Skola och SamhälleGöran Levin: Är det möjligt för en förälder att hjälpa sitt barn i skolarbetet?
Finns det risker med att arbeta utan läroböcker? Förmår läraren skapa strukturer för lärandet så att det är tydligt för alla barn vad som skall läras, undrar Göran Levin. (red)
Samtalade häromdagen med några bekanta. De har barn i skolan. Det jag hörde gjorde mig mycket betänksam. Barnen går i en kommunal, bra och ganska lugn skola. De trivs och känner sig trygga i skolan. Och så är allt gott och väl.
Men nu var den ena mamman lite orolig för sin son som går på mellanstadiet. Han hade kommit hem med ett prov som skulle skrivas under. Lite sent omsider för resultatet var inte alls bra, riktigt dåligt, dessutom i matematik, där man som förälder kanske alltid är lite extra uppmärksam. Provet innehöll dock bara svaren, så mamman hade kontaktat läraren så att hon också fått hem frågorna och därmed kunde jämföra frågor och svar. Och det var riktigt illa. Hennes son verkade inte ha förstått särskilt mycket, och snart skall han börja på högstadiet.
För barn, eller ungdomar, i den åldern betyder fritiden mycket. Man har kompisar som man umgås med, inte bara fysiskt utan också på nätet. Det tar tid, och därmed blir inga böcker lästa, endast paddor och mobiler. Sedan deltar man i fritidsaktiviteter och här gäller det att ligga i. Här märks det hur bra man är och man vill verkligen ligga i framkant. Föräldrarna (papporna mest??) stöttar till hundratio procent.
Men så är det också skolan. På denna skola verkar inte finnas några läroböcker utan barnen är hänvisade till papperskopior eller nätet – datorer finns. Jag undrar då – på vilka sätt förmår läraren här skapa sådana strukturer för lärandet att det är tydligt för barnen vad som skall läras. Finns det chans att träna och öva? Hur förmår läraren att i klassrummet skapa ett sådant arbetsklimat för ALLA barn att de lär sig optimalt? Många barn behöver mer tid på sig och i det här fallet vill föräldern hjälpa till. Men det finns ju inget strukturerat material, som hänger ihop och där man ser en början, en progression och ett slut. Det mesta består av ett lösbladssystem, inte ens samlat i någon form av system. Om man som förälder vill hjälpa till så famlar man i blindo. Man måste känna sig alldeles maktlös.
Jag har en gång varit lärare och jag har utbildat lärare. På den tiden var jag kritisk till att som lärare vara bunden av läroboken på så sätt att det blev en slags mekanisk vandring genom skolåret i en från början förutbestämd gång. Min egen skoltid bestod i att halva boken lästes på hösten och andra halvan på våren. Den delades helt enkelt på mitten. Jag ville något annat. Men det jag var fullt medveten om var behovet av en tydlig struktur för eleverna. Det behovet blev inte mindre av att man gick utanför det traditionella, att man använde fler läromedel o.s.v., snarare tvärtom. Det var ett mycket svårare lärararbete, men också så mycket mer stimulerande. Och idag finns hela nätet till förfogande. Vilka möjligheter men ack så svårt och utmanande.
Det barn jag talar om här i början är som barn är mest – har mycket kompisar, lägger den mesta av sin fritid på sport och får all stöttning. Skolan blir då hårt konkurrensutsatt (och då menar jag inte marknadiseringen) och behöver också sin stöttning. Men hur? Skolarbetet är inte gripbart och syns inte inför föräldern, som på något sätt står maktlös, när hon ändå ser hur lite mer övning, lite mer arbete kunde ha gett ett helt annat skolresultat.
Och det här är en skola och lärare som jag tror är som skolor och lärare är mest.
Tala om orsaker till dåliga PISA-resultat.
Göran Levin
6 Comments on “Göran Levin: Är det möjligt för en förälder att hjälpa sitt barn i skolarbetet?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Bra funderingar kring skolan i Göran Levin artikel. Är det så att välfärdssamhället har andra prioriteringar än under gångna tider? Är det så att man tror att kunskaper bara flyger på en utan att träna? Är det så att vi bara ser Zlatans snygga mål och tror att han gör det bara på talang?
För vad ingen ser är det ofantliga slitet med träning och åter träning Zlatan lägger ner tid på. Säkert kommer någon att säga att Zlatan kan träna för att han gör det som är kul. Säkert, men nu är inte allt kul här i livet.
Viktigt att få en balans mellan skola och fritid. Vi är ju trots allt olika rent biologiskt. Vissa behöver extra träning, andra gör det med en klackspark som behöver utmanas. Men oavsett de biologiska förutsättningarna måste skolan bjuda på en undervisning som ger delaktighet om innehållet. Med frågor om innehållet som ger svar på ett lärande sätt.
Min första reaktion är att många långt dragna slutsatser dras av ett enda exempel,jag tycker det är viktigt att avstå från att bygga argumentering på anekdotisk evidens.
Sakfrågan är icke desto mindre intressant eftersom det handlar om hur vi väljer att mediera kunskap, färdigheter, förmågor, förståelse etc – och att vi nu definitivt står inför att läromedel digitaliseras, den IT-strategi som Skolverket föreslagit talar sitt tydliga språk på den punkten.
Låt oss därför ha en livaktig diskussion om hur lärare får mandat att beställa digitaliserade läromedel till skolans nätverk- inte sällan ligger det beslutet på en annan nivå än hos den undervisande läraren.
Och låt oss samtala om möjliga lösningar, konstruktiva förslag som hjälper och utvecklar istället för att ensidigt beskriva upplevda tillkortakommanden. Vi har stora möjligheter till förbättringar nu när samhällsdebatten kring digitalisering är het igen!
Tack för kommentarer. Först, Ingela, det kan vara bra att förtydliga ett resonemang utifrån ett konkret exempel. Det var min avsikt. För det andra är inte min avsikt att vara konserverande i fråga om sätt att se på material för lärande. Men jag har stor respekt för hur man i klassrummet utformar miljöer och struktur för lärande, som är begripliga för elever och föräldrar. Skolan är en jättestor organisation. För lärare med många ämnen är utmaningen stor att på egen hand forma dessa, som jag säger, strukturer, för lärare med färre ämnen säkert enklare. Den digitala utvecklingen är enorm och ger mängder med möjligheter. MEN – det kan inte spreta hur som helst. Här känner sig dock Peter på Glömstaskolan trygg. Och säkert är det så. Men återigen – de läroböcker som övergavs för ganska många år sen (kanske mer av ekonomiska än pedagogiska skäl) har nog inte ersatts av andra hjälpande strukturer. Med nätvanorna blir det ännu viktigare. Varför inte en ämnesprodukt, som kan ge en samlande ram för lärare och elevens egna sökande, övning, experimenterande. Den kan också finnas på nätet och uppdateras löpande också i förhållande till läroplanskrav och betygskriterier.
I princip håller jag med om idén med struktur och vikten av att skolan ska vara begriplig och meningsfull. Men jag tänker att den strukturn ska vara ett skelett och inte ett skal. Tydliga överblickbara planeringar med koppling till innehåll och träningstillfällen är avgörande. Skillnaden mellan att vara styrd av de yttre ramarna eller det innehållsmässiga lärandet. Fälj gärna hur vi tänker och jobbar på Glömstaskolan.
Tack för kommentarer. Först, Ingela, det kan vara bra att förtydliga ett resonemang utifrån ett konkret exempel. Det var min avsikt. För det andra är inte min avsikt att vara konserverande i fråga om sätt att se på material för lärande. Men jag har stor respekt för hur man i klassrummet utformar miljöer och struktur för lärande, som är begripliga för elever och föräldrar. Skolan är en jättestor organisation. För lärare med många ämnen är utmaningen stor att på egen hand forma dessa, som jag säger, strukturer, för lärare med färre ämnen säkert enklare. Den digitala utvecklingen är enorm och ger mängder med möjligheter. MEN – det kan inte spreta hur som helst. Här känner sig dock Peter på Glömstaskolan trygg. Och säkert är det så. Men återigen – de läroböcker som övergavs för ganska många år sen (kanske mer av ekonomiska än pedagogiska skäl) har nog inte ersatts av andra hjälpande strukturer. Med nätvanorna blir det ännu viktigare. Varför inte en ämnesprodukt, som kan ge en samlande ram för lärare och elevens egna sökande, övning, experimenterande. Den kan också finnas på nätet och uppdateras löpande också i förhållande till läroplanskrav och betygskriterier.
När jag började på lärarhögskolan för mellanstadielärare för 40 år sedan, fick vi lära oss att lavinen av ständigt ökande kunskap i världen gör, att ingen har rätt att bestämma vad en elev ska kunna!! Denna dogm genomsyrade den ideologiska skolning vi genomgick (redan då!) och som har präglat skolan sedan dess. Lärarens uppgift är attvänligt lotsa och inspirera här och där under elevens självvalda och entusiastiska vandring genom dessa kunskapsmassor och i detta kaos. Det är en i grunden antiintellektuell syn. Kunskap ärnågot som någon strukturerat ur ett kaos. Någon måste visa vägen. Eleven måste gå från svårighet till svårighet enligt en uppgjord plan i varje ämne.
Detta är grunden till att strukturerade läroböcker anses fult i skolan. Nyligen träffade jag ett par blivande lärare som bedyrade att de minsann inte tänkte använda läroböcker. Jag sa att dit har jag ännu inte kommit efter 40 år, men jag ärväl lite dum.
Jag och mina kollegor prövade detta i slutet av 90-talet, vilket ledde till en stor kostnad för kopieringsmaskinen, papperstravar så stora, att eleverna varken kunde hålla ordning på dem eller få igen bänklocket. Varken föräldrar eller elever hade någon överblick över vad som förväntades av dem. Vi övergav snart metoden och köpte in läro-och arbetsböcker i alla ämnen. Därmed nådde våra elever högre resultat. Men någon löneutveckling fick vi inte av rektor. Vi var inte tillräckligt moderna.
Vi var så vana vid det laget, att vi inte var slaviskt bundna av böckerna. Bara lärare med mycket goda ämneskunskaper kan göra stora utvikningar från läromedel. Det är skandal att föräldrar inte kan få överblick över stoffet. Därför är det som du skriver, mycket svårt att hjälpa sitt barn.