Göran Levin: Byråkratisering av lärandet i skolan

I dagens byråkratiska undervisningssystem har lärarna nästan inget utrymme för spontanitet och kreativitet och det ger eleverna sämre möjligheter att utvecklas, skriver Göran Levin. (red)

Man börjar nu i tidningars ledarsidor och i andra artiklar (bl.a. SoS) se en kritisk diskussion kring hur styrningen av den svenska skolan påverkar lärare och elever. Jag tänker på läroplaner och betygssystem. Sedan ett tag har man konstaterat att lärares arbete alltför mycket knyts kring utvärderingen av undervisningen, t.ex. de nationella proven och alla annan dokumentation. Och nu börjar man också diskutera elevernas situation. Man talar om ett ständigt pluggande långt ner i åldrarna. Man får inte missa något krav i de kravnivåer som uppställts för då åker man omedelbart ner i betygsnivå. Och i gymnasieskolan sker betygsättningen kursvis, och inte ämnesvis. För att hålla reda på allt detta krävs för läraren att för varje ämne, för varje elev, för varje krav, för varje nivå formulera och hålla reda på prestationer för att sedan stå till svars inför elever och föräldrar. Jag menar att detta leder till en ofantlig stelhet i det som måste vara en levande undervisning, och jag tycker man kan konstatera att det finns stora risker för vad jag skulle vilja kalla en byråkratisering av lärandet i skolan.

Som lärare vill jag undervisa och hjälpa mina elever till ett gott lärande där de känner att de förstår och utvecklas. Elever som förstår känner trygghet och självförtroende och ser fram emot att lära sig nya saker, att upptäcka mer. Ibland är det svårare, ibland lättare. Ibland tar det emot, ibland är det bara lust och glädje. Att lära och arbetet med att lära är inte alltid lustfyllt och kräver ansträngning och möda, men når man fram till en förståelse och ser en mening kommer tillfredsställelsen, ofta en inre sådan.

För att läraren skall vara en bra lärare krävs naturligtvis en massa saker av personen själv, men viktigt är också att det finns olika typer av stöd för läraren. Ett bra stöd innebär att läraren får tid för sina elever och tid att tänka igenom hur man skall lägga upp en bra undervisning, så att eleverna får goda ingångar till ibland svåra och komplexa sammanhang, olika svåra för olika elever och också olika tidskrävande för olika elever. