Eva-Lotta Hultén: Pisa – ett test av skolans mjuka värden

Senare i höst presenteras de senaste Pisa-resultaten och det kan då bli värt att påminna sig om vad Andreas Schleicher, högste ansvarig för testerna, ser som en framgångsrik väg till höjda resultat: fördjupade kunskaper, elevers emotionella utveckling och en holistisk syn på skolan som en angelägenhet för hela samhället. (red.)

”Svenska elever tycks generellt klara sig bättre på faktauppgifter än på mer analyserande uppgifter.” Ett enkelt konstaterande om våra Pisa-prestationer men sprängstoff i den svenska debatten (hämtat ur boken ”Pisa under 15 år”).

De senaste åren har det funnits starka svenska röster för ett ökat fokus på faktakunskaper i skolan. När jag tar upp frågan med Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisa-testerna, på hans rum i OECD:s byggnad i utkanten av Paris tycks han bli upprörd över hur Pisa använts för att legitimera sådana idéer; svenska elever är ju redan bra på fakta och Sverige är, menar han, ett utmärkt exempel på ett land där utbildningen blivit ”a mile wide but an inch deep”. Svenska elever är främst dåliga på att använda sina kunskaper men också på djupare, konceptuell förståelse. Och han skulle inte säga det om han inte kunna se exakt det i Pisa-resultaten, slår han fast.

När jag träffade Andreas Schleicher förra gången, på en internationell utbildningskonferens i London 2016, sa han att Sveriges mottagande av Pisa skiljer sig från de flesta andra länders. Medan vi i Sverige hämtat stöd i Pisa för en mer konservativt inriktad skola har andra länder snarare gjort sina skolsystem mer inriktade på förmågor och värden. När jag nu tar upp frågan igen säger han att svenska politiker har använt Pisa för att förstärka policyidéer som de skulle ha genomfört i vilket fall. Forskare har kallat fenomenet policy projection: att titta på andra system för idéer, men i själva verket bara välja att se det som kan tyckas understödja det man själv redan tyckte. Forskarna Sam Sellar, Greg Thompson och David Rutkowski skriver i sin bok ”The global education race”: ”Kom ihåg att en av Pisas huvudfunktioner är att öppna dörrar för policyförändringar men det garanterar inte att sådana förändringar kommer bygga på forskningsevidens snarare än att drivas av en viss politisk agenda.”

Polariseringen kring Pisa har i Sverige varit stark. För somliga tycks svenska skolans mål närmast ha reducerats till att prestera bra på Pisa och vissa har avfärdat allt som skulle kunna tyckas vara något annat än fullt fokus på mätbara kunskaper som flum. Andra har ställt sig kritiska till att PISA alls tillmäts betydelse för hur svensk skola ska arbeta (jag har fått intrycket att en del blandar ihop den grunda debatten som följer i testens spår med testen själva). OECD, har det också fnysts, är ju en organisation för ekonomisk utveckling – varför ska de alls tycka till om skolan?

Personligen tycker jag det är rimligt att även organisationer för ekonomisk utveckling får tycka till om skolan, men konstaterar att många nog har missat att OECD nu står på två ben och är en organisation också för socialt välbefinnande. Det är något som syns tydligt på skolområdet. Så gott som alla jag intervjuar på utbildningskontoret (ett femtontal personer) säger att utbildning måste ses ur ett holistiskt perspektiv, där inte bara elevernas akademiska utveckling utan också den känslomässiga, sociala och hälsomässiga räknas in. Några av de nyaste studier man dragit i gång handlar om betydelsen av kreativitet och kritiskt tänkande och hur man kan främja det, samt om betydelsen av socialt och emotionellt lärande och hur skolan kan utveckla det genom framför allt val av undervisningsmetoder.

Medan vi i Sverige hämtat stöd i Pisa för en mer konservativt inriktad skola har andra länder snarare gjort sina skolsystem mer inriktade på förmågor och värden.

Den som faktiskt tittar på Pisas mätningar eller allt det andra underlag som OECD tar fram på utbildningsområdet, med tillhörande analyser, kan lära sig oerhört mycket. Det finns däremot mycket lite stöd att hämta för en mer konservativ skola som ägnar sig mer åt fakta och mindre åt kritiskt tänkande, kreativitet och sociala förmågor.

Varför har det då blivit som det blivit i Sverige?

Vi svenskar gillar att se oss som rationella och siffror framstår för många som höjden av rationalitet. Men som de flesta människor tycker vi också om att göra komplexa frågor enkla. Att förstå Pisa-rankingens siffror är enkelt, de är bara som vilken ligatabell i fotboll som helst.

Många av de övriga siffror Pisa-testerna ger är svårare att ta till sig. En annan förklaring kan så klart vara att OECD själva har varit duktiga på att marknadsföra Pisa genom rankingarna. Att få uppmärksamhet och uppfattas som en viktig angelägenhet ökar chansen för fortsatt finansiering, som forskarna bakom boken ”The global education race” konstaterar. Kanske är tanken att genom att kasta in rankingarna som en bomb skapa uppmärksamhet som också leder till intresse för alla mer detaljerade resultat som utvinns ur testerna?

Det är svårt att veta om det fungerar eller om effekten kanske i stället är precis den omvända. De jag pratar med på OECD:s utbildningskontor är i alla fall noga med att framhålla att det är analyserna som verkligen kan hjälpa länder att utveckla sin utbildning och att placeringarna ofta inte ens är statistiskt säkerställda; det vill säga att den som ligger femma mycket väl egentligen kan ligga nia. Bättre, har en del tyckt, skulle därför vara att dela in länder i hög-, medel och lågpresterande och sluta presentera rankingar.

Att det faktiskt skulle hända känns emellertid inte så troligt. En del i vår förkärlek för rankingar är att vi lever i ett samhälle som är sportifierat och folk känner igen sig när komplexa frågor ser ut som enkla tävlingar. Det ses också som fint att vara tävlingsinriktad och många triggas väldigt starkt av att försättas i något som de uppfattar som en tävling.

Men om vi nu vill ”vinna” i utbildning (och det tycks ganska många vilja; på Socialdemokraternas kongress nyligen fastslogs till exempel att ”Sverige har tidigare haft det mest jämlika och högpresterande skolsystemet i världen. Dit ska vi ta oss igen”) hade det kanske varit bra med ett större intresse för vad OECD nämner som framgångsfaktorer för framtiden.

Andreas Schleichers utläggning kring det förvånar antagligen många i den svenska skolvärlden, antingen de är positivt eller negativt inställda till Pisas stora inflytande på debatt och policyutveckling. Han slår fast att vi inte vet vilken kunskap och vilka förmågor morgondagen kommer kräva och säger att när han pratar om sociala och emotionella förmågor kallar folk det för ”mjuka förmågor” men han tänker tvärtom. De mjuka förmågorna är de svåraste och också de som består. Han är själv naturvetare men säger att mycket av det han studerade inte längre är relevant.

Framtidens skola sätter värden i centrum och ser karaktären som ett uttryck för hur eleverna tillägnat sig dem. Den bygger undervisning för att stärka kvaliteter hos eleverna.

Karaktärsegenskaper som empati, resiliens, nyfikenhet och mod varar däremot och hjälper unga att finna sin väg i en allt mer flyktig och komplex värld. Han vill vända upp och ned på vårt synsätt och gå ifrån idén att skolan ska lära elever hårda färdigheter och sedan lite mjuka på toppen. Framtidens skola gör det omvända. Den sätter värden i centrum och ser karaktären som ett uttryck för hur eleverna tillägnat sig dem. Den bygger undervisning för att stärka kvaliteter hos eleverna. Och det gäller alla ämnen. I idrott ska läraren inte bara göra eleverna atletiska, och matteläraren ska inte bara lära ut matte, utan man behöver alltid fråga sig: lär sig eleverna att ta ansvar för sig själva och andra, utvecklar de mod, ledarskap?

Det är kanske säkrast att jag lugnar alla med att Andreas Schleicher också tycker att faktakunskaper är viktiga, men han vill hellre se mindre omfattande kursplaner med större möjligheter till fördjupning och utvecklande av förmågor. Han får något milt över rösten när han pratar om Sverige lite längre tillbaka i tiden, före reformerna på 90-talet och framåt. Han beskriver Sverige då som ”den gyllene standarden” för utbildning och säger att vi undervisade i många av de saker OECD:s utbildningskontor lyfter fram i dag. Det var en skola av värderingar och djupinlärning. Sedan förde idén med skolpeng med sig tanken att man väljer en produkt åt sina barn. Men utbildning fungerar bara om den är allas angelägenhet och allas intresse och om alla gör sitt bästa: elever, föräldrar och lärare, säger Andreas Schleicher. Det här, tycker han, är något som Sverige har förlorat och det har påverkat undervisningen i en ytlig riktning där man mest intresserar sig för vilket som är det enklaste sättet att överföra maximal mängd kunskap.

