Erik Rezazadeh: Lärarutbildningen behöver ta rasismen i skolan på allvar

Erik Rezazadeh menar att elever med utländsk bakgrund ofta utsätts för exkludering och särbehandling i skolan, både av lärare och klasskamrater. Trots att många elever utsätts för rasism menar Rezazadeh att frågan om hur rasism påverkar relationerna mellan eleverna i princip inte alls nämnts i den kompletterande pedagogiska utbildning han själv gått (red.).

Det finns en utbredd rasism i svenska skolan, både uttalad och mer subtil. Uttalad rasism kan ta sig uttryck i exempelvis främlingsfientliga uttalanden. I ett samhälle där invandringen ständigt debatteras i negativa ordalag kan man räkna med att dessa åsikter är utbredda i skolan, både bland lärare och elever. Skolan är en del av övriga samhället och hur vi debatterar invandring i samhället påverkar även hur elever med utländsk bakgrund blir behandlade i skolan.

Lärare kan vara främlingsfientliga och bidra till diskriminering exempelvis genom att ha låga förväntningar på elever med utländsk bakgrund. Till exempel har jag hört lärare säga saker i stil med att ”du kommer aldrig att bli något” eller att ”du ska vara nöjd med det betyget du fick, du tillhör ju gruppen ickesvenskar”. Låga förväntningar på elever kan sedan resultera i att eleven börjar prestera lägre. Det är inte ovanligt att elever berättar för mig att majoriteten av de som går i deras klass har främlingsfientliga åsikter och att lärarna själva också har främlingsfientliga åsikter. Detta kan resultera i att läraren börjar backa upp klassen som har samma åsikter som denne själv.

I debatterna som förs i media talas det ständigt om att det är ett problem att ”svenskar” och de med ”utländsk bakgrund” inte möts i skolan och att samhället därför blir segregerat. Men jag vill uppmärksamma att även om ”svenskar” och elever med ”utländsk bakgrund” möts i skolan så slutar det ofta med att elever med ”utländsk bakgrund” hänger tillsammans. Jag har själv sett hur elever med utländsk bakgrund och ”svenska” elever sitter på olika sidor av klassrummet eller på olika ställen i skolan och inte umgås med varandra. När jag har sett klasser med enbart en person med utländsk bakgrund så är dessa ofta ensamma och står utanför den sociala gemenskapen. Många gånger är denna uppdelning påtvingad av de ”svenska” eleverna. Denna sociala exkludering är ett stort problem och kan leda till skolmisslyckande.

En mörkhyad tjej berättade för mig att när hon och hennes ”svenske” klasskamrat på högstadiet började på ett helsvenskt innerstadsgymnasium tillsammans så var de bägge lika okända för den nya klassen men hon märkte tydligt hur de andra klasskamraterna var betydligt öppnare att umgås med hennes kompis än med henne. Dessa ”utländska” elever är ofta födda och uppvuxna i Sverige och är på alla sätt ”svenskar” bortsett från att deras föräldrar inte är från Sverige. De blir alltså bedömda enbart på grund av sitt utseende.

Det finns även andra sätt som ett diskriminerande bemötande kan ta sig uttryck i skolan. Exempel på detta är att ”svenska” elever står i hallen och inte säger hej när elever med utländsk bakgrund går förbi dem i hallen men sedan säger hej när ”svenska” elever går förbi. Eller om de sitter i ett rum så säger de inte hej när en med ”utländsk bakgrund” kommer in i rummet men sedan säger hej när ”svenskar” kommer in i rummet.

Jag har tagit upp dessa situationer med andra lärare och även med folk generellt. Det svaret jag ganska ofta har fått är att man har själv rätt att bestämma vem man vill umgås med. Men här har jag invändningar. Jag tror inte att barn har dessa preferenser generellt sätt utan jag anser att gymnasieelever ärver dessa preferenser till stor del från sina föräldrar och även samhället. Kollar man på förskolan i Sverige exempelvis så är ofta småbarn intresserade av att umgås med barn som har utländsk bakgrund. Jag har sett på förskolor hur ”svenska” föräldrar drar undan sina barn från ”utländska” och säger att ”kom så går vi till William istället” när deras barn går till Ahmed. När de väl har kommit upp i gymnasieåldern så bildas grupper i gymnasiet för de har redan fått dessa preferenser från sina föräldrar. Så frågan är: hur mycket är dessa uppdelningar valfria när de till stor del är ärvda från föräldrar och av samhället som framställer människor med utländsk bakgrund som dåliga?

Även bland elever och klasser med lärare som påstår sig vara antirasister kan man se denna uppdelning. I en studie av en skolklass där läraren tyckte att klassen var ett positivt exempel på integration visade intervjuer att de svenskfödda hängde med varandra både på rasterna och efter skolan. Deras förklaring var att det bara ”råkade” bli så.

Mellan januari 2019 och januari 2020 gick jag en kompletterande pedagogisk utbildning på ett av landets största universitet, för de som sedan tidigare har minst en kandidatexamen i matematik, teknik och naturvetenskapliga ämnen. Frågan om hur rasism påverkar relationerna mellan eleverna nämndes i princip inte alls. Jag anser att den typ av situationer som jag lyfter ovan borde nämnas betydligt mer på lärarutbildningen för att öka medvetandet bland lärare. Dessutom bör lärare/skolpersonal prata med eleverna om detta och få eleverna att reflektera över dessa frågor själva. Dessutom bör vi, i skoldebatterna och i samhället, diskutera hur rasism i skolan och elever med utländsk bakgrund blir socialt exkluderade för att på så sätt öka medvetandet om frågan. Det behövs för att exempelvis föräldrar ska bli mer medvetna om detta och att deras attityd också påverkar barns och elevers syn på sina kamrater i skolan.

Erik Rezazadeh har gymnasielärarexamen

Foto: ”racism” by rwdownes is licensed under CC BY-NC-SA 2.0.