Skola och SamhälleEva-Lotta Hultén: Varför skolan bör återförstatligas
Eva-Lotta Hultén fortsätter den diskussion som startades i S.O.S. i förra veckan med artikeln ”Kommunaliseringen – ett försvarstal”. Hultén är för ett återförstatligande. Hon säger: ”Jag inser att intentionerna för att kommunalisera skolan var goda men, precis som Olle Holmberg själv visar, så ger goda intentioner inte alltid de resultat man avsett.” (red)
Lärare har inte fått mer att säga till om!
Generellt är det en mycket bra idé att flytta beslut så nära dem de berör som möjligt. Problemet är att de flesta kommuner är så stora att besluten i alla fall tas långt över huvudet på dem de ytterst berör – elever och lärare. Jag har själv suttit i barn- och utbildningsnämnden i den kommun jag bor (Uddevalla, med ca 50 000 invånare) under några år kring millennieskiftet. Den erfarenheten gav insikten att för en fritidspolitiker är det omöjligt att hålla sig insatt i situationen på, och förutsättningarna för, alla skolor, redan i en kommun av ganska medelmåttig storlek.
Under mina tre år i nämnden träffade jag få rektorer och ännu färre lärare och elever. Jag kan faktiskt bara minnas ett enda tillfälle då elever besökte oss under ett nämndsmöte, en gång då föräldrar bjudits in (eller om de möjligen kommit på eget initiativ), en handfull rektorsbesök och några lärare kan jag inte minnas alls – även om det kanske hände.
Pedagoger och elever mötte jag främst i samband med att jag på eget initiativ besökte skolor i det ”kontaktområde” jag tilldelats, eller vid möten som föräldrar kallat till när de var upprörda över till exempel stängning av en skola. Det blev då uppenbart att de jag träffade hade väldigt vaga begrepp om beslutsgångar och skolpolitik i kommunen och att mina besök i skolor och förskolor var ovanliga. Jag verkade anses dimpa ner från en annan värld.
Under mina år som politiker ägnade vi tiden bland annat åt att formulera en lokal skolplan för alla kommunens skolor. Jag har mycket svårt att föreställa mig att den någonsin blev en kioskvältare ute på skolorna. Den var för allmänt hållen för att fylla någon funktion för den enskilda skolan – antagligen för att vi saknade kunskaper om pedagogik – och var inte framtagen i samarbete med lärare eller elever.
Att lärares inflytande minskat de senaste 20 åren slås fast av Eva Bejerots forskning . Det är troligen inte kommunaliseringen som orsakat det men den tycks hur som helst inte ha avhjälpt problemet.
Kort sagt: för de flesta lärare och elever så upplevs nog inte besluten och makten ha kommit särskilt mycket närmare dem.
En olycklig ansvarsfördelning
En av mina främsta invändningar mot kommunaliseringen är emellertid att ansvaret mellan stat och kommun fördelades på ett sätt som fått och får olyckliga konsekvenser. Staten fattar genom styrdokumenten beslut om skolans innehåll medan kommunen fattar beslut om budgeten. Eftersom beslutsfattarna på den kommunala nivån är så mycket mer närvarande i rektorers arbete, och äger rätten att anställa och avskeda, så sker regelbunden ansvarsutkrävning främst vad gäller det ekonomiska.
Det är inte förvånande att 6 av 10 lärare uppger att de har elever som behöver stöd men inte får det eller att fyra av tio skolledare har nekat ge särskilt stöd till elever i behov och anger främst ekonomiska skäl till det. Rektorer pressas till att i första hand hålla budget och först i andra hand att leva upp till de lagstadgade minimikraven för vad skolan ska erbjuda och åstadkomma.
Rektorerna hamnar i en rävsax, där de som anställer dem, och har rätt att avskeda dem, är de som håller i pengarna medan de som beslutat om vad de ska uppnå inte alls har samma koll på situationen. De flesta rektorer blir naturligt mest lojala med den hand som föder dem.
Det här förhållandet gynnar knappast skolutvecklingen, och inte heller det förtroende som ni skrev om och hoppades på i Skolkommitténs slutbetänkande. Politikernas krav på skolan blev inte ”välgrundade och legitima” för att de hamnade på kommunal nivå. Rektorer generellt varken orkar eller vågar protestera mot för snålt tilltagen budget (även om det finns modiga undantag. De slår i stället snällt knut på sig själva för att åstadkomma så mycket skola som möjligt för så lite pengar som möjligt, för att tillfredsställa sina kommunala chefer. Och de kommunala cheferna trollar med ord, för att få det att framstå som att de visst lever upp till styrdokumenten.
Om staten tar över även det ekonomiska ansvaret kan stat och kommun inte komma undan med att lassa över ansvaret på varandra. Samtidigt är det ju inte säkert att allt automatiskt blir bättre, det inser jag. Även den som sätter målen kan anslå för lite pengar.
Nytt – i stället för återgång till det gamla
Det behövs, precis som Olle Holmberg skriver, motkrafter mot New Public Management och mäthysterin. Jag tror att de motkrafterna bäst kommer från skolorna själva och att de måste utgå från pedagogiska spörsmål. Politiker vars främsta ansvar handlar om ekonomin är inte särskilt troliga i rollen som kämpar mot NPM.
Eftersom jag vill att grundläggande pedagogiska mål och ekonomiska ramar ska sättas av samma instans – och jag inte kan föreställa mig att det skulle vara särskilt lyckat att båda dessa ansvarsområden skulle ligga på kommunerna – så landar jag i ett återförstatligande. Men föreställningarna om vad ett återförstatligande kan åstadkomma är många och högtflygande och olika personer som talar sig varma för det kan ha helt olika mål. Jan Björklunds mål verkar vara ökad statlig makt och kontroll och jag anar att han med ”större likvärdighet” menar att skolan ska bli ännu mer standardiserad så att det går lättare att mäta och jämföra skolor med varandra.
Ett återförstatligande drivet av Jan Björklunds föreställningar om detaljstyrning och kontroll ger anledning till oro. Jag är överens med honom om att återförstatligande är en god idé, men alltså inte om målet med det. Målet borde i stället vara samma som det ni hade med kommunaliseringen: att låta de enskilda skolorna i mycket högre utsträckning bli självstyrande enheter.
För mig handlar återförstatligandet därför också om att avskaffa en byråkratisk nivå i kedjan. En statlig organisation och statliga mål för skolan behövs. En intern organisation och lokala mål behövs på den enskilda skolan. Jag har däremot svårt att se att en kommunal nivå automatiskt tillför något. Mer makt och frirum borde kunna skapas för de enskilda skolorna med en byråkratisk nivå mindre att förhålla sig till. Jag inser att det ändå kommer behöva samarbetas och existera organisationer på mer lokal nivå, men hur det ska se ut bör kunna bestämmas av skolorna själva, utifrån deras specifika önskemål och förutsättningar.
Avslutningsvis: när det finns problem i stora system så letar vi gärna efter de där rattarna att vrida på som gör så att allt bli bra på en gång. Kommunaliseringen tycks ha blivit en sådan ratt. Jag tror inte att frågan om fortsatt kommunal makt eller återförstatligande är så avgörande som många politiker och debattörer just nu vill ha den till. Att göra frågan viktigare än den är fungerar som en avledande manöver för att vända bort blicken från mer komplexa frågeställningar och problem. Jag hoppas därför att diskussionen om kommunalisering inte tillåts överskugga alla andra viktiga skolfrågor detta valår. En återförstatligad skola är bara en nyckel bland många, och vi behöver tänka efter noga innan vi drar igång ytterligare stora omvandlingar av den svenska skolan.
(Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist)
18 Comments on “Eva-Lotta Hultén: Varför skolan bör återförstatligas”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Jag tillhör dem som tycker att kommunerna visat sig oförmögna att ta det ansvar för grund- och gymnasieskola som de givits av (eller tagit från?) staten. Men jag kan inte låta bli att undra vad som menas med uttrycket ”återförstatliga”. Skolan i Sverige har aldrig varit statlig. Då folkskolan infördes var det en rent kommunal och kyrklig angelägenhet. Sedan växte ett invecklat parallellskolesystem fram, med kommunala, statliga och privata skolor. Enhetsskolereformen gjorde (nästan) rent hus med detta, och grundskola och gymnasium blev kommunala inrättningar styrda efter ett detaljerat, statligt regelkomplex. (Statens skola för vuxna i Norrköping och de landstingsdrivna vårdgymnasierna var ett par av undantagen från kommunalt huvudmannaskap). Lärarna var anställda av kommunen, men tjänster och löner både reglerades och finansierades av staten. Förskolan däremot var en rent kommunal angelägenhet.
Så vad ligger i uttrycket ”återförstatliga”? En statlig reglering av lärartjänster och löner? Lokalisering, byggande och förhyrning av lokaler? Statliga skolmatsalar? Statliga privatskolor? Statliga antagningsenheter för att fördela platser? Statliga skolskjutsar? Fullständig statlig finansiering?
Jag är alltså inte motståndare till tanken på ett större ansvarstagande från statens sida, men jag vill ändå veta vad debattörer menar med den osakliga termen ”återförstatligande”.
Kjell, din invändning gäller enbart den semantiska aspekten! Vi vet alla att skolan var kommunal och statligt reglerad. Vad vi som ivrar för ”förstatligande” vill är att få en mer likvärdig skola och slippa kontraproduktiv inblandning från en mäktig arbetsgivare som inte bryr sig om skollagen.
Kjell A: För att slippa fastna i diskussioner om vilket som är det rätta ordet så föreslår jag att du väljer att läsa ”förstatligande”. Jag vill ju, som framgår av min text, ändå inte tillbaka till hur saker fungerade före decentraliseringen, utan titta framåt. Och exakt vad jag menar, tja det är ju det jag försöker förklara i texten: att ekonomi och innehåll bör styras från samma håll. Huruvida byggnaderna ägs av kommunerna eller staten, och hur skolskjutsarna bör organiseras har jag inte tagit ställning till (än). Det kanske visar sig vara extremt viktiga detaljer i helheten men i det här skedet tycker jag sådant är mindre intressant att diskutera.
”The Devil is in the details!” Att säga återförstatligande utan att beskriva vad man menar, är lika meningsfullt som att kräva en bättre skola. Och det borde väl alla, lärare, skolpolitiker och partiledare, ganska lätt kunna komma överens om. Men jag tror inte att vi vore betjänta av ett riksdagsbeslut om att skolan ska bli bättre. Inte heller av ett beslut om att återförstatliga skolan. Det måste nog vara mer precist än så. Om man menar en återgång till 1987, bör man stå för det. Om man menar något annat, måste man faktiskt förklara vad. Annars blir diskussionen inte intressantare än den om vad vi kan göra åt vädret.
Din beskrivning av rävsaxen är bra. Visst har man träffat flera rektorer och förvaltningschefen som pratar återhållsamhet och budget men som inte vill prata lösningar och vad det kan kosta. Det är inte rimligt att man bara kan lösa en skola per år. Det innebär i vissa kommuner att skolan får vänta i sex år innan det blir deras tur. Hur många barn har då haft trasiga toaletter, dålig datauppkoppling, slitna och trasiga golv som städerskan för länge sedan dömt ut? Vad händer med elever som inte tror att de är värda bättre? Vad händer om personalen går omkring på sin arbetsplats och känner att det är ingen ide att ta upp förslag om förändring? Sveriges resultat i Pisa rapporten har sina orsaker
Kjell: jag vidhåller att jag redan har förklarat vad jag menar: ansvarsutkrävande för det ekonomiska och för det pedagogiska innehållet bör komma från samma instans: nämligen staten. Detta för att inte ekonomin ska få större vikt än pedagogik och styrdokument när det kommer till efterlevnad. Mer om vilka problem som uppstår när rektorer pressas att hålla budget framför att leva upp till styrdokumenten har jag skrivit i detta reportage: http://www.lararnasnyheter.se/chef-ledarskap/2010/08/24/rektor-tige-forvaltningen
När det kommer till det praktiska behövs självklart en betydligt mer detaljerad redogörelse för detaljerna än jag gjort, innan det blir aktuellt att realisera det hela. Typ en rejäl utredning där många kunniga, engagerade och involverade skolmänniskor på olika nivåer får säga sitt. Ganska självklart kan nog fler än jag tycka. Och också ganska självkart att det inte är något man åstadkommer i en debattartikel. Dina hätska utfall känns därför ganska svårbegripliga.
