German Bender: Partiernas låtsade oenighet om skolan

Partierna debatterar med stor hetta sina olika ståndpunkter när det gäller skolan. Men det är till stor del ett spel för galleriet. Egentligen är man rätt överens i de frågor man bråkar om. Men det höga tonläget när det gäller mindre frågor får till följd att man slipper tala om de riktigt stora problemen. (red)

Vissa bedömare har beklagat sig över att skolpolitiken är alltför polariserad och att partierna borde försöka komma överens istället för att plocka politiska poäng och föra fram de förslag som de själva tror mest på. Det är dock en ytlig iakttagelse som inte stämmer överens med partiernas ståndpunkter i en rad sakfrågor. Visst finns det skillnader mellan partierna, men de skillnaderna är i själva verket små.

Polemiken är nämligen i hög grad retorisk, inte saklig. Risken med detta är dels att man inte tar itu med några av de viktigaste problemen i skolan, dels att man inte tydliggör djupare ideologiska skillnader mellan de politiska alternativen för väljarna. Det är med andra ord inte bara till skada för skolan, utan också för demokratin.

TCO brukar ofta efterfråga bred politisk samsyn kring viktiga samhällsfrågor, eftersom det bidrar till stabila och långsiktigt hållbara spelregler för inblandade aktörer och en god förankring i samhället. Inte minst i skolpolitiken är det en princip som vi menar att man bör eftersträva. Debatten om skolan borde bättre spegla den politiska enighet som faktiskt finns om en rad viktiga frågor. Det vore också välgörande om politiker från alla partier i högre grad gav skolan och lärarna det förtroende och den arbetsro som så väl behövs. Men bred politisk enighet behöver inte innebära att viktiga problem avförs från den politiska agendan på det sätt som nu sker (jag återkommer till detta längre ned).

Låt oss titta på några av alla de viktiga frågor som har stöd av partier på båda sidor av blockgränsen:

  • En skolkommission ska införas för att se över bristerna i den svenska skolan. Alla partier står bakom detta förslag (som nu kommer att genomföras), med tämligen små meningsskiljaktigheter kring hur kommissionen ska vara sammansatt.
  • Mindre skolklasser i de lägre åldrarna. Detta drivs framför allt av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men även Moderaterna har uttryckt sig positivt om minskad klasstorlek i de första årskurserna.
  • Minskad administration för lärare. Regeringen har redan lanserat ett antal utredningar och förslag med syftet att lärarna ska kunna ägna mer tid åt undervisning och förberedelser, en ambition som delas av alla partier.
  • Obligatorisk förskoleklass. Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet stödjer förslaget, som sannolikt kommer att genomföras under de kommande åren.
  • Obligatorisk sommarskola för elever som inte klarar gymnasiebehörighet. Regeringen och Socialdemokraterna stödjer förslaget, som kan komma att genomföras under de kommande åren.
  • Mer läxhjälp i skolan. De rödgröna partierna står bakom detta förslag, men också Moderaterna och Folkpartiet har uttryckt sig positivt om det.
  • Ett skolforskningsinstitut ska inrättas. Alla partier står bakom detta förslag, som kommer att genomföras under året.
  • Kommunerna måste i högre grad fördela resurser efter socioekonomiska behov. Här är den politiska enigheten stor, men det återstår att se hur en sådan fördelningsmodell utformas och i vilken utsträckning kommunerna sedan fördelar resurserna till skolorna där behoven är störst.
  • Högre lön till lärare på skolor i utsatta områden. Regeringen och Socialdemokraterna har föreslagit olika modeller, men är i stort sett eniga.
  • Huvudmannaskapet i skolan ska förbli kommunalt, men statens inflytande behöver ökas. Många av de reformer som genomförts och som föreslås innebär i praktiken att den statliga styrningen av skolan ökar på olika sätt. Men det är endast Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som säger sig vilja förstatliga skolan (vad detta faktiskt innebär är en annan fråga och i det avseendet är dessa tre partier nog inte lika eniga). Övriga partier hänvisar dels till att ett statligt huvudmannaskap inte är lösningen på skolans problem, dels till att lärarna nu behöver arbetsro och inte fler omfattande reformer.

Till denna spretiga åtgärdsbukett där alltså partierna i stort sett är eniga, tillkommer de många förslagen och bedömningarna som lämnats av Friskolekommittén, i vilken alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ingår. Ett urval av dessa:

  • Införande av meddelarskydd och (utredande av) offentlighetsprincip i friskolor.
  • Kommunalt samråd inför etableringen av en ny friskola. Syftet är att ge kommuner större inflytande över vilka friskolor som etableras. Det yttersta beslutet ska dock även i fortsättningen fattas av Skolinspektionen och samrådet föreslås ske först efter att en friskola blivit godkänd av myndigheten.
  • Ägarprövning ska utredas i syfte att ”säkerställa att ägarna av skolföretag har ett seriöst och långsiktigt intresse för att bedriva utbildning.”
  • Syftet med friskoleföretags verksamhet ska ses över för att utröna ”om det ska införas ett krav på att aktiebolag som vill bedriva skolverksamhet i sin bolagsordning ska ange att bolagets verksamhet, helt eller delvis, har till syfte att bedriva utbildning av god kvalitet.” Utredningen ska också ”omfatta alternativet att överskott som huvudregel ska återinvesteras i verksamheten.”

Nå. Tyder denna digra lista på en alltför polariserad skolpolitik? Den som till äventyrs inte låter sig övertygas av denna uppräkning kan också dra sig till minnes alla de reformer som redan genomförts av alliansregeringen och som oppositionen till stor del ställer sig bakom – exempelvis den nya skollagen och läroplanen, den nya lärarutbildningen, lärarlegitimationen och karriärtjänsterna för lärare.

*

Men några av de mest centrala frågorna hittills har inte fått så stort utrymme i den politiska debatten, nämligen valfrihetsreformerna som genomfördes i början av 1990-talet, då man införde det fria skolvalet, skolpengen, etableringsrätten för friskolor med möjlighet till vinstuttag. Med andra ord den nuvarande skolvalsmodellen.

Sedan dess har utvecklingen i den svenska skolan varit katastrofal. Den så kallade ”mellanskolsvariationen”, alltså skillnaden i snittbetyg mellan olika skolor, har enligt Skolverket fördubblats sedan slutet av 1990-talet och låg 2011 på över 18 procent. Man konstaterar vidare: ”Det är tydligt att skolan inte i tillräcklig utsträckning förmår kompensera för elevernas bakgrund.”

En forskargrupp ledd av professor Bo Malmberg vid Stockholms universitet har visat att den svenska skolvalsmodellen bidragit till en ökad skolsegregation och sjunkande likvärdighet: ”i stället för att stimulera ökad kvalitet används skolpengssystemet i dag för att subventionera ökad skolsegregation.”

Den här sociala skiktningen är djupt oroande. Den är uppenbarligen ett pedagogiskt problem, eftersom effekten blir sämre resultat för de svagaste eleverna och kanske också i genomsnitt för den svenska skolan. Men den är också ett allvarligt samhällsproblem, dels eftersom kunskapsklyftorna mellan skolor och elever ökar (och därmed skillnaderna i livschanser för barn från olika samhällsklasser) och dels eftersom den innebär att svenska barn växer upp med färre möjligheter att lära känna barn från andra samhällsgrupper.

Skolverkets generaldirektör Anna Ekström har efterlyst ”ett politiskt ansvarstagande för likvärdigheten som också inbegriper skolvalets konsekvenser och som leder till åtgärder för ökad likvärdighet.” Den nuvarande skolvalsmodellen borde med andra ord stå i centrum för den politiska debatten. Frågan är varför inget parti lyfter på locket.

(German Bender är utredare på TCO)

 

 

 

7 Comments on “German Bender: Partiernas låtsade oenighet om skolan

  1. Några svar på den sistnämnda frågan i Benders artikel är nog rätt lätta att ge: Politikers ideologiska skygglappar och en rädsla för att stöta sig med väljare som tror sig veta att ‘valfrihet är bäst’.
    Fegt av politikerna? Ja.
    Förödande för utbildningssystemet? Sannolikt

  2. Skolpolitiken är inte för polariserad. Däremot är skoldebatten det, där komplexa frågor ska få ett binärt svar och tonläget sen är högt mot den som väljer fel.

  3. Bra inlägg. Dock är svaret på frågan att dessa saker är djupt kontroversiella samt att partierna, utom (v) då, har svårt att hantera opinionerna i förhållande till partiets officiella hållning. S är väl tex livrädda för att försitta chansen att vinna valet. Åsikten att man borde göra något åt vinst i välfärden är lätt att uttrycka men att sätta i sjön en politik för att tex radikalt minska valfriheten är synnerligen svårt och vanskligt.

  4. Utmärkt!

    Det bästa bidraget till skoldebatten på flera år.

    Som kommentar sänder jag dig ett personligt meddelande och hänvisar för
    ärrigt till min hemsida där jag beskriver skolans primära och utslagsgivande problem:

    Eleverna får för lite och för bristfällig undervisning!

    Då detta inte är lärarnas fel, kan inte heller problemet lösas med lärarrelaterade åtgärder.

    Detta problem är tabu och får inte belysas eller behandlas i debatten

    Lennart Swahn

  5. Det är värre med enigheten kring att låtsas vilja satsa på lärarlönerna.
    Karriärtjänsterna är den dimridå man lagt ut och kring vilka alla partier är eniga.
    Det är därför långt kvar till att vi kan hoppas på att börja skönja något ljus i slutet av tunneln.

  6. Tyvärr är denna fråga, som så många andra, ett spel för galleriet. Vi har,enligt min bedömning, ett helt dominerande antal företrädare som mer ser till väljarsiffror än en reella förbättringar för de som hamnar utanför. Att detta på sikt kommer att medföra ännu större klyftor tycks inte bekymra andra än ett fåtal. Det samhälle och den skola där jag själv började min undervisning på 70-talet hade åtminstone råd med särskilda insatser för de sämst ställda men har efter hand ersatts av en allt större inriktning på konferenser, möten, dokumentation och regelverk på papperet. Detta är knappast att stödja de svaga. Å andra sidan får ju vi, som redan har det hyggligt eller ännu bättre, mer av kakan och det verkar vara själva poängen, eller?

  7. Ideologiskt sett tolkar jag att synen på demokrati har förändrats från att betona samhället som en gemensam angelägenhet med kollektiva frågor i förgrunden till att handla om enskilda individers rättigheter och skyldigheter.

    Individen har alltsedan industrialiseringen varit ett centralt element i västerländska samhällen. Den klassiska nationalekonomin hade t.ex. individen som utgångspunkt i sina samhällsteorier. Dock kom välfärdsstaten till på grund av klasskonflikter, inte på grund av individers enskilda livsprojekt. Vad gäller Sverige menar jag att vi gått från ett socialdemokratiskt välfärdsbyggge till ett liberalt välfärdsbygge, vilket också ger vissa avtryck i läroplanerna.

    När Jan Björklund i sitt jultal 2013 sätter skolan i centrum för ett samhälle gör han det med olika synsätt på demokrati. Han tar in skolans förmedling av ett gemensamt kulturarv, demokratiska värden etc. samtidigt som han betonar skolans funktion för individers mobilitet. Det som Björklund inte nämner är hur valfrihetsreformen, som bygger på att skolor ska vara olika, ska förenas med ett gemensamt kulturarv, gemensamma referensramar etc.

    Bevisligen har skolan en betydelse för individers sociala mobilitet. Det finns möjlighet att ett barn, via en utbildning, kan nå en högre samhällsposition än sina föräldrar. Dock förutsätter denna klassresa att det finns etablerade samhällsskikt. För om alla individer i en social klass gör en klassresa så försvinner denna klass. Det sistnämnda är en utopi, men det är en utopi i vänsterinriktade ideologier. Det kan väl knappast vara en utopi, dvs. ett strävansmål, i liberala ideologier, eller?

    Social stratifiering kan vara funktionellt i ett samhälle så tillvida att i olika samhällsskikt ingår olika yrkesgrupper med olika kompetenser, olika funktioner. T.ex. om vi ska renovera ett hus behöver vi en elektriker, rörmockare, snickare etc. – eller om vi ska förvalta ett samhälle behöver vi politiker som kan skapa förtroende för samhällets mål, ekonomer som kan kalkylera utnyttjandet av samhällets resurser, jursister som kan tillämpa lagstiftning etc.

    Det som är problemtiskt är om vi har en ideologi som både har individers ekonomiska rationalitet som drivkraft och samtidigt vill upprätthålla ett samhälle där ekonomisk ojämlikhet är accepterat, eller ett närmast naturligt, tillstånd. Det ska löna sig att arbeta, men vissa arbeten ska löna sig mer.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS