Göran Levin: Är förstelärare bra tänkt?

De nya tjänsterna som förstelärare skapar hierarkier i skolans lärararbete och det kan motverka samarbete. Det behövs istället långsiktiga satsningar på forskarutbildade lärare som ges möjligheter till ett beständigt arbete, skriver Göran Levin. (red)

Idag lanseras förste lärare som en lösning på mycket – systemet skall ge nya karriärmöjligheter åt lärare (det är inte längre bara skolledarskap som gäller), ge lärare möjligheter till stora löneökningar samt utveckla skolan – förhoppningsvis. Det sista antyder min tveksamma hållning till systemet. På vilka grunder väljer man nu ut dessa lärare, som skall bli förstelärare? Vilka kriterier har man satt upp – är det sådana som man är riktigt säkra på skall ge en sådan långsiktig kvalitet som är hållbar? Och vad skall de göra? Blir de medhjälpare åt rektor, ledare i arbetslag eller ambulerande konsulter i resursteam? Kommer de att vara kvar i sitt lärararbete?

Jag är tveksam till förstelärare som jag hittills sett det förverkligas och jag skall försöka förklara varför, samtidigt som jag vill antyda andra vägar för i första hand skolans utveckling.

I princip gör alla lärare samma jobb

Lärare finns i sina klassrum och de har sina elever och de utför – oftast – ett ensamarbete. Lärare är olika personligheter, vilket har tämligen stor betydelse för deras lärararbete. Deras temperament, deras personliga erfarenheter, deras olika tolkningar av sitt uppdrag m.m. speglar sig i klassrummet, i sätten att hantera undervisning, i sätten att bemöta elever, i sätten att skapa kvalitet i undervisningen och klimat i klassrummet o.s.v. Jag har under mina år mött och besökt ett stort antal lärare och fått en mycket stor respekt för olikheternas betydelse och också dess värde för att ge mening åt arbetet för läraren och för hans eller hennes elever. Det finns naturligtvis vissa gemensamma kvaliteter som man bedömer hos t.ex. lärarstudenter under deras verksamhetsförlagda tid i skolan. Men de är ändå olika personligheter och detta förstärks när de sedan som verksamma lärare utövar sitt yrke under årens lopp. Alla utför kanske inte jobbet lika lyckosamt men det kan bli bra ändå – olika elever kan ”tändas” av olika lärarpersonligheter och en enögdhet i detta tror jag inte är bra. Sedan finns det naturligtvis lärare som missköter sig, men det skall hanteras på sitt sätt – och med kraft, vilket inte alltid sker idag.

Ett bra arbetslag är viktigt

Dock – hur olika lärare än kan vara, så har alla behov av utveckling och yttre stimulans. Att man skall utvecklas genom att ”informeras om forskningens landvinningar” tycker jag bara skrapar på en yta. I stället tror jag man utvecklas av att få samtala om det man gör, vad man gör och hur man gör det och detta behöver ske i en form där förtroende finns. Här finns arbetslaget, som har möjlighet att över tid ge samhörighet och trygghet. Arbetslag i skolan kan formas på olika sätt – utifrån årskurser eller ämnen, eller på annat sätt – dock måste lärarna ha förtroende för att organisationen ger dem möjlighet att samtala om sådana saker som de anser vara väsentliga för sitt arbete tillsammans med eleverna.

Ett arbetslag behöver också en ledare – en som förbereder och håller ihop diskussionen och ser till att den leder någonstans. Ett sådant ledarskap kan rotera mellan arbetslagets deltagare, vilket utvecklar större delaktighet och ansvarighet. Det sista – ack, så väsentligt men så svårt att åstadkomma. Dessutom behöver tid ges. Jag tror inte på en lösning som skapar hierarkier i skolans lärararbete – jag tror att det snarare motverkar samarbete och naturlig lojalitet.

Forskarutbildade i skolan

Lärarstudenter har nu sedan ganska lång tid skrivit examensarbeten på 15 eller 30 högskolepoäng och lärosätena utvecklar påbyggnadsutbildningar eller val inuti examensgången där möjligheter ges att avlägga magister- eller masterexamen. Här finns nu i landet ganska många yrkesverksamma lärare som kommit närmare sådant arbete som på ett mera systematiskt sätt tar sig an skolans frågor och utmaningar – alltså forskningen om skolan. Dessutom har ett antal kommuner satsat på att stödja lärare som genomgår forskarutbildning mot licentiat eller doktorsnivå. Det blir då viktigt att kommunerna tar hand om dessa personer efter genomgången utbildning. Inget är lättare än att de sugs upp av högskolan och försvinner från skolans värld. Skolan bör därför inrätta lektorstjänster för forskarutbildade lärare som har kompetens att på ett mera fördjupat sätt stödja lärares och lärarlags kontinuerliga arbete att reflektera över och utveckla sin undervisning i olika ämnen eller ämnesområden. Det är detta den didaktisk forskningen behöver handla om, och om den berör frågor som upplevs som relevanta av lärare kommer den också att respekteras. Och lektorerna blir bärare av detta kunnande och utgör länkar mellan skolans frågor och utmaningar och högskolans didaktiska forskningsinriktning.

