Erik Cardelús: Vad vill Sverigedemokraterna med skolan?

Med en ny regering för dörren är det dags att granska vad det största partiet på den vinnande sidan egentligen vill med skolan, skriver Erik Cardelús (red).

Vi befinner oss i ett regeringsskiftes bråda dagar. En ny regering ska bildas och en ny skolpolitisk kurs sättas. Lätt blir det inte, men annorlunda blir det. Aldrig tidigare har vi haft ett högernationalistiskt parti som störst i en regeringskoalition. Aldrig tidigare har ett  nystartat parti, med ett så tvivelaktigt förflutet, vuxit sig så starkt och så snabbt. 

Vad är då Sverigedemokraternas skolpolitiska inriktning? Vad har vi att vänta? Går man till partiets hemsida och rubriken ”Vad vi vill” står det mycket om skenande elpriser, knäcka gängen, ”destruktiv migrationspolitik”, ”segregation” och ”kulturell belastning.” Partiets fyra viktigaste frågor stavas ”Seriös migrationspolitik”, ”En riktig välfärd”, ”Trygghet på riktigt” och ”Billigare bränsle”. Riktigt vad SD vill i skolfrågor kräver dock ett tålmodigt scrollande och klickande. Långt nere i en rullista finns en kort text som verkar påfallande vanlig i anslaget: 

”Skolan ska vara fokuserad på att tillse elever kunskap, utbildning och erbjuda en god studiero där ordning upprätthålls. Vi vill att skolan ska vara en trygg plats – inte ett verktyg för integrationsåtgärder eller andra politiska experiment.” 

Lågt hängande frukt eller betonade väsentligheter? Inget etablerat parti och ytterst få medborgare lär opponera sig mot att skolan ”ska tillse elever kunskap, utbildning och erbjuda en god studiero.”Exakt vilka politiska experiment skolan ska undvika är svårare att sia om, men de skrotade integrationsåtgärderna känns igen från tidigare. Här trampar partiet på hemtam mark. Här ljuder en gammal visa. Här kan det hända saker, om politiska partners släpper till. 

Någon fras längre fram står det att ”svenska ska talas på skoltid”, vilket naturligtvis kräver precisering. Betyder det att flerspråkiga elever inte ska få använda sina språk? Var börjar och slutar denna gräns – på skolgården, i skolkorridorerna eller i klassrummet? Gäller denna inskränkning alla språk – eller bara vissa? Med tanke på att en av landets mest expansiva skolkoncerner bygger sin lukrativa affärsidé på ett främmande språk, kanske det behövs lite fler funderingar här. Eller: kan det rent av vara så att vissa språk anses bättre än andra? 

Något längre fram i texten står det att läroplanen ska vara ”tydligt formulerad avseende kunskapskrav och förväntningar.” Även här känns mycket igen i den starka betoning av styrdokumentens tydlighet som – inte minst från högerhåll – förekommit länge i skoldebatten. Ett grundantagande här är att skarpare styrdokument spelar en nyckelroll i att skapa bättre undervisning och lärande i skolan. Och nog är tydlighet viktigt, men om samtidigt en stor del av lärarkåren är obehörig och många redan svaga skolor har svårt att ens rekrytera personal, då riskerar tydligheten att tappa effekt och bli en papperstiger. Så här kan tydligt bli tydligare, texten ges fler förklaringsled. Lite längre fram i texten paraderar självklarheter: ”Ansträngningar ska löna sig och betyg ska vara kunskapsbaserade.” Här hänger frukten inte bara lågt, utan ligger snarast och jäser på marken. Men kanske självklarheter går hem när marken gungar för många.  

Som slutkläm i denna korta text slås fast att ”Grundskolan, gymnasiet och Komvux ska ha staten som huvudman.” Även här väcks funderingar. Med moderater, liberaler och kristdemokrater som koalitionspartners blir det oavgjort, 2-2, en jämvikt gällande återförstatligandet av skolan. Och att just krisande skolpartiet Liberalerna skulle kroka arm med svällande Sverigedemokraterna i just skolfrågor, är otippat. Men vem anade för 10 år sedan att vi skulle vara här nu? Här i denna nya normalitet. Här i denna nya yrvakenhet.  

Erik Cardelús, lektor vid Institutionen för ämnesdidaktik, Stockholms universitet.

Bild av Lenka Vondráčková on Unsplash