. Tänk lärare, poliser och socialarbetare. Ändå söker sig mycket av arbetskraften idag bort från just dessa samhällsbärande sektorer.

Istället sväller de byråkratiska systemen, förpappringen och med dem diverse chefsnivåer, trots att robotiseringen och digitaliseringen rimligen borde begränsa dem. Eller för att gå till Goodhart själv (2020:277), ”in a world where rapid productivity growth can be driven by a very small number of people who programme the robots and occupy the top layer of professions, the rest of us will need to nurture aptitudes for caring, craft and creativity.”

Att rekrytera personal till universitetssjukhus är lätt, men att få samma personal att söka sig till vårdcentraler, i synnerhet i socioekonomiskt utsatta områden, är omvittnat svårt. Här är det hjärnans arbete som lockar mer än komplexa arbeten där hjärnan, hjärtat och handen samverkar, sysslor som rimligen är svårare men mindre lönsamma, ekonomiskt och prestigemässigt.

Liknande gäller inom utbildningsvärlden: att syssla med forskning och policyskrivande är långt mycket mer lönsamt och karriärsdrivande än att faktiskt göra direkt nytta med studenter, dagligen i ett klassrum. Liknande gäller på alla nivåer. Att rekrytera lärare till utanförskapsområden är extra svårt. Så praktiskt och fysiskt närvarande lärarkompetens är lågt värderad, trots allt fagert tal om motsatsen.

Hos en riktigt kompetent lärare samverkar hjärna, handen och hjärtat på ett perfekt balanserat sätt, ögonblickligen och i samspel med många lärande människor, vilket utgör kärnan i läraryrkets fantastiska och ytterst krävande komplexitet. Det är ett sinnrikt hantverk, fullt med tyst kunskap, där forskning, beprövad erfarenhet och personligt engagemang hakar i varandra, till synes sömlöst. Men idag tenderar vi att värdera arbetet i det stillsamma elfenbenstornet långt mer än i det ofta stojiga och oförutsägbara klassrummet. Rimligen borde vi göra tvärtom i ett samhälle som uppvisar så stora sprickor. Ett samhälle där rikspolischefen ber om hjälp av alla goda samhällskrafter i en ”fruktansvärd” och ”synnerligen” allvarlig situation.

I linje med detta måste undervisning – på riktigt – uppvärderas till samma nivå som forskning (SvD 2017). Speciellt illa framstår detta i vår egen pedagogiska sektor, där konkret lärande och undervisning borde vara en ledstjärna. Här drabbas många lärarutbildande institutioner av underskott på senior och kvalificerade undervisande personal i sin löpande verksamhet, eftersom forskningen drar så starkt. Lösningen blir ofta att ta in ovan och tillfällig arbetskraft utifrån, alternativt går runt på en smal och sliten personalresurs, detta då idealet och prestigen på högskolan så markant ligger i att producera forskningsartiklar (som sällan läses av speciellt många) framför att lära morgondagens lärare den komplexa konsten att undervisa. För undervisning är ett personburet hantverk, vilket många gånger bygger mer på erfarenhet än att ensidigt tugga forskningsartiklar. Och att ha riktigt senior och skicklig arbetskraft, speciellt professorer, synligt och brett på grundläggande nivåer skulle höja lärarutbildningarnas status. För verksamheters status höjs om de mest framstående och kända yrkespersonerna rör sig på golvet bland brukarna. För vad vi gör, visar också vad vi värderar.

Om detta problemkomplex finns många intressanta texter skrivna (se Kjöller 2020; Alvesson et al 2017; Lindroth 2016). Närmast pedagogiken står onekligen Linderoth som konstaterar att pedagogikforskare lätt kan tappa perspektivet och att det ”i verksamheten finns få incitament för nyttiggörande av forskning. Forskarens framgång mäts i antalet vetenskapliga publikationer, inte i hur praktiskt användbara hens forskningsresultat är. Det svenska pedagogikämnet behöver bli bättre på att kommunicera med den svenska skolan (s.137).”

Här tål att upprepas att alla forskare på högskolan också är lärare. Tjänster tillsätts i lärarförslagsnämnder, så att enbart kalla sig forskare är inkorrekt och ett sätt att vända ryggen till ena halvan av ens skattefinansierade och samhällsinriktade uppdrag.

Så undervisningen behöver uppvärderas i utbildningssystemets alla vinklar och vrår. Läraren är en nyckelspelare i hela vårt utbildningssystem, från skolkorridorerna och seminarierummen till övriga samhället. För ska en större förändring ske, läraryrket bli stort igen och våra skolor återigen fyllas till brädden av behöriga, högkompetenta och högmotiverade lärare, måste vi alla bidra, på den nivå vi befinner oss. Allt annat är sekundärt.

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare.

Referenser

Alvesson, M., Gabriel, Y. & Paulsen, R. (2017). Return to meaning: a social science with something to say. (First Edition.) Oxford: Oxford University Press.

Alvesson, M. & Paulsen, R. (2017-10-17) Att publicera har blivit viktigare än att göra skillnad, i: Tidskriften Curie, https://www.tidningencurie.se/debatt/att-publicera-har-blivit-viktigare-an-att-gora-skillnad/

Kjöller, H. (2020). Kris i forskningsfrågan: eller: vad fan får vi för pengarna?. Stockholm: Fri tanke.

Goodhart, D. (2020) Head Hand Heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century. Dublin: Penguin Books.

Linderoth, J. (2016) Lärarens återkomst. Stockholm: Natur & Kultur.

P1 Morgon 2021-06-26, ”Det är fruktansvärt”, Rikspolischefen om det dödliga våldet.

https://sverigesradio.se/artikel/rikspolischef-anders-thornberg-om-gangkriminaliteten

SvD, 2017-12-03, Värdera undervisning lika högt som forskning.