Skola och samhälle är öppet för alla att lämna bidrag till. Eftersom du säger att du tycker att kommunerna visat sig oförmögna att ta ansvar för grund- och gymnasieskolorna så föreslår jag att du själv skriver ett inlägg om dina tankar kring detta och vad man kan göra åt det. Och nej, jag begär inte en detaljerad redovisning av hur du tycker skolskjutsarna bör organiseras och byggnaderna ägas – men något mer än bara klagomål om att det inte funkar som det är vore ju intressant att få ta del av. Så hur ser du på ansvaret för skolan framöver, vad vill du?
OK.
Skolan lider av vissa grundläggande strukturproblem. Ett är låga lärarlöner och en därav hotande lärarbrist. Det är ett problem jag tror kan vara åtkomligt genom en mer centraliserad lönebildning, och statliga pengar in i systemet. Kanske en typ av statligt reglerade tjänster som före 1990.
Ett annat problem är deprofessionaliseringen, att lärare allt mindre tillåts använda sitt omdöme och sina kunskaper med arbetsgivarens förtroende. Det är det P-O Olsson beskriver i sin artikel här på SOS. Och precis som du varnar i din artikel, så kan en statlig styrning göra detta etter värre. Eller bättre. Det beror ju på hur styrningen utformas, inte på vem som styr.
Ännu ett av skolans stora problem är den ökande segregationen, som enligt flera instanser är den viktigaste faktor bakom de fallande kunskapsresultaten. På vilket sätt skulle ett statligt huvudmannaskap lösa det problemet, om man inte samtidigt återkallar friskolereformen och det fria skolvalet?
Resurstilldelningen till den enskilda skolan kan ju vara sned av två olika orsaker. Den ena är att skolan ligger i ”fel” kommun, där politikerna inte är beredda att satsa lika mycket pengar per elev som i andra kommuner. Det är ju ett problem man definitivt kan rätta till med ett förstatligande i någon form. Den andra orsaken är att skolan får samma resurs per elev som alla andra skolor i kommunen, även om de faktiska behoven p g a segregationen är mycket större. Där kan jag inte se hur ett förstatligande på något sätt gör problemet mindre. Själv tror jag att man skulle kunna hitta en medelväg, där skolenheten får en basresurs för att täcka kostnader för bibliotek, särskilt dyra salar som t ex naturkunskaps- och hemkunskapssalar och en bemanning efter planerat eller prognosticerat grupp- och elevantal. Därtill ett tilläggsanslag grundat på antalet elever, och möjlighet till ett särskilt ”socioekonomiskt tillägg”. En sådan resursfördelning kräver att stat eller kommun kan planera var skolor ska ligga och ungefär hur många elever de ska ha. Det är alltså inte förenligt med fri etableringsrätt för privatskolor eller med ett helt fritt skolval.
Och till sist vill jag nämna ett problem som kanske inte ens ryms i den här debatten. Ett politiskt klimat där det offentliga ses som leverantör av tjänster till individen, istället för ett verktyg där vi i demokratisk samverkan kan hantera våra gemensamma behov för samhällets bästa. Skolan är ett exempel på en institution där vi numera enbart talar om den enskilda elevens (i värsta fall ”kundens”!) rättigheter, istället för vad vi tillsammans och för samhällets utveckling behöver.