Sverige har sjunkit i Pisa-mätningarna i många år men gick upp lite grann i den senaste, vars resultat kom 2016. Andreas Schleicher menar att det beror på större ansvarstagande från regeringen, bättre hantering av skolvalet och att vi uppmärksammat vikten av likvärdighet mer, så han är trots allt hoppfull inför framtiden. En mer holistisk syn på skolan kanske också kan skönjas? Enligt Pisas chefsanalytiker Miyako Ikeda går höga prestationer i Pisa hand i hand med ett större intresse för allt det andra som OECD:s olika studier undersöker, som elevers välbefinnande, deras globala kompetens, elevers och lärares innovativa förmågor och hur man kan främja social och emotionell utveckling.

Pisa-delarna som rankningen bygger på mäter viktiga saker, men det är värt att komma ihåg att urvalet har gjorts utifrån vad alla bidragande länder kunnat komma överens om är viktigt, och vad som är kulturellt överförbart. Det är inte detsamma som att just detta är viktigare än annat. Miyako Ikeda slår fast att det inte heller är OECD:s intention att länder ska fokusera sin utbildning främst på läsning, matte och naturvetenskap. De som tror det har missförstått, säger hon med emfas. Varje land som deltar i Pisa har ett mycket stort eget ansvar för att resonera kring vad de tycker är viktigt och vilka mål de vill ha för sin utbildning.

När nya Pisa-resultat kommer i december är det kanske bra om vi kan komma ihåg att Pisa är ett mått bland många andra, och att faktaförmedling rimligen bara är en del av skolans komplexa uppdrag i en snabbt föränderlig värld.

 

Eva-Lotta Hultén är journalist och författare och skriver återkommande om skola, bland annat på S.O.S. Artikeln har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter (2019-06-03)

 

Referenser

Sellar, S., Thompson, G., & Rutkowski, D. (2017). The global education race: Taking the measure of PISA and international testing. Brush Education.

 

Bild av LaterJay Photography från Pixabay

3 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Pisa – ett test av skolans mjuka värden

  1. Läs Forskning och Framstegs uppgifter om PISA och TIMSS. Hulténs text verkar vara reklamtext för OECD i Paris. Nu kompletterat med sociala förmågor.
    Kunskap A ger starka och allvarsamma krafter. En naturvetare som jobbar med annat förlorar relevansen för sitt ämne.
    Sveriges framtid ligger i att elever/studenter/medarbetare jobbar med sitt personliga Kunskapskapital A.
    Kunskap H hos Romer är Pythagoras sats från ca 500 år före vår tideräkning. Kunskap H betyder INTE färskvara.

  2. För varje inlärningsmål finns en relevant inlärningssituation. För mjuka kunnandemål krävs andra inlärningssituationer än för hårda, mätbara kunskapsmål. Varje inlärningssituation kräver en relevant yttre organisation. Den yttre organisation vi nu har med fokusering på mätbarhet och betyg, korta lektionspass och detaljerade kursplaner för varje skolämne är anpassad till de hårda kunskapsmålen. Den fungerar inte för mjuka kunnande mål som kräver mer av elevaktiva arbetssätt som fältarbete, grupparbete, rollspel osv. Därför har de mjuka målen satts på undantag i skolan. Detta trots att detta kunnande kommer att bli allt viktigare för eleverna i den framtid som väntar dem med hotande miljökollaps. Läs artiklarna ”Hybridskolan” på sidan 105 och ”Vad kunskap väl inte är” på sidan 110 i boken Tumskruvsfabriken och ”Kunnandet är viktigare än kunskaperna.” http://perackeorstadius.se/pdfBocker/tumskruvsfabrikenV.pdf http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/kunnandeViktigare.pdf

  3. Fram till den 23.10 2019 tar Skolverket emot synpunkter på förslagen om revidering av Lgr 11. Tyvärr är förslagen lagda med de ROT-METAFORER som Lgr 11 redan lyckats NAMNGE och få ERKÄNT.
    Hulténs reklam för OECDs “sociala och emotionella tillägg” och Orstadius “mjuka kunnande” förstärker Lgr-11-pendeln. Skolan svänger bort från Kunskap i Sak, dvs det personliga kunskapskapital A, som Romer talar om.
    http://www.kunskapsvetenskap.se
    /Lgr 11 – Lärandets rotmetaforer revideras inte!/

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »