Frida Brismar Pålsson: Ideologiskt gungfly när regeringen vill styra upp friskolesystemet

Regeringen föreslår en ekonomisk omfördelning som innebär att de fristående skolorna får lägre ersättning än de kommunala. Frida Brismar Pålsson menar att förslaget riskerar att leda till ytterligare försämrad likvärdighet. Det är ett straff gentemot eleverna i friskolorna, inte mot det system som man vill bekämpa, enligt debattören (red.).

Det är lovvärt att regeringen satsar på att förstärka likvärdigheten mellan skolor (och det är verkligen på tiden att friskolesystemet ses över). Den 10 februari lämnade skolminister Lina Axelsson Kihlblom ett lagförslag om ”mer likvärdig resursfördelning” mellan skolor. Det innebär att kommunala skolor ska få högre skolpeng per elev eftersom de har ”ett mer långtgående ansvar” att erbjuda utbildning till alla barn, medan friskolor får lägre skolpeng per elev. Visst ska skolor ersättas för högre kostnader som till exempel fler nyanlända i förberedelseklasser. Men hela resonemanget tycks vingla på ideologiskt gungfly i ett friskolesystem som ingen älskar.

För står den bristande likvärdigheten verkligen mellan kommunala skolor och friskolor? Vilka friskolor i så fall? Vilka resurser är väsentliga för kvalitet i skolan? Främst lärarbehörigheten, skolledarkompetensen och nivån på lokal-/materialresurser. Statistiken visar att det är friskolorna som har lägst lärarbehörighet och lägst andel utbildade skolledare. Enligt min erfarenhet har de också minst ändamålsenliga lokaler. Dessutom består deras huvudmän till majoriteten av entreprenörer som är helt okunniga om utbildningsväsendet och inte av före detta rektorer som gått över till förvaltning.

Sedan finns det undantag, dels riktiga elitskolor med såväl högutbildad lärarkår som fantastiska lokaler, dels små föräldrakooperativ som brinner för att erbjuda god utbildning trots små förutsättningar. Jag har erfarenhet av båda. För många är det just dessa undantag som sticker i ögonen. Här handlar det om en annan sorts brist i likvärdigheten, nämligen brist i jämlik tillgång på god utbildning på grund av oändliga och komplicerade kösystem som sorterar ut barn vars föräldrar inte hade tillräckligt informationskapital för att ställa sitt barn i rätt kö i rätt tid.

Det ekonomiska straff som man nu vill tillfoga friskolorna, handlar djupast sett om det ideologiska problemet med elevsortering. Att det på något vis måste få en ”konsekvens” att föräldrar har valt bort den heterogena grannskaran till förmån för social selektion redan på BB. Dock framstår det som en rent masochistisk handling från en socialdemokrati som mejslat fram friskolereformen med dess klassblinda sorteringsmekanism. Varför nedmonteras inte kösystemet direkt, i stället för denna utdragna självsvält?

I praktiken är kösystemet ett privilegium för de få. För de sämst lottade gymnasieeleverna, är friskolor något man ”hamnar” i snarare än väljer. I Stockholm utgörs cirka 50 procent av gymnasieskolorna av fristående dito – en konsekvens av stadens politik och skolmarknadens etableringar. I gymnasiet är högsta betyg nyckeln till de bästa skolorna – och bara ett fåtal av dem är fristående (till exempel Campus Manilla och Viktor Rydberg) medan övriga utgörs av innerstadens gamla real- och latinskolor. Elever med låga eller ofullständiga betyg är hänvisade till ombyggda kontorslokaler i industriområden med obetydligt antal behöriga lärare – alldeles oavsett vad föräldrarna tjänar eller planerade för på BB. Staden tycks inte vara särskilt intresserad av att driva små, kostnadskrävande gymnasier med praktisk inriktning och ett svårutbildat elevunderlag.

Ur ett klassperspektiv alltså – om friskolorna är ett avskytt privilegium i grundskolan, så har de blivit en lika avskydd slasktratt på gymnasiet. Hur man än vrider får man ändan bak.

Det andra, minst lika stora problemet med friskolesystemet är att huvudmän tillåts ta ut vinst. Och när människor utan intresse för utbildning tillåts driva skolor så tar de ut vinst på bekostnad av lärarbehörighet, lokaler och kompetens. Alla skolor är ju skattefinansierade – privata avgifter är inte tillåtna, för all skolgång ska vara gratis. De marknadsmekanismer som driver allt annat företagande blir märkligt skeva i skolan: det är staten som ”investerar” i eleverna, och det är elevernas framtida kunskapskapital som ska vara ”avkastningen”. Men den praktiskt och cyniskt lagde skolägaren tänker inte så – statens investeringar går ju att plocka ut direkt om man bara budgeterar lite smartare, alltså underfinansierar verksamheten så länge ”det går runt” (det vill säga att kostnader och intäkter är i balans, inte att eleverna lyckas). Och detta gör så klart alla skattebetalare upprörda. Det borde göra den skattesensitiva högern lika kränkt som den kollektivägande vänstern.

Således, om vi överhuvudtaget ska tillåta och skattefinansiera fristående skolor, så måste alla få lika mycket, annars minskar likvärdigheten ytterligare. Att omfördela pengar så att friskolorna nu får mindre kan bara leda till ännu sämre likvärdighet – för eleverna i friskolorna. Att ge friskolorna mindre pengar blir snarast ett självspäkningsstraff för den socialdemokrati som en gång välkomnade reformen. Och det är ett straff gentemot eleverna i friskolorna, inte mot det system man vill bekämpa.

Det framstår tyvärr som att regeringen genom detta förslag blandar ihop ideologi med ekonomi. Den nya omfördelningen handlar ju inte om att jämna ut skillnader i resurser (för i så fall borde pengarna gå åt andra hållet), utan om att kompensera för nitlotten i skolans sociala lotteri.

Till sist, värt att notera: Det fanns friskolor före friskolereformen, men då fanns inte likvärdighetsproblemet.

Frida Brismar Pålsson, Skolhusplanerare och specialist i lärmiljöer