German Bender: Skolan behöver mindre sunt förnuft – inte mer

Häromveckan rapporterade Dagens Arena att Alliansregeringens avskaffande av den allmänna behörigheten i gymnasieskolans yrkesprogram genomfördes utan forskningsstöd. Nyheten kom knappast som en överraskning för särskilt många. Det är inte första gången omfattande skolreformer – och för den delen politiska reformer i allmänhet – drivs igenom utan annat stöd än så kallat ”sunt förnuft” (eller ännu värre, fromma förhoppningar).

Alliansregeringens tanke med att avskaffa högskolebehörigheten i yrkesprogrammen och minska undervisningstimmarna i engelska, svenska och matematik, var att fler elever skulle klara gymnasiet. De måhända skoltrötta elever som hoppade av yrkesprogrammen skulle inte göra det om de ”slapp” läsa så mycket teoretiska ämnen, lydde resonemanget. Man hoppades också att detta skulle göra yrkesprogrammen mer attraktiva.

Sunt förnuft, kan man tycka.

I stället har utvecklingen sedan 2011 enligt Svenska Dagbladet varit den rakt motsatta: andelen elever som inte slutför utbildningen (en tredjedel) är oförändrad, allt färre niondeklassare söker yrkesprogrammen och andelen elever på yrkesprogrammen som får högskolebehörighet har minskat kraftigt. Förhoppningarna tycks alltså ha kommit på skam i alla avseenden.

Det förefaller tämligen uppenbart att sunt förnuft inte är en lämplig grund för politiska reformer. Särskilt gäller detta stora komplexa system med svårbedömda, oförutsägbara och samverkande processer – som skolan. Och det borde inte komma som en överraskning. Anekdoter om incitament som slagit fel finns det gott om. Jag ska ge två enkla exempel.

Den framstående amerikanska nationalekonomen Steven Levitt, som bland annat är medförfattare till bästsäljaren ”Freakonomiks”, ville få sin treåriga dotter Amanda att sluta använda blöja. Hans metod var att ge henne M&M-godisar varje gång hon bad om att få kissa i pottan. Till en början fungerade det, men redan efter tre dagar märkte han att dottern började kissa påfallande ofta och i mycket små doser. Det som hade skett var att hon genomskådat hans incitamensmodell och börjat ransonera sitt kissande för att få ut maximalt antal M&M:s. Levitt konstaterade fascinerat: om en disputerad Harvardekonom inte kan styra en treårings beteende i tre dagar med enkla incitament – hur kan man då förvänta sig att styra ett helt lands befolkning i ens tre timmar?

Ett annat uppmärksammat fall har beskrivits i en vetenskaplig artikel av de två israeliska beteendeekonomerna Uri Gneezy och Aldo Rustichini. De ville undersöka om man kunde få föräldrar att hämta sina barn tidigare i förskolan. För att åstadkomma detta införde man en straffavgift på ca 20 kronor för de föräldrar som kom efter stängningstiden klockan 16. Resultatet blev att de sena hämtningarna inte minskade – utan tvärtom ökade! Förklaringen, enligt forskarna, var att böterna inte fick funktionen av ett straff, utan snarare uppfattades som en prissättning på sena ankomster. Därmed blev det mer legitimt att hämta barnen sent – man hade ju ändå betalat för det. Föräldrarna agerade alltså helt rationellt, men tvärtemot det som varit avsikten med förseningsavgiften. Ungefär som i fallet med avskaffandet av högskolebehörigheten i yrkesprogrammen.

Vilket var då kunskapsunderlaget som låg till grund för gymnasiereformen? Dagens Arena har frågat Anita Ferm, som ledde utredningen ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”, och fått följande svar:

– Alltså forskningsstöd? Vi tittade på avhoppen och vi pratade med en förfärlig massa elever.

Inte mycket till forskningsstöd, med andra ord. Folkpartiets nuvarande utbildningspolitiska talesperson Christer Nylander hävdar istället att man lutade sig mot beprövad erfarenhet. Men det bygger på en missuppfattning av vad som avses med beprövad erfarenhet, vilket framgår av en enkel sökning på Skolverkets hemsida: ”Det betyder att lärare stödjer sig på erfarenheter som prövats under en längre tid, är systematiskt utvärderade och dokumenterade. Det räcker alltså inte med att ett antal lärare eller ett lärarlag tycker att en metod fungerar för att den ska betraktas som byggd på beprövad erfarenhet.”

Det tycks alltför lätt att svänga sig med begrepp som ”forskningsbaserad”, ”beprövad erfarenhet” och ”evidensbaserad praktik”. I själva verket verkar bevekelsegrunden för politiska beslut påfallande ofta vara det man ”tror” är rätt. Och skolan tycks vara särskilt utsatt för ”sunt förnuft”-reformer, något som bland annat uppmärksammats av idéhistorikern Sven-Eric Liedman.

Hur kommer det sig då att vissa politiker tror sig veta vad som är bäst för elever, lärare, skolledare och samhället i stort – och hur kommer det sig att så många av oss tror dem?

Om detta skulle det nog behövas forskning, men var och en som använder sitt ”sunda förnuft” kan försöka sig på några kvalificerade gissningar. En uppenbar sådan är att alla har en mer eller mindre närliggande personlig erfarenhet av skolan. Vi har alla gått i skolan och många har barn i skolan eller känner andra som har det. Vi kanske har bekanta som är eller har varit lärare och skolledare. Därför är det (alltför) lätt att ha en uppfattning eller lita på andra som har det – på ett helt annat sätt än vi antagligen skulle göra i frågor om vaccinationsprogram, pensionssystemet eller regleringen av den finansiella sektorn, där vi skulle fästa betydligt större vikt vid bedömningar som görs av medicinsk expertis eller disputerade nationalekonomer.

Och samtidigt som skolan tycks vara särskilt utsatt för ”det sunda förnuftets politik”, finns det anledning att tro att den är särskilt olämplig som spelplan för just denna. För det första ska skolans verksamhet baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet – kunskap ska stå i centrum, inte allmänt tyckande. För det andra är skolan en extremt komplex och svårförutsägbar verksamhet med en mängd olika aktörer i olika åldrar, med skilda mål, intressen och grader av inflytande. För det tredje får förändringar på skolans område långsiktiga konsekvenser med stora spridningseffekter i samhället. Sammantaget gör dessa omständigheter att politiker och beslutsfattare bör iaktta särskilt försiktighet och sträva efter så stort kunskapsunderlag som möjligt (därför är exempelvis tondövheten inför den massiva remissopinionen mot betyg från årskurs fyra så problematisk.)

Med detta sagt vill jag understryka att det inte per definition är fel med reformer som genomförs utan vetenskapligt stöd. Ibland saknas det relevant forskning, ibland är forskningsläget inte entydigt och ibland behöver politiker göra ideologiska avvägningar i målkonflikter av olika slag. Men att lägga enstaka förslag utan stöd i forskning är inte detsamma som att utforma närmast hela skolpolitiken på samma lösa grund.

Dessutom kan även ”sunt förnuft”-reformer genomföras på sätt som möjliggör utvärdering efter hand och som begränsar eventuella skadeverkningar och förebygger oavsedda incitament. Man kan genomföra reformer stegvis och med kontrollgrupper, man kan välja tydligt definierade och uppföljningsbara kriterier och kontrollstationer, man kan samarbeta med oberoende forskare i planering och implementering. En del av detta fanns också med i förra årets utredning ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer”, så kanske blir det mindre sunt förnuft och mer kunskap och försiktighet i framtiden. Förhoppningsvis kan även det nybildade Skolforskningsinstitutet bidra till en mer kunskapsbaserad skolpolitik. Ansvaret vilar tungt på samtliga politiska partier.

(German Bender är utredare på TCO)

Artikeln har även varit publicerad på German Benders blogg