De åtgärder som nu antyds för att stärka forskningen kring skolan måste ha en inriktning som ger ett stöd för en växelverkan mellan skolors utvecklingsarbete och högskolors didaktiska forskning. En tankegång som enbart ser en överföring till skolan av forskningsresultat är alltför förenklad.

Långsiktighet behövs

Jag tror att systemet med förste lärare inte är tillräckligt långsiktigt genomtänkt för att ge den potential för utveckling som skolan behöver och alltid har behövt. Det löstes förr med fortbildningssystem på länsskolnämnder och i större kommuner, men var egentligen en prakticistisk anordning – kanske bra för sin tid. Systemet med förstelärare är antagligen i första hand tänkt som en möjlighet för stark löneförhöjning för vissa, sedan får det bli vad det blir. Aningslösheten är stor. Se SR:s program i frågan .

Än en gång öses ogenomtänkta resurser ut i skolan. Men system för att utveckla skolan måste på djupet beröra och därmed engagera alla dess lärare och då räcker det inte att bara vissa premieras för att leda andra. Medel måste tillföras brett och utnyttjas med hänsyn till det speciella i läraryrkets situation och då är också på sikt forskarutbildad personal nödvändig. Men det är en mycket mera långsiktig fråga och måste hanteras beständigt över tid i samförstånd och kan inte reduceras till politisk partipopulism.

 

9 Comments on “Göran Levin: Är förstelärare bra tänkt?

  1. Michael Walls FD, samhällsvetenskap med utbildningsvetenskaplig inriktning

    Hej Göran, du har slagit spiken på huvudet! Jag jobbar deltid på Vuxenutbildning i Borås och deltid vid högskolan då ambitionen var att vara lektor/lärare i skolan som skulle kunna vara en länk mellan forskningen och skolans praktik. Dock inte genom att leverera “landvinningarna” utan genom att diskutera för lärarnas olika praktisk-teoretiska problem olika perspektiv, dels genererad av forskningsfältet, dels av lärarnas olika problemställningar. Och utan att hävda den ena pedagogiska trenden mot den andra. Tyvärr är det så att i Boråsstad att man sedan några år tillbaka betonat, ja, tvingat fram, ett pedagogiskt förhållningssätt utifrån selektiva forskningsöversikter med namnet BFL. Detta har hämmat någon öppen dialog mellan lärare om forskningens relevans för sina respektive problemställningar, och till viss del motstånd mot vad som upplevs som ytterligare ett experiment i skolans värld. Vad det gäller förstelärarnas roll i Boråsstad så finns det tillgänglig en beskrivning av deras uppdrag med betoningen på just utvecklingen av BFL, dvs., dagens “bästa” forskning. Jag har försökt att förklara för min rektor varför jag anser att detta sätt att förankra forskningen i skolan kommer att hämma utveckling av ett vetenskapligt förhållningssätt och att förstelärarna kommer inte att tas emot med glädje. Jag är den enda på min arbetsplats som skulle kunna skapa möjligheter för öppna dialoger om lärarnas erfarenheter och problemställningar, och hur forskningen kan eller inte kan hjälpa. Dock får jag inge gehör för det.

  2. Mycket bra skrivet.
    Systemet med förstelärare är ogenomtänkt och fyller ingen funktion. Ena dagen en vanlig lärare, nästa dag förstelärare, med samma utbildning, samma kompetens, men högre lön.

  3. Bra eller dåligt tänkt? Frågan är väl om det är någon som har tänkt överhuvudtaget innan “reformen” sjösattes. Pinsamt att höra Björklund i studiodebatten i P1 (finns i länken i Göran Levins artikel). Han är jättenöjd, det enda (verkligen enda!) syftet med reformen var att några bra lärare skulle få bättre betalt. Underförstått menar han väl att övriga 95–98% av alla lärare är så dåliga att de inte förtjänar någon lönehöjning.
    Men de kommuner och rektorer som ska utnämna förstelärare förstår att man måste uppfinna någon typ av rationell motivering till varför en särskild lärare, men inte alla, ska få en substantiell höjning av sin lön. Alltså måste man hitta på särskilda arbetsuppgifter, som sekundalärarna inte ska utföra. Antingen innebär det att förstelärarna ska se lönehöjningen som övertidsersättning, eller att de måste frigöras från en del av sin undervisning. Eftersom kommunerna inte är beredda att skjuta till ytterligare medel utöver det destinerade statsbidraget, måste andra lärare alltså ta över den undervisningen. Resultat: de förmodat skickligaste lärarna undervisar mindre, de mindre skickliga undervisar mer! Så klokt att Kling och Klang inte kunde kommit på bättre.
    När det gäller de särskilda arbetsuppgifterna, visar förvaltningar och rektorer stor kreativitet och fantasi. Det arbetsuppgifterna tycks ha gemensamt, är att de knappast kommer att resultera i att elever lär sig mer på sina lektioner.
    Till detta kommer så de problem och uteblivna verkliga möjligheter Göran påpekar i sin artikel. Hur är det man säger: “med sådana vänner behöver man inga fiender”?

  4. Jag instämmer i mycket i Göran Levins genomtänkta och välskrivna text. Jag tror dock inte att “aningslösheten är stor” hos förespråkarna för en förstelärarreform utan egentliga krav på något särskilt förstelärararbete. I det radioprogram där detta diskuterades för någon vecka sedan, och Jan Björklund och Rosanna Dinamarca debatterade förstelärarreformen, framgick det mycket tydligt att utbildningsministern såg detta som en löneförhöjning för “duktiga lärare”. Med tanke på den split som individuella löner i allmänhet brukar så mellan lärare är det inte oväntat att den löneförhöjning på 5000:- utan krav på motprestationer redan har skapat negativa stämningar på flera skolor. Lärare behöver enligt min mening enas och gemensamt hävda sina yrkeskunskaper för att på så sätt få ökad respekt och högre lön; en förstelärarreform utan krav på motprestationer leder i stället till splittring och motsatt effekt.

    • Är all forskning “god”? Det måste väl finnas yttre kriterier för “framsteg” i just en verksamhet som skolan. I matematik har vi ett negativt samband sedan forskningen började påverka inehållet! Då de “polerar lektioner i asien” är det faktiskt 1:a lärare med goda officiella resultat under längre tid utifrån mer allmäna mätingar de automatskt anser ska ta större ansvar men också att äldre mer erfarna i österländsk tradition automatiskt har en repekt med sig.

      Björklunds förslag kommer nu i en mycket olycklig tid! Egentligen alla hans förslag. De nationella proven har jublande gett höga betyg men rena katasrofresultat redan 2003 i TIMSS. Det spelar ingen roll om det kommunaliserades, omorganiserades… utan resultatet var gott. Det blev ännu bättre och det blev betygsinflation men ännu sämre i PISA och samma katastrof i TIMSS.

      Nu skrivs det examensarbeten och forsknigsbaseras och lärarutbildigarna är på universiteten och räknandet av antalet disputerade lärare är en kvalitetssäkring och det går ännu sämre. I TIMSS 1995 låg Sverige i topp och då höll sig forskarna borta från högstadiet och gymnasiet i vår yrkesutövning och endast lönestegar gällde och en naturlig uppdelning fanns beroende på den kompetens lärargruppen inom ämnet avgjorde likt vilket arbetslag som helst och resultaten utåt var en viktig kollektiv angelägenhet. Inte bara i betygsmedel utan även hur det gick i fortsatta studier.

      Skolforskningen har haft negativ inverkan efter 1980-talet! Det finns nog att söka ett problem i just individualismen även i forskningen! Att ständigt visa upp sig och till och med kunna gå emot beprövad erfarenhet!

      Uppskrytandet av det unga hungriga har skapat en ytkultur och letande av metoder som knappt vet vad de mäter i lokala tidsmässigt korta studier.

      Vi kan väl inte nu släppa i dessa som 1:a lärare. De är ju formade i ett skolämne i förfall. Att Björklund tror att det ska bli bättre på sikt stöds inte av att han sätter in samma personer eller bärare av samma idéer som då förfallet startade!

      Är det någon “kris” i SO-ämnena? Varför behövs det 1:a lärare där? Varför är det så många “SO”-lärare inblandade i skolans “kris”? Har det med ämnesundervisningen att göra? Är inte det politiska frågor?

      Visst. Betygshets och allmänna orealistiska krav på att “lyckas”… Men det har väl inte med relativt enkla räknefärdigheter att göra. Nu kan inte ens de som söker in till KTH och Chalmers räkna.

      Skippa forskningen! De matriser Astrid Pettersson konstruerat med forskarsstöd fungerar inte alls. Det är nu så kompliicerat att rätta ett prov att det krävs doktorsexamen. Oj. De glömde bort att man måste kunna räkna! I matematik!

      Skippa betygen. De sökte och kom in på KTH och Chalmers.

      1:a lärare i vad? Bibehållandet av ett idiotsystem? De enda som kan komma ifråga är de som konstant protesterat i 20 års tid!´

      Eller forskare som hoppar av och ber sina handledare dra dit…

  5. Jag vill gå så pass långt att kalla Furstelärarreformen för en pinsam exponering av brist på fingertoppskänsla från utbildningsministern. Allt är en rökridå för att ge sken av att det minsann satsas på lärarlöner. Avsaknaden av förankring bland lärarna före sjösättningen av reformen är heller inte imponerande, och det gäller även lärarfackens försvar av eländet.

  6. Om jag minns rätt – sa inte JB att staten inte kan lägga sig i lönebildningen, den ska parterna på arbetsmarknaden sköta själva. Men vad är då det här?
    Utmärkt skrivet av Göran Levin.

  7. Systemet med förstelärare går bara ut på att man ska slippa ge alla lärare löneförhöjning.

    Hur blir man förstelärare? Ska man genomgå någon speciell utbildning? Det korrekta svaret är nog att man ska bli god vän med skolans rektor.

    Jag har varit lärare i skolan i över tjugo år innan jag fick en ny tjänst på KTH. Jag var med om skolväsendets kommunalisering. Jag var matematiklärare och fick plötsligt en avdankad överfurir som kollega. Jag sade till min rektor att om tjänsten utlysts, så hade minst tiotalet kvalificerade sökt den. Jag fick dt häpnadsväckande svaret att min kollega visst var kvalificerad; han hade läst matematik i furirskolan! Det visade sig att han inte ens kände till kvadreringsreglerna. Rektorn bagatelliserade detta med att eleverna skulle söka kunskap tillsammans med läraren.

    Jag föreslog att kollegerna skulle auskultera på varandras lektioner för att se hur man kunde lägga upp olika kursmoment. Det förslaget förkastades och bedömdes som befängt.

    Studiedagarna handlade alltid om sådant som kunde riktas till hela lärarkåren. Ingen ämnesanknytning alls. Det blir ju administrativt enklare så och framför allt billigare. En fd. kollega, som fortfarande är kvar i min gamla skola, säger att han nu genomlidit totalt sjutton studiedagar om dyslexi. Viktigt ämne, för all del, men det finns väl även annat man kunde ägna åtminstone någon studiedag åt.

    Då jag slutade, eftersom jag erhållit en ny tjänst på KTH, anställde man en elev från samma gymnasieskola som min efterträdare. Eleven hade just gått ut gymnasiet på N-programmet och inte läst någon akademisk kurs alls i något ämne. Nu, efter tjugo år, är han kvar och anses vara en uppskattad lärare. Han har fortfarande inte något akademiskt poäng alls i något ämne.

    Räcker det inte med att läraren kan kursen? Är det bara onödigt med ämnesstudier på akademisk nivå? Som svar på dessa retoriska frågor vill jag visa hur det kan gå till genom att hänvisa till följande erfarenhet.

    Då jag en gång tog körkort för bil genomgick jag ett skriftligt prov med efterföljande muntligt förhör. Jag fick frågan “Vilka tre naturlagar bör man tänka på när man nalkas en kurva?” Jag kunde bara komma på en – tröghetslagen. Den unga dam som förhörde mig sade att svaret var felaktigt. Rätt svar skulle vara “farten, hastigheten och väggreppet”. Jag argumenterade mot detta, men fick då höra att det stod så i facit!

  8. Förstlärare/ första lärare/ förste lärare/ furste lärare/ överste lärare eller Björklundslärare?
    ännu en spick i utbildningsväsendets kista. Inte undrar att Svenska elevers teoretiska, kognitiva och intellektuella förmågor är bland de sämsta i OECD- länderna och än en gång väljer man att plaska i vattnet utan att vara simkunnig!!!!!!
    lärarfacket bara tackar och tar emot och tycks vara berett att adoptera allt bara att det innebär en försämring för läraryrket där lönen är centralt. De är rädda för löneglidningen och flaskhalsar i den svenska ekonomin, tycks det som!,,
    De verkar hålla också med Björklunds senaste tricks med lönepåslag på hela 5000 kr selektivt, noga utvalda och filtrerade begåvade lärare och vilka, det tycks finnas två alternativ antingen de skrivna villkoren som Skolverket med Björklunds goda minne eller de oskrivna reglerna och just denna kategori verkar passar många rektorer för här sker det mesta i det dunkla allt ifrån de som håller rektorn på bra himör eller de som älskar tjänster och gentjänster

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS