Erik Cardelús: Skolhatten av för Dousa!

Moderata ungdomsförbundet kritiserar det vinstdrivande friskolesystemet. Men vad ligger egentligen bakom denna radikala omsvängning, undrar Erik Cardelús? (red.)

Sent en februarisöndag ser jag M-politikern Benjamin Dousa i Agenda (16/2-20). Reportaget är förbryllande på många sätt, framförallt av tre anledningar.

Först och främst beror det på budskapet, på vad ordföranden i moderata ungdomsförbundet Dousa säger. Han kritiserar nämligen det vinstdrivande friskolesystemet och menar att ”vi har fått konstiga extremer på friskolemarknaden”, sådant ”som egentligen inte borde finnas på marknaden överhuvudtaget.” Han menar att drivkrafterna i ett friskoleföretag är att maximera antalet elever, sänka kostnader och därmed maximera vinsten, inte att skapa maximal kvalitet. Marknadsnytta går före elevnytta. I linje med detta har många friskoleföretag sänkt undervisningstiden för eleverna och sänkt kostnaderna, vilket betyder att man därmed ”krämar ut” så mycket man kan från skattebetalarna. Och kritiken har tydligt stöd i forskningen, enligt Dousa.

Mitt all i denna tydlighet, väcks ändå frågor. För vad ligger egentligen bakom denna radikala omsvängning? Eller för att parafrasera Karl-Bertil Jonssons ilskne pappa på julafton: Har det närts en nytänkare vid Benjamin Dousas barm?

Skämt åsido, den centrala frågan är om detta utspel enbart utgör ett politiskt-retoriskt grepp i syfte att bredda den moderata väljarbasen och slå mot den splittrade januarikoalitionen. Eller i nedkok: Blir det bara snack och ingen verkstad?

En annan förbryllande aspekt är att denna omsvängning – som har stora likheter med en avbön – kommer så naturligt och liksom utan det minsta uns av skav, svidande självkritik eller mea-culpa-stämning. Beror det på att dagens karriärpolitiker är mer medietränade än gårdagens, att gamla inbanade ståndpunkter inte väger så tungt när det blir läge att vända på kappan? Eller är bara Dousa ung, ärlig och omärkt av det cyniska politiska spelet? Eller är Moderaterna ett parti i stark omprövning alternativt förvirring?

Vrider man på perspektivet, kanske det inte är så konstigt. För nog kan högerinriktade och än mer konservativa personer plädera för att skattepengar hanteras kameralt och att skolan ska vara stabil och likvärdig, inte minst när våra svenska värderingar tycks gunga och till synes utmanas av diverse segregerande och oseriösa religiösa friskolor.

Slutligen finns det en tredje sak som skaver, som skapar en nästintill svindlande personlig déjá-vu-upplevelse. Jag minns ett liknande inslag för nästan exakt åtta år sedan och även det resulterade i en artikel här på SoS. Men då var det Jan Björklund, den dåvarande utbildningsministern, som stod i tv-rutan och pratade. Björklund erkände då stora fel när privata vinstintressen hade släppts in i skolan. Formuleringen som användes var att hans och tidigare regeringar hade varit ”naiva” i hanteringen av friskolesystemet. Naiva som alla goda människor brukar vara, snarare än sluga, partistrategiska, hycklande, dogmatiska eller veka inför pengastinna lobbyister.

Jag minns att det blåste kallt om Björklund då – till följd av PISA-rasen och mycket annat – och att det säkerligen passade bra att gå ut och vara lite klädsamt självkritiskt i detta läge. I alla fall fick Björklund sitta kvar länge och någon ändring på skolmarknaden blev det inte.

Även idag viner snålblåsten, runt Dousa och många andra. Även diverse populistiska och polariserande vindar viner, världen över. Och med januariöverrenskommelsen står ju högerflanken i svensk politik utanför regeringsmakten och allt fler pekar på kopplingar mellan den så flitigt omdebatterade gängkriminaliteten och skolmisslyckanden i segregerade förorter. Så att ”göra en björklundare” i detta läge kanske är smart, i synnerhet som åtskilliga undersökningar har visat att långt över en majoritet av det svenska folket är kritiska till vinstdrivande friskolor. Så att idka lite spinnsnygg självkritik kanske är ett vinnardrag. Att sedan Moderaterna och Vänsterpartiet gör gemensam sak i skolfrågan är en högoddsare. Här krävs långt mer än spekulationer i ett Agenda-inslag för att detta ska ske.

Men nog är det konstigt att vi hamnat här, med en politikerkår som duckat för folkopinionen så länge, samtidigt som det blivit allt tydligare i forskning och annan seriös rapportering att vår marknadiserade skola är unik, unik på ett sätt som ytterst få i omvärlden förstår eller attraheras av.

Ärlighet eller politiskt rävspel? Här får vi hoppas på det förra: att mer eftertänksamhet, ärlighet samt evidens- och erfarenhetsbaserat förnuft kommer att prägla skoldebatten, nu och framöver. För självklart kan man ha olika positioner i förhållande till marknadiseringen av skolan. Men att våra partier och politiska opinioner har varit så låsta och lama är både overkligt och skrämmande. Inte minst då läraropinionen har varit ännu mer kritisk än det svenska folket, vilket borde fått lärarfriande politiker att spetsa öronen. Det finns även mycket forskning som pekar på marknadiseringens baksidor (Allelin 2019; Dahlstedt & Fejes 2019; Ambrose 2019, Kornhall 2013, se även här).

Själv menar moderaten Benjamin Dousa att det finns starka lobbyintressen, även inom partierna, som hållit denna marknadskritiska hållning i schack. Men nu verkar ögonen ha öppnats och sikten vara klarare. Och kanske var det rent av Benjamin Dousa som började hacka ner denna skolpolitikens Berlinmur.

Eric Cardelús är lektor, lärarutbildare och mångårigt verksam gymnasielärare.

Bildkälla: Colin Behrens, Pixabay

Referenser

Allelin, M. (2019). Skola för lönsamhet: om elevers marknadsanpassade villkor och vardag. Lund: Arkiv förlag.

Ambrose, A. (2016). Att navigera på en skolmarknad [Elektronisk resurs] : en studie av valfrihetens geografi i tre skolor. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2017. Stockholm.

Dahlstedt, M. & Fejes, A. (red.) (2019). Neoliberalism and Market Forces in Education: lessons from Sweden. Abingdon, Oxon: Routledge.

Kornhall, P. (2013). Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall. Stockholm: Leopard.