Skola och SamhälleEva-Lotta Hultén: Investeringar i förskolan – tillgångar i kommunens balansräkning
Tänk om fler kommuner kunde inse att tidiga investeringar i barns välfärd, t.ex. i förskolan, kan få betydande långsiktiga konsekvenser när det gäller att förebygga psykisk ohälsa och sociala problem – och att man dessutom kan spara pengar på det sättet. Men det kräver att kommunens ekonomi och verksamhet ses som en helhet och planeras som en helhet. (red)
Barngrupperna i förskolan bara växer och samtidigt fortsätter gängkriminaliteten att orsaka stora skador. Ett direkt orsakssamband saknas naturligtvis eftersom gängen inte rekryterar från förskolorna, men om vi funderar över hur vi på längre sikt ska hindra gängen från att växa finns plötsligt sambandet där.
2004 kom en statlig rapport som fick namnet Tänk långsiktigt! och som visade på hur tidiga investeringar i barns välfärd och hälsa gav goda förebyggande effekter på lång sikt, vad gällde sådant som psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet. I rapporten konstaterades att man kunde spara mycket stora summor på tidiga insatser. Ganska självklart kan man tycka men tydligen ändå svårt att implementera i praktiken. I nyutkomna rapporten Nu – inte senare! dammas den tidigare rapporten av. Journalisten Bitte Lundborg berättar om ett antal kommuner där man som konsekvens av den tidigare rapporten har sökt nya vägar för att förebygga sociala problem tidigt, och hon intervjuar forskare och politiker. Claes Sundelin, professor emeritus i socialpediatrik, konstaterar, föga överraskande: ”Poängen med god kvalitet i förskolan och skolan är att färre barn och unga hamnar i riskzonen.”
Under en trettioårsperiod kan enligt rapporten en enda missbrukare kosta samhället 12-15 miljoner. För samma summa går det att göra enorma förbättringar på en förskola eller skola. Så vad är det som hindrar kommunerna från att göra rätt investeringar? Svaren tycks vara flera. Kostnaderna för tidiga investeringar görs inom en kommunal enhet (exempelvis utbildningsnämnden) medan besparingarna hamnar på helt andra enheter (t ex socialnämnden eller landstinget), vilket inte främjar samarbete. Kostnaderna bokförs på kort sikt medan vinsterna ses först på lång sikt. Och ansvariga tjänstemän och politiker ser inte investeringar i människor som just investeringar utan bara som kostnader.
Så skulle det emellertid inte behöva vara. Rapporten visar på kreativa samarbeten mellan olika instanser och nationalekonomen Ingvar Nilsson berättar att kommuner faktiskt kan föra in investeringar i förebyggande åtgärder som en tillgång i kommunens balansräkning, på samma vis som man kan göra med exempelvis byggandet av ett nytt kommunhus. Inom det privata näringslivet bokförs ofta immateriella tillgångar, såsom kunskap, och så kan kommuner också göra.
Många exempel på hur man kan tänka och arbeta rent praktiskt, för att spara pengar och lidande, ges i rapporten. Det vore bra om denna rapport blev spridd läsning bland politiker och tjänstemän.
(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist)
One Comment on “Eva-Lotta Hultén: Investeringar i förskolan – tillgångar i kommunens balansräkning”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack för att du tar upp det som jag anseer vara viktigast när det gäller skoldebattren – att satsa tidigt för att ge bättre förutsättningar till ett aktivt vuxenliv! Synd att vi saknar jut ditt perspektiv hos mången såväl politiker som pedagogisk förskare. Vi måste se skolans verksamhet ur ett verkligt barnperspektiv, se vad som är poitivt för ett barns positiva utveckling – trygghet och kontinuitet. Därför bör det ske en pedagogisk samverkan under de viktigaste åren när det gäller ett demokratiskt vuxenblivande, dvs åren 4 – 9 år. Istället för att satsa på just detta, som även är ett viktigt förebyggande arbete, så talar man mest om hur många som börjar i gymnasiet eller senare i högskolan. Det behövs därför såväl en verklig gemensam grundutbildning och kvalificerad forskning för just dessa åldrar, dvs. för dagens utbildning av förskollärare, fritidspedagoger och ”lågstadielärare”. Ska vi fortsätta att utveckla barn till att kunna fungera i framtidens kunskapssamhälle måste det bli en skolreform som blickar framåt istället för dagens debatt om att ”återställa” skolan till hur den var för femtio år sedan. Det är dags att se skolan ur ett barnperspektiv, precis som Eva-Loptta Hultén gör, men som vare sig pedagogiska forskare eller mången partipolitisk skodebattör mycke sällan gör.
Nils Westberg