Eva-Lotta Hultén: Traditionalism eller progressivism i skolan?

Det senaste året har alltfler börjat ifrågasätta idéerna om hårdare krav och tidigare betyg i skolan. Det gäller även liberala debattörer, och från lärar- och forskarhåll har kritiken varit skarp. När remissvaren på förra regeringens utredning om att införa betyg från årskurs fyra kom i november, var alla tunga skolinstanser utom SKL negativa. Regeringsskiftet medförde att vi var många som hoppades på en ny skolpolitik men riktigt så enkelt blev det nu inte. Det ger anledning till oro även för kommande kunskapsresultat.

När Jan Björklund förra året presenterade sin utredning om forskningsstödet för hans reformer (Det tar tid), konstaterade den handplockade utredaren på punkt efter punkt att stödet antingen var svagt, obefintligt eller att det saknades forskning. Björklund hävdade ändå att rapporten visade på goda effekter för hans reformer (och eftersom journalister idag inte har tid att läsa långa utredningar så uteblev ifrågasättandet).

Förvrängning är en metod som Björklund använt sig av under hela sin karriär som skoldebattör och skolminister. När han började hävda att det gick dåligt för den svenska skolan presterade Sverige exempelvis över, eller en bra bit över genomsnittet i alla Pisa-delarna. Men Jan Björklund har varit skicklig på att formulera sig och servera medierna det de vill ha: kris och konflikter.

Journalister har alltså inte varit svårbedda när det gällt att framställa en kamp mellan dem som är emot kunskap, de flummiga, och dem som är för; trots att några debattörer som är emot ”kunskap” inte finns. Bara debattörer som vill nyansera synen på vad kunskap är, vilken kunskap som är viktig och på hur skolan bör arbeta för att förmedla den. I spalter och debattprogram har det också varit fritt fram för vilt tyckande utan grund i någon kunskap om hur lärande går till. Lite paradoxalt eftersom de där tyckarna ju så unisont framhållit vikten av mer kunskap i skolan. Är kunskapsinhämtning bara för elever?

Så har den tydliga kampen mellan ”kunskapsskolan” och ”flumskolan” blivit ett självspelande piano de senaste 15 åren. Men inte mycket är nytt när det kommer till skolan. Under hela 1900-talet har striden mellan ”traditionalister” och ”progressivister” rasat. Kort sammanfattat anser de förra att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och är lätt mätbart, och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap.

Liten historisk utvikning

Det var kring det förra sekelskiftet som ett ifrågasättande av den etablerade skolan började få fäste både i USA och i Europa. Nytänkarna vände sig emot skolans fixering vid drill och disciplin, den skarpa ämnesuppdelningen och bristen på anpassning till individerna. Den amerikanske pedagogen John Dewey drev en experimentskola i Chicago där ett friare undervisningssätt prövades och han blev progressivismens främste företrädare. Inte bara tankens utan också handens kunnande skulle ses som viktigt. Eleverna skulle uppmuntras att tänka och ifrågasätta, ämnesuppdelningen brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Hans idéer fick stor spridning. I Sverige fick Ellen Keys bok Barnets århundrade, med liknande tankar, stort genomslag och spreds även den internationellt. Men det är skillnad på teori och praktik. Visserligen öppnades skolor som byggde på progressivismens idéer. Göteborgs högre samskola, som startade redan 1901 (av en grupp liberaler) och internatet Viggbyholmsskolan, som drog igång 1928, är några exempel, men de var få. Något bredare genomslag i skolan generellt var det inte tal om. Efterhand smög sig Deweys idéer ändå in i skolmedvetandet och i läroplanerna, både under socialdemokratiskt och så småningom borgerligt styre. Exempelvis folkpartiet stod periodvis tydligt på den progressiva sidan (den så flumanklagade läroplanen från 1994 antogs under borgerlig regering, liksom den föregående från 1980; så när Jan Björklund går på om den socialdemokratiska flumskolan måste det alltså vara den skola som styrdes av läroplanen från 1969, och dem före det han avser).

Under 70-talet kan man börja tala om en ”statsprogressivism” i Sverige med stark inriktning på individualisering av undervisningen – men i övrigt ganska urvattnad, som progressivism betraktad. Det fanns ändå de som tyckte att allt hade gått för långt och ville se en återgång till det som varit. Den så kallade Kunskapsrörelsen växte sig under slutet av 70-talet och början av 80-talet stark. Skolan anklagades för slapphet, låga krav och bristande ordning. Dess företrädare ville se traditionell undervisning, mer prov, läxor och betyg, färre grupparbeten och mindre elevinflytande. Ändå gick det bra för de svenska eleverna. Så vad handlar traditionalisternas oro om? Är det en rädsla för det man har svårt att begripa?

Det är inte lätt att förändra skolan

Alla har vi gått där, alla vet vi hur en riktig skola ”ska” se ut. Traditionalisternas budskap har en fördel gentemot progressivisternas genom att vara enkelt: tala om för eleverna vad de ska kunna, förhör dem, sätt betyg, klart. Progressivisterna envisas med att resonera och relativisera – det de säger kräver mer ansträngning att förstå. Det kräver helt enkelt den förmåga att reflektera och tänka kritiskt som de förespråkar att skolan ska arbeta med att utveckla.

Samtidigt har det ibland funnits fog för en del av traditionalismens kritik mot det progressiva arbetssättet. På sina håll har det förekommit för mycket ogenomtänkt grupparbetande, elever i behov av styrning har släppts vind för våg, och kanske söker inte alla elever kunskap av sig själva. Men lösningen på det kan inte vara att avskaffa grupparbeten eller eget arbete, eller att utgå från att barn bara lär sig med hjälp av piskor och morötter. Samhället behöver ju människor som kan arbeta i grupp, därför bör barn träna på det i skolan. Vi behöver människor som kan ta ansvar för sitt eget lärande och driva projekt, därför behöver de träna på det med. Samhället behöver också nyfikna människor som vågar ta initiativ, därför måste skolan vara försiktig så att man inte tar de egenskaperna ur eleverna. Inte bara vad vi undervisar om utan också hur är av stor betydelse för hur barn lär och utvecklas. Och barn är inga datorer som ska programmeras, relationer spelar roll. Ropen på att lärare bara ska undervisa och inte behöva lägga kraft på det sociala är absurda. Framför allt för yngre barns lärande är relationen till läraren mycket viktig. Forskaren Lennart Grosin, som studerat vad som gör skolor effektiva, kallar det för pedagogisk kärlek.

Dagens progressivister hävdar att ansvarstagande, samarbetsförmåga, initiativkraft och kritiskt tänkande inte är något man enkelt kan mäta. Traditionalismens rigida kunskapssyn och mätfixering riskerar därför få dessa, och många andra svårmätbara förmågor, att hamna i skymundan. Det gynnar varken samhället eller individerna på sikt, och det riskerar dessutom att få många unga att tycka att skolan är dödande tråkig. Varför ska vi göra så, när det nu inte finns några kända motsättningar mellan faktakunskapande och eget tänkande, initiativtagande, elevinflytande och kreativitet? Tvärtom, den som drivs av lust att lära lär sig bättre och kunskaperna sitter kvar längre.

Internationellt börjar mät- och disciplinkulturen att förlora mark

Striden mellan traditionalister och progressivister är idag, precis som för hundra år sedan, internationell. I USA fick traditionalisternas vurm för tester, kontroller och tragglande starkt fäste under president Bush, med bland annat programmet No child left behind. Barack Obama tog över stafettpinnen och implementerade Race to the top. Men denna mät- och disciplinkultur har börjat möta alltmer motstånd.

En av de främsta kritikerna är numera Diane Ravitch, utbildningsprofessorn som en gång var med och utformade No child left behind. Hon har, efter att ha studerat effekterna, kommit till slutsatsen att de reformer hon då rekommenderade är kontraproduktiva och skriver nu kritiska böcker och artiklar om det negativa med mätande och testande. I sin bok The death and life of the great american school system konstaterar hon: ”Skolan misslyckas om elever lämnar den med kunskapen om hur man väljer rätt svar på en fleralternativsfråga men är oförberedda för att leva tillfredsställande liv, agera ansvarsfulla medborgare och göra goda val för sig själva, sina familjer och samhället.” Och i våras skrev hon tillsammans med en lång rad skolforskare från bland annat USA, England, Nya Zeeland, Canada och Sverige ett öppet brev, publicerat i The Guardian, till OECD:s utbildningsenhetschef Andreas Schleicher, där de uttryckte sin stora oro för vad Pisa-testerna (som det är OECD som står bakom) gör med skolsystemet: mätfixering, kortsiktighet, ytlig syn på lärande, en reducering av skolans uppgift till att bara handla om samhällsekonomi och inte om demokrati och välbefinnande, främjandet av vinstdrivande företag i skolans värld, ökad stress för både lärare och elever, mindre professionell frihet för lärarna och en mer ensidig undervisning.

Också i Sverige har kritiken mot det myckna testandet, tidigare betyg och mer disciplin alltså börjat komma upp. För inte länge sedan hade traditionalisterna det självklara tolkningsföreträdet och närmast monopol på att synas i medierna. Så är det inte längre och det har vi alla stor anledning av känna hoppfullhet inför. Människan och lärandet är så oerhört mycket mer komplext och fantastiskt än vad traditionalismen låter oss tro.

(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist. Texten har för ett par veckor sedan varit publicerad i DN)

6 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Traditionalism eller progressivism i skolan?

  1. Svaret måste bli :Ingen -ism i skolan eller någonstans! Lustigt nog hävdar de som kallar sig proggresiva att mätning inte är relevant, Men det är endast ifråga om gammaldags mätbara kriterier som dagens skola brister. När det gäller att skapa sociala initiativrika’t obrutna ungdomar är vi världsbäst, frågan är om det vore bättre om de också kan stava och räkna rätt? Eller skall vi relativera matten så att ganska rätt blir tillräckligt? Nr det gäller kunskaper är min erfarenhet av barnens sex olika skolor på nittiotalet att de är väldigt relativa, då vi inte tillhandahåller några läroböcker som har all fordrad kuskap, utan nästan alla lärare jobbar med eget material… Det blir då en slump vilket urval ens lärare råkar göra. Det spelar ringa roll i många ämnen som mycket väl kan läsas utan sammanhang, men för att börja fördjupa lärande och tankar kring historia, är det nödvänfdigt att veta vad som faktiskt inträffat, däremot skall vi givetvis inte lära ut tolkningar, utan vitsen är att småningom våra begåvade barn kommer att ställa samman fakta på ett nytt och mer relevant vis än Olaus Petri och Marx, vilkas historiesyn fördunklat tänkandet hos senare generationer.
    Jag tror det är dags att att överväga det antika Greklands syn på kunskap. de delade efter Aristoteles analys in studierna i historia som omfattade befintlig kunskap i alla ämnen, konst, dvs vad franmännen kallar les beaux arts, idrott,och viktigast! Filosofi som rymde matematik, logik och allt annat som lär oss tänka och skapa ny kunskap. I dag har i princip varje barn närmast omedelbar tillgång till alla fakta både vi i femmankunskap, vem som vet mest och djupare vetenskap med knapptryckningar det är meningslöst för skolan att konkurrera med att lära ut fakta. Men verktygen för att behandla fakta medmåste den ge,alltså mer vad grekerna kallade filosofi och mindre plugg av fakta. Ge ungdomarna förtroendet att lösningarna finns hos dem, inte hos nu avlidnas ungdomsteorier. Låt dem baxna över det fantastiska tänkandet hos antika personer, nr de känner sig mogna, men lär inte ut att något är färdigtänkt, mänskligheten har bevisligen inte lösningarna ännu, så vi behöver sinnen som är öppna utan lärare som tror att det betyder marxism, liberalism, islam eller annat som visat sig så bristfyllt! Glöm ism!

  2. Lärandet är socialt. Därför är relationer avgörande för inlärningen. Då är det viktigt att elever dels förstår fakta och faktas relation till varandra. För att detta ska lyckas måste man behärska ämnet i kombination med andra ämnen. När man lyckas i kunskapsblivandet är det avgörande att kunna ords betydelse och förmågan till kritiskt tänkande. I övrigt är fakta som kunskap en flyktig materia över tiden och inte så lätt att en gång för alla fastslå.

    Så lärandet är en tango för två: http://www.pluraword.blogspot.se/2015/01/kravs-tva-for-tango.html

  3. Eller kan det vara så att den utbildningsfilosofiska inriktningen m”Rekonstruktionism” är framtidens melodi. Rekonstruktionism “utgår från att skolans verksamhet skall baseras på kultur- och samhällskritik i syfte att identifiera samtidens kulturella och sociala problem – demokratins problem, etnisk och könsmässig jämlikhet, miljö- och överlevnadswfrågor etc. – och att arbeta för förändring/förbättring av samtida kulturer och samhällen. Skolan ska vara framtidsinriktad, visionär och ha en utopisk målsättning (det goda samhället) och utnyttja den samtida framtidsforskningen (Stensmo, 2007 s. 239).

    Stensmo ställer rekonstruktionism i ett motsatsförhållande till Perennialism, där perenn = evig, sändigt återkommande. Vilket innebär att perennialism utgår från att skolans verksamhet skall baseras på mänsklighetens eviga, ständigt återkommande frågor om sant och falskt, rätt och fel, ont och gott etc. Människans grundläggande visdom finns inom filsofers, författares och konstnärers klassiska verk från antiken till nutid.

    Dvs- rekonstruktionsim och perennialism inriktas på en tidsdimension – framtid (rekonstruktionism) respektive det förflutna och återkommande (perennialism).

    En annan utbildningsfilosofisk dimension utgår från ämnet (essentialism) respektive eleven (progressivism).

  4. Mothuggen till din framställning finns inte oväntat på Johan Kants blogg, som valt att missuppfatta det mesta och placera in dig i ett “pedagogikens illuminati”. Min bedömning är att de (blogg m komm) jagar ett (för mig) okänt villospår. Din beskrivning är utan (min) tvivel vederhäftig.

  5. Ja, det är ju välkänt att jag ingår i en konspiration för att ta över all världens skolor med “proggpedagogik”. Helst vill vi att det ska gå riktigt illa för “underklassens barn”. Högsätet för sammansvärjningen finns visst här på Skola och samhälle. 🙂

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS