Eva-Lotta Hultén: Skoldemokratin viktigare än någonsin

De senaste decennierna har frågor om skolans arbetsformer hamnat i skymundan för frågor om elevers prestationer. Bara PISA-resultaten är höga så ordnar sig resten, eller? Ändamålen helgar medlen, heter det. Men hur utbildas demokratiska medborgare? Denna fråga har blivit allt mer akut de senaste decennierna, i skuggan av ökade motsättningar och antidemokratiska rörelser. Det är dags att åter föra upp demokratifråga på agendan, menar Eva-Lotta Hultén (red.).

”Det är fullkomligt oacceptabelt!” Mannen framför mig var anställd av en kommun för att stävja våldsbejakande extremism i skolorna. Jag var inbjuden för att prata om vad det är som driver unga in i våldsbejakande extremism och hur man kan förebygga det. En annan person i sällskapet hade just berättat om något rasistiskt som en elev på skolan sagt och det vilade en energisk aggressivitet över hans kraftiga fördömande. Han var stridslysten. Inga snorungar skulle tillåtas gå och bli högerextremister under hans auktoritära överinseende.

Utvecklingen i samhället ropar efter människor med demokratiska värderingar som kan och vill ifrågasätta och handla och som vet att de har rätt att göra det. Demokrater formas knappast i en auktoritär institution, under auktoritära ledare. Därför behöver unga människor få känna vad demokratin innebär för dem. De behöver skolas in i den och se och förstå både de privilegier och det ansvar som följer med att tas på allvar som en demokratisk varelse.

Utbildningsfilosofen Gert Biesta skiljer på utbildning för demokrati och utbildning genom demokrati. Det första är att förbereda barn för ett framtida deltagande i demokratiskt liv genom att lära dem om demokrati: låta dem öva på rådslag, kollektivt beslutsfattande och hantering av olikhet och att främja en positiv inställning till demokrati. Utbildning genom demokrati innebär istället att ge eleverna reella demokratiska erfarenheter i en skola som genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt och styrelsesätt. Men Biesta menar att det finns likheter mellan dessa synsätt. Båda handlar om att förbereda eleverna för ett framtida liv. Han menar att den fråga vi också bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn och elever ska kunna handla? För det krävs lärare som visar ett verkligt intresse för sina elevers initiativ och steg i världen. På en plats där människor inte ges utrymme att handla kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett riktigt demokratiskt sätt.

Sedan några år tillbaka har man på Jenaplanschule i staden Jena i östra Tyskland infört ett nytt ämne som kort och gott kallas Ansvar. På ansvarslektionerna blandas elever från alla årskurser för att diskutera hur man kan förbättra saker på skolan och se till att de blir gjorda. Det kan handla om att minska matsvinn, fixa ett regnskydd över cykelställen eller få till egen honungsproduktion på skolan. Man har också en partnerskola i Nicaragua som ett företag lett av elever arbetar med att stötta på olika sätt. I årskurs 7-9 har man ytterligare ansvarslektioner då man jobbar med att påverka och förbättra saker utanför skolan, som att utsmycka den nya idrottshallen i Jena.

”Det är ett sätt att utbilda i demokrati och i hur man deltar i samhället”, förklarar skolans rektor Frank Ahrens för mig när jag är där på besök.

Ett av en demokratis allra viktigaste tillgångar är tillit. I ett samhälle med låg tillit till institutioner och andra människor fungerar demokratin sämre än i ett med högre tillit och människor upplever lägre livskvalitet. Idag jobbar starka krafter för att underminera tilliten i samhället. Att förstå hur samhället fungerar och känna sig trygg är viktigt för tilliten, men det är mellanmänskliga relationer som ger oss våra konkreta erfarenheter. För de flesta unga människor är skolan den mest påtagliga representanten för samhället i deras liv. Eleverna behöver genom skolans personal få känna att samhället bryr sig om dem, deras utveckling, behov och tankar.

Tillit hänger också ihop med solidaritet ‑ förmågan att känna sig vara del i ett vi som är värt att kämpa för. Tillit och solidaritet är grundläggande värden som elever bör få chans att utveckla i skolans hägn, både för sin egen skull och för vår demokratis. Om vi misslyckas med att ge unga dessa värderingar är de öppna för diverse konspirationsteorier och fördomar mot människor som avviker.

Idag rekryterar extrema rörelser unga på nätet och ibland utanför skolor. Radikaliserade elever finns redan innanför skolans väggar, påverkar andra elever och gör undervisningen svårare för många lärare. Att fördöma extrema, antidemokratiska idéer eller skälla på dessa elever fungerar inte. Det som har effekt mot extremism och antidemokrati är inte ännu mer strikt auktoritet utan mer demokrati.

Tyvärr tenderar skolan att tysta ner och negligera extrema åsikter snarare än att möta dem men för att förebygga och motverka extremism måste lärare vara öppna för att lyssna, hjälpa sina elever att själva pröva och ifrågasätta sina tankar och vare sig rygga eller slå bakut när unga uttrycker värderingar som ligger långt från de egna.

I rapporten Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally. What works? framhåller Lynn Davies, professor i internationell utbildning, också vikten av att fokusera på vad eleverna bör bli, och mindre på vad de inte bör bli. Förbjuda mindre, puffa och uppmuntra mer. Ha de stora målen för ögonen hellre än flit och gott uppförande på stubben. Civilkurage, samförstånd, respekt, källkritik, tolerans och kritiskt tänkande måste genomsyra undervisningen och vara en naturlig del av elevernas liv i skolan.

Att lära sig leva tillsammans är ett lärande som alla andra. Man behöver få öva, tillåtas att göra fel och få ledning av dem som kan mer.

På Jenaplanskolan är lärarna tydliga auktoriteter. I Tyskland tituleras fortfarande lärare med herr/fru och efternamn och så även på Jenaplanskolan. Men samtidigt finns en enorm tillit till elevernas egna förmågor och klokskap. Skolan har ett mycket aktivt skolråd där representanter från årskurs fyra till och med gymnasiet möts för att diskutera och fatta beslut. Regler för mobilanvändning och rastaktiviteter har fattats där. Rådet är också remissinstans för alla viktiga beslut som fattas av skolledningen och har ansvar exempelvis för den stora gemensamma temavecka då elever från hela skolan arbetar tillsammans kring olika projekt, som att sätta upp en musikal, lära sig mer om tolerans eller fylla Jenas buss- och tågstationer med kultur av olika slag.

Elever ges i hög utsträckning ansvar för både sitt eget lärande, att hjälpa varandra och att planera delar av undervisningen. De tillfrågas på ett självklart sätt vad de tycker om både sina egna insatser och lärarnas. Vid mitt besök på skolan var det en elev, Alba Dunbar som gick i årskurs 10, som hade huvudansvaret för att guida mig runt och berätta om skolan, vilket hon gjorde på ett alldeles utmärkt vis.

När elever tillåts vara delaktiga i beslutprocesser utvecklar de ansvarskänsla, ledaregenskaper, kommunikationsförmåga, förmåga att lyssna på andra och att uttrycka sig. Engagemanget för skolan ökar och mobbning och rasism minska^⁠r, enligt rapporten Delaktighet för lärande, från Skolverket.

Skolans arbetsformer inverkar dessutom på hur eleverna ser på sig själva, sin egen kapacitet och sitt värde.^⁠ Vill vi att de ska förvänta sig demokrati och möjligheter till inflytande i olika sammanhang de kommer möta i livet? Eller vill vi skicka med dem att de ska köpa läget, oavsett vad?

Värderingar och handlingsmönster överförs inte bäst genom att man talar om vilka som är de goda och rätta, utan genom hur skolan arbetar, hur vuxna bemöter varandra och eleverna, vilka beteenden som uppmuntras, vilka arbetsformer som främjas. Elevdemokrati betyder inte att eleverna ska ges sista ordet om allt, bara att de i demokratisk ordning får rätt att höras och påverka.

För den som fått med sig att man själv och alla andra har både rätt och möjlighet att tänka och handla annorlunda än gruppen ter sig världen på ett helt annat sätt än för den som tränats i att vara till lags och lyda och lärt sig att makt ger rätt.

Psykoanalytikern Erich Fromm menade att vi måste skilja på rationella och irrationella auktoriteter. Den rationella auktoriteten står på en grund av kompetens. Den ger effektiv hjälp utan att kräva irrationell eller skräckfylld beundran i gengäld. Relationen präglas av jämlikhet, utom i det avseende där den rationella auktoriteten besitter mer kunskaper eller större duglighet.

Den irrationella auktoriteten bygger sin överhöghet på makt av fysisk eller psykisk art och kan använda sig av reella maktbefogenheter eller spela på ängslan och hjälplöshet hos dem den möter.

Irrationell makt kan till exempel vara att som lärare säga att elever inte får ha mössor på sig inomhus, utan att kunna ange ett bra skäl (”jag ser inte ditt ansikte” är ofta helt enkelt inte sant). Allt vi säger åt andra att göra som vi inte kan motivera klokt när vi ifrågasätts är irrationell makt.

Den som istället utövar rationell makt hänvisar till sin större erfarenhet och kunskap och kan ge konkreta skäl när den vill att andra ska bete sig på ett visst sätt eller ta in viss kunskap. I ett demokratiskt klassrum använder läraren rationell makt och låter elever få träna på makt och ansvar utifrån sina förmågor.

De yttre förutsättningarna för en demokratisk skola kan bli mycket bättre. Vi behöver få bukt med växande bostads- och utbildningssegregation. Men skälen till att jobba demokratiskt i skolan är akuta. Vi vill väl inte fostra till passivitet och anpasslighet och riskera att åstadkomma människor som, hur kunniga de än må vara, skulle bli utmärkta kuggar i vilket fascistiskt maskineri som helst?

Skolan är den enda plats där vi gemensamt har möjlighet att utmana och utveckla människors tankar, känsloliv och förmåga att leva och fungera tillsammans med alla sorters människor. Skoldemokratin behövs nu, och den behöver vara på riktigt.

Eva-Lotta Hultén

Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter.

Bild: Mic Narra, Unsplash.

Referenser

Biesta, Gert (2006). Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid.

Davies, Lynn (2018). Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally. What works?

Herz, Marcus (2016). Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism.

Rothstein, Bo (2011). Social tillit, lycka, korruption och välfärdsstat. I S. Holmberg, L. Weibull, & H. Oscarsson (red), Lycksalighetens ö: fyrtioen kapitel om politik, medier och samhälle. SOM-institutetet.

Skolverket (2015) (Eva Algerby och Ulrika Bergmark). Delaktighet för lärande.

UNESCO (2016). A Teachers Guide on the Prevention of Violent Extremism.