Det finns fler problem, och lösningarna är inte alltid enkla, givna eller politisk lätta att få gehör för. Därför är vi helt överens om att en hederlig, rejäl gammal utredning är det som behövs. Den bör få direktiven att utvärdera 90-talets reformer, identifiera problemen och ges ett öppet mandat att föreslå lösningar. Att börja med ett direktiv som säger att lösningen ska stavas ”återförstatligande” är enligt min mening kontraproduktivt och riskerar att rikta uppmärksamheten bort från flera av de grundläggande problemen. Att kommunerna inte klarat uppgiften och att en starkare statlig styrning och finansiering kan vara en del av lösningen på några problem verkar vi också vara helt överens om.
Jag hoppas att du inte ser detta som ett hätskt inlägg, jag har försökt vara konstruktiv.
Anders: Det är precid den där rävsaxen jag menar att skolan måste komma ur! Som det är idag kan rektorer öppet erkänna att de inte ger elever lagstadgat stöd för att de måste hålla budget (exempel på det i GP förra veckan t ex). För ja, vad händer med en skola där pengar går före pedagogik, styrdokument och skollag?
Hej. Kjell A reser en intressant frågeställning – en frågeställning som inte går att vifta bort med att den är semantisk. För vi måste klargöra vad vi menar med förstatligande och hur ansvar och ekonomi skall fungera i en ”statlig” skola. För utan ett totalt förstatligande finns det en uppenbar risk att kommunerna genom avgifter ser till att omfördela skolans statliga anslag till den kommunala budgeten. Det klassiska sättet är genom höjda internhyror – sk marknadshyror. Jättebra sätt för kommunerna att få extra resurser till vård, omsorg och arenabyggande. Däremot så får inte rektorerna mer resurser att lägga på undervisningen. Räcker att kommunerna höjer hyran och avgifterna med en extra procent per år för att det skall bli stora belopp. Tyvärr så leder inte ett förstatligande till det som Eva Lisa Hulten hoppas nämligen ”ansvarsutkrävande för det ekonomiska och för det pedagogiska innehållet bör komma från samma instans”. Inte så länge det finns möjligheter för kommunerna att ”mjölka” ur skolbudgeten. Enda vägen ur den här knipan är ”totalförstatligande”. Givetvis så har inte staten de finansiella musklerna som behövs för att köpa alla kommunala skolbyggnader.
Många debattörer verkar tror att staten är en hyvens och effektiv arbetsgivare. Men det är nog ett utslag av att man tror att grannens gräs är grönare. För frågar man slumpmässigt utvalda statsanställda inom tex försäkringskassan, SJ, försvaret arbetsförmedlingen lär det nog inte bli mycket beröm varken för statens lednings- eller arbetsgivarförmåga.
Den enkla sanningen är att så länge som vi har nedskärningspolitiker så kommer skolan att ha resursbrist. Kommunal eller statlig handlar då endast om vilka politiker som skall göra nedskärningarna. För det är väl ingen som tror att rikspolitikerna skulle tveka ett ögonblick om de hade att välja mellan mer pengar till skolan och ett sjuttonde jobbskatteavdrag.
Eva-Lotta Hultén har helt rätt när hon skriver ”Att göra frågan viktigare än den är fungerar som en avledande manöver för att vända bort blicken från mer komplexa frågeställningar och problem”. Men gör inte det då – problemet är inte organisationsformen utan nedskärningarna.
Intressant inlägg Eva-Lotta!
Har själv funderat på vad det innebär att återförstatliga skolan.
Har jobbat outbildad som fritidspedagog på en skola (nu utbildas jag till Gymnasielärare) och också sett hur ekonomi och allmänna resurser/åtgärder (som Socialen) sätter stop för möjligheten till att hjälpa de barn som verkligen behöver hjälp. Upplever det lite paradoxalt att skolan försöker leva upp till allas lika värde, samtidigt som de begränsas av de rent ekonomiska faktorerna – vilket gör att de barn som har behov av hjälp ofta har svårt att tillgodoses och få utveckla sin potential.
Har i alla fall haft en idé som staten nu skulle ta större ansvar, om det bildades en enhet för skolan – likt den Riksbanken har för Sveriges banker. En enhet (Riksutbildningsnämnden typ) med sak experter inom ämnen och pedagogik. Vilka formulerar och sätter upp läroplaner samt liknande. En enhet som har större befogenhet och inflytande än den aktuella strukturen mellan stat och kommuner, vilket efter vad du skrivit Eva-Lotta upplevs som en enda röra..
Vad tror ni om det?
Kan vi åtminstone vara överens om att man inte kan återförstatliga något som aldrig varit statligt – mycket störande missbruk av ord
Många intressanta inlägg nu!
Frågan om kommunal eller statlig skola är helt klart komplex, och som jag skrev redan i min ursprungliga text: förstatligande är ingen universallösning, och heller inte det mest avgörande för att skapa en bättre svensk skola – men ändock viktig att resonera kring.
Vad gäller huruvida kommunerna kan mjölka staten genom hyrorna – det är självklart ett reellt problem som behöver tas med i beräkningarna, men knappast omöjligt att lösa genom regleringar. Och vad gäller nedskärningarna: jo, som jag också skrev redan i det ursprungliga inlägget så kan självklart även staten anslå för lite pengar, men då kommer i a f direktiv och pengar från samma håll, vilket borde göra ansvarsutkrävning lättare (och för det behövs också starka fackföreningar och att man lyssnar på forskare och praktiker och tar vad de har att säga på allvar, vilket är en fråga om status, vilket bl a är en fråga om löner, osv).
Som sagt ingen lätt fråga men vi kanske kan vara överens om att saker och ting inte fungerar optimalt nu och att en diskussion om andra lösningar därför är nödvändig. Vore trevligt om den diskussionen kan föras utan alltför låsta positioner och hårda ord.
Heja Eva-Lotta, vi behöver inte fler tabuord i svenska skolan. Rakt på sak behöver vi ett återförstatligande på precis det sätt du beskriver.
Spännande beskrivning hur det är i den kommunala världen. Beskrivningen borde varit annorlunda utifrån nya skollagen. JB&Co har skapat en helt annan direktstyrning av pedagogiken i skolan. De statliga styrdokumenten är direktkopplade till undervisningen i skolan. Det är formellt rektor som har makten över enhetens pedagogiska utveckling. Tyvärr verkar kommunerna krampaktigt hålla fast vid en makt de inte har. Med skolplanens skrotande har kommunen inget politiskt instrument för lokal skolpolitik. Om det beror på okunskap eller att man håller sig under radarn innan Skolinspektionen nyper till ska jag låta vara osagt.
Det du belyser Eva-Lotta som det stora problemet är att skollagen inte ändrat på de ekonomiska förutsättningarna. Där är i allt väsentligt lika som i den gamla lagen. Därtill har Högsta Förvaltningsdomstolen kommit med en prejudicerande dom om tilläggbeloppen vid särskilt behov som kraftigt begränsar tillämpningen.
Logiken i upplägget mellan staten som givit uppdraget och kommuner samt fristående som utförare haltar. Därför bör diskussionen om förstatligandet handla om hur kopplingen mellan ekonomi och pedagogiks verksamhet kombineras.
Att göra ett förstatligande där allt sköts från utbildningsdepartementet vore djupt olyckligt. Tron att det skulle bli bättre med att staten skapar regleringsbrev till varje skolenhet faller på sin orimlighet. Dessutom bör vänner av just den typen av förstatligande studera de skolor som redan idag drivas av staten. Man kommer då att finna att inte de heller drivs rättvist eller har bättre styrning.
Den tanke som Eva-Lotta och några till här i kommentarsfältet tycks hysa är att om innehållskrav och finansiering kommer från samma ställe, så räcker resurserna till allt som önskas. Man (staten) kan ju inte kräva något man inte är beredd att betala för, verkar vara logiken.
Om detta vore sant skulle polisen säga att resurserna inte är något problem, det är andra skäl som gör att de flesta brott aldrig blir utredda. Framför allt dåliga poliser.
ÖB skulle hävda att det inte handlar om pengar, utan att det är hans och personalens bristande skicklighet som gör att Sverige bara kan försvaras några timmar.
Och i äldrevården skulle man säga ”vi vet inte hur man gör” istället för att peka på resursbrist.
Nej, sanningen är nog den att politiker på alla nivåer är ganska duktiga på att förvänta sig god soppa kokt på spik. Åtminstone när de talar till väljarna.
Om skolan är ”statlig” eller ”kommunal” är ganska oväsentligt så länge vi har systemet med eleven som penningpåsar.
Systemet med skolpengen omöjliggör all form av planering av verksamheten för alla utom de som av någon anledning har det bästa ryktet för tillfället.
När man gjorde skolorna till marknadsplatser dit barnen/ungdomarna, i form av penningpåsar lockas, har man med berått mod infört marknadens principer i något som borde vara en allmän angelägenhet, tillgänglig för alla. Ekonomin avgör allt.
Marknadens principer slår mot de anställda som skall konkurrera med varandra, inte i första hand skapa en god och livskraftig verksamhet.
Marknadens principer innebär ständiga effektiviseringar, vilket i sin tur gör att både elever och lärare pressas, ständigt.
Marknadens principer har idag ett modernare ord: New Public Management. Innebörden i orden, är inget nytt. Ständiga förbättringar och konkurrens i alla led.
Marknaden har oerhörd tilltro till kunden. Kunden kan ta val avvägda, väl informerade, kunniga beslut. Däremot brister tilltron till de anställda, i skolans fall är de anställda lärare. Dessa måste kontrolleras. Om det är staten eller kommunen som kontrollerar de anställda har ganska liten betydelse så länge barnen/ungdomarna är vandrande penningpåsar.
Vad är det svåra i planeringen Kirsti? Det spelar nog ingen roll vilket finanseringssystem du än har. Skapar man inte en verksamhet som bygger på ”elevfokus”, ”moget pedagogiskt ledarskap” och ständiga förbättringar riskerar du alltid att tappa elever.
Oavsett vilken verksamhet man bedriver gäller det att bli lite bättre idag än igår. Förnuft och känsla måste hela tiden vara förhärskande. Pluraword tar upp det i detta blogginlägg: http://www.pluraword.blogspot.se/2013/12/fornuft-och-kansla.html
Innan friskolereformen hade Göteborgs kommun både kommunala och ickekommunala gymnasier. Både de kommunala och de utanför kommunen kunde planera för en viss mängd elever, ett visst antal klasser.
Idag med friskolereformen vet varken de kommunala, eller de andra, hur många elever som kommer välja just den skolan.
Om man tror att eleverna (kunderna) gör väl övervägda, genomtänkta, väl insatta val där de väljer skolor som har ´verksamhet som bygger på ”elevfokus”´. Då tar man fel. Elever (och deras föräldrar) är människor. Människor kan inte, varken igår eller idag, vara helt informerade om vad som är det bästa skolformen för sitt barn. De går efter rykten. (Bo Rothstein och Paula Blomqvist har sammanfattat undersökningar från flera länder i ”Välfärdsstatens nya ansikte”.)
Ett civiliserat samhälle erbjuder alla sina medborgare en utbildning, bildning och kunskaper. Kunskaper är våra kollektiva skatter som vi skall vara tillgängliga för alla i nästa generation. Vi har helt enkelt både olika samhällssyn och olika människosyn. Jag anser att det är samhällets ansvar att erbjuda undervisning och bildning för alla, jag vill värna allas rätt till samhällets kunskaper. Du vill värna de ekonomiska friheten att kapitalisera undervisning för nästa generation genom att skattepengarna flyttas till marknaden. Du vill värna individens frihet att välja oavsett följderna för de som inte har valt, eller hade möjlighet att välja, ”rätt”.