Eva-Lotta Hultén: Den svartvita skoldebatten

Skoldebatten är en ofta förenklad, polariserad och lider dessutom av historielöshet, skriver Eva-Lotta Hultén. (red)

I ett debattinlägg i DN bad pedagogikprofessor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, som bland annat handlade om att elever skulle upptäcka och undersöka, lärare stimulera, stödja och handleda. Att läraren reducerades till en guide demonterade läraryrkets identitet och status och ledde till att vi rasar i internationella kunskapsmätningar.

Jag håller med Jonas Linderoth om att det finns problem med svensk skola av idag. Men det finns också problem med debatten om skolan. Ett av dem är historielöshet. Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide härrör knappast från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet.

De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Ett andra problem med debatten är bristen på kontext. Skolan framställs som en ö i samhället vars främsta mål är elever som presterar bra i internationella kunskapsmätningar. Men skolans mål är mycket vidare än så: Att åstadkomma människor som fungerar och tillför något i arbetslivet, som kan bidra som medborgare och som mår bra och kan ta vara på både sig själva och andra.

Det vi då behöver fråga oss är: tror vi att arbetsliv och civilsamhälle behöver människor som kan samarbeta och ta egna initiativ? Behöver vi individer som kan ta ansvar för sig själva och sin omvärld? Gynnas samhället av att människor är demokratiskt sinnade? Om vi svarar ja på dessa frågor ­ borde inte barn få träna på detta i skolan?

Pisa är ett medel för att mäta och jämföra skolsystem med varandra inom ett antal områden och kan hjälpa oss att se trender i skolans utveckling. Men Pisa mäter inte de förmågor jag nämnt ovan, och heller inte en hel del annat som läroplanen stadgar. Pisa och andra liknande utvärderingar kan därmed aldrig bli de enda mätare vi använder för att bedöma vad som gör nytta i skolan och inte.

Ett tredje problem med skoldebatten är en ofta förenklad och polariserad människosyn. Det framställs som att det bara finns två sorters elever: de som vill och därmed kan lära och de som inte vill och heller inte bryr sig. Eller två sorters lärare: de som kan hålla ordning i klassrummet och därmed lära ut saker och de som är snällister som tror att allt blir bra bara de gullar med eleverna. I själva verket finns tusentals skäl till att elever och lärare lyckas eller misslyckas, och hundratals förhållningssätt lärare kan ha för att möta sina elever.

Det är inte antingen eller, svart eller vitt, det är både och. Läraren bör vara ledare, men en lyhörd och demokratisk sådan (som också låter elever öva på att leda). Och elever behöver träna sig att arbeta både självständigt och i grupp och i att lyssna när någon med mer kunskap berättar.

Eva-Lotta Hultén. Frilansjournalist och författare

Artikeln har tidigare varit publicerad i Göteborgs-Posten

4 kommentarer till “Eva-Lotta Hultén: Den svartvita skoldebatten

  1. Jag försöker att förstå en alltmer intrasslad skoldebatt.

    När jag läser Jonas Linderoths bok “Lärarens återkomst: från förvirring till upprättelse” reagerar jag på hans beskrivning av en pedagogisk (tänkt eller verklig) motståndare. Motståndaren får namnet KIP som i sin tur antas bygga på konstruktivistiska idéer. KIP kännetecknas, enligt Linderoth, av 12 karakteristika plus ytterligare två (s. 21-22). Linderoth underbygger sedan sin argumentation genom att redovisa evidens för dessa 12 karaktetistika. En kritik som Linderoth framför om KIP-anhängarna är att demoniserar alla KIP-motståndare. Om det är därför som han själv målar in KIP som en egen avgränsad igenkännbar grupp låter jag dock vara osagt.

    Linderoth framför sedan ett övergripande perspektiv på lärande och undervisning som benämns
    ett ekologiskt perspektiv där den instruerande och berättande läraren får sin legitima återkomst.

    Men kan det inte finnas hybrider där delar av både KIP och Linderoths ekologiska perspektiv ingår?

    Linderoth som är spelforskare ägnar ett helt kapitel åt digitaliseringen i samhället och i skolan.
    En poäng han framhåller är att skolan bör relatera sig till samhällsförändringar som t.ex. digitalisering i fråga om vad som ska läras ut. Han gör en stark åtskillnad mellan vad och hur och menar att hurfrågan har i KIP tenderat att ersätta vadfrågan.

    En helt annan uppfattning om digitalisering och undervisning framför nationalekonomen Stefan Fölster (2015) i sin bok “Robotrevolutionen. Sverige i den nya maskinåldern” (som i sin tur är en tillämpning av Brynjolfson och Macaffes teori om ,den andra maskinåldern). Stefan Fölster ägnar ett kapital åt “det digitala klassrummet”. Fokus ligger här på hur digitalisering kan göra undervisning effektivare. Han nämner t.ex. robotläraren Schoolido som kan hjälpa läraren med lektionsplanering, övningar, tester och tvärvetenskapliga arbetssätt (s. 157).

    Då kan man fråga sig om Linderoth skulle kategorisera Stefan Fölster som en KIP-anhängare.
    På ett antal punkter stämmer Linderoths definition av KIP onekligen överens med vad Fölster skriver, t.ex. hävdar Linderoth att en utsuddning av ämnesgränserna är ett kännetecken på KIP – och Fölster förespråkar ju tvärvetenskapliga arbetsätt.
    Även en del andra av de tolv indikatorerna på KIP går att få in på Fölsters kapitel om det digitala klassrummet – men inte är väl nationalekonomen Fölster en konstruktivist i Linderoths ögon?

    Debatten om skolan, digitalisering och konstruktivister lär fortsätta – vem vet kanske nu med en del inslag av ett ekologiskt perspektiv.

  2. Det är inte helt lätt att förstå vad Eva-Lotta Hultén vill med sin artikel. Det verkar vara en kamp mot väderkvarnar. För vem vill inte ha demokratiskt kompetenta elever, arbetskraft och medborgare? Dock tror inte alla att den svenska skolans väg med demokratiska arbetsformer utan goda faktakunskaper och med bristfällig struktur är vägen att gå. Andra prioriterar i stället gedigna faktakunskaper och elevernas förmåga att analysera och modifiera ståndpunkterna efter hur verkligheten förändras.

    Eva-Lotta Hultén erkänner att svenska skolan har problem. Det är stora problem och skolans kompensatoriska förmåga finns inte längre och klassresorna har i stort sett helt upphört. PISA-resultaten faller dramatiskt och i accelererande takt. Skolan klarar numera inte ens att lära alla elever läsa så att de förstår texten. Det största problemet verkar ändå vara att de som styrt över skolan inte förmår erkänna vilka fel de gjort. Och dessutom kan man fråga sig om skolan förbereder eleven för ett arbetsliv och ett liv som samhällsmedborgare på bästa sätt?

    Vill verkligen näringslivet ha demokratiskt skolade elever på svenska skolans sätt, dvs mycket tyckande utan gedigna kunskaper och förmågor? Näringslivet vill säkert ha pålitliga anställda som kan hålla tider, förmår lyssna på en chef, uppför sig anständigt, har uthållighet och har goda kunskaper. Min enkla fråga blir därför: ”Borde inte barn få träna på detta i skolan?”

    Frågan är om skolan skapar de medborgare som samhället eftersträvar? Alltför många elever klarar inte skolan och en av många förklaringar är att en del elever inte anstränger sig tillräckligt i skolan. Alltför många går direkt från skolan till en kanske livslång arbetslöshet. Och hur är det med att bli demokratiska medborgare? Svensk skola har nedvärderat behovet av faktakunskaper i mer än ett halvt sekel. Utan en god bildning i botten så begränsas ju helt klart möjligheterna att vara fullgoda demokratiska medborgare.

    • Jag håller med dig Johnny att det är viktigt med “gedigna faktakunskaper och elevernas förmåga att analysera och modifiera ståndpunkterna efter hur verkligheten förändras”. Men för att veta vilka faktakunskaper som är gedigna behöver vi själva analysera hur den verklighet är som eleverna ska utbildas till.

      Om vi hävdar att verkligheten förändras så behöver vi ju förbereda eleverna för en förändrad verklighet, ett förändrat samhälle. Inom sociologin har Margaret Archer utvecklat begreppet “kontextuell diskontinuitet” som ett begrepp för att beskriva den verklighet som ungdomarna möter. Detta begrepp inkluderar det faktum att processer kring globalisering och individualisering har inneburit att människor inte längre i lika hög grad som tidigare kan förlita sig till gammal (beprövad) erfarenheter som grund för sina (livs)val. T.ex. har det i de västerländska kapitalistiska ekonomierna, i varierande grad, skett en förändring där individen har fått ett ökat ansvar att ordna med sin egen försörjning.

      Huvudprocessen kretsar kring att företag i en global marknad tvingas vara mer flexibla än i en tidigare mer reglerad (och skyddad) marknad för att överleva. För att anställda ska kunnma passa in i dessa företag sker en opmförhandling av arbetsvillkor med mera. Detta i kombination med en automatisering, robotisering och digitalisering av arbetslivet för betydesle för vilka kvalifikationer som krävs för att ta ansvar för sin egen försörjning.

      Förmågor som läsa, skriva och räkna är givetvis centrala i detta förändrade samhälle. Mewn vilka mer förmågor behövs?

  3. Pär Engström har förstås en poäng med att vi har ett ständigt föränderligt arbetsliv. På något sätt ska det naturligtvis få fkosekvenser för skolan, men frågan är bara hur? Nu är det ju så att när jag pratar om skolan så avser jag oftast grundskolan och främst årskurs 1-6. Det är därifrån problemen i skolan härstammar. Det är jag övertygad om. Pär Engströms synpunkter har främst relevans från gymnasieskolan och därefter.

    I årskurs 1-6 är det viktiga som vanligt att bygga upp kunnande och färdigheter från grunden. I lågstadiet är det fortsatt viktigt med läsning och grundläggande matematik. I mellanstadiet tillkommer det vanliga som engelska, historia, geografi och biologi. Miljörörelsen betonar hur viktigt det är att eleverna lär sig artnamnen.

    Vi får ta det här från början. I slutet av 1800-talet gick majoriteten 4 år i folkskolan. Sedan förlängdes folkskolan till sex år och 7 år för att bli 9 år vid grundskolereformen 1962. Man får väl hoppas att syftet med förlängd skoltid var att eleverna skulle lära sig mer när skolan förlängdes även om det på slutet fanns ett element av att dölja ungdomsarbetslösheten.

    Hur har det då blivit? Efter grundskolereformen har kunskapsnivån sjunkit och särskilt i årskurs 1-6. I matematik har nivån halverats. Genom Lpo94 skulle vi få kunskapsbaserade betyg och kursplaner. Ett skolsystem som släpper igenom alla elever, hur lite de än kan, är förstås inte kunskapsbaserat. Det hela framstår som ett enda gigantiskt lurendräjeri och som ett otroligt svek mot eleverna. Det finns elever som inte kan de fyra räknesätten långt upp i skolsystemet. Det är helt oanständigt!

    Samtidigt som verkligheten blivit mer komplex har skolpolitiken mest gått ut på att sänka kraven och att ta bort kursmoment. Det har varit en helt absurd skolpolitik som förts. På något sätt har det saknats en grundläggande tro på elever, lärare och hela skolsystemet.

    En absurd sak är hetsen mot katederundervisning och mot lärare som samtalar med hela klassen. Det är nog inte så dumt trots allt att prata med hela klassen och hur ska annars våra invandrare kunna lära sig svenska om läraren inte tilltalar hela klassen?

    Till sist vill jag slå ett slag för att vårt kulturarv ska ges en större plats i skolan. Jag tänker då främst på våra litterära klassiker och på ämnet historia. Hur har man tänkt sig att våra invandrare ska assimileras om de inte får ta del av vårt svenska kulturarv i skolan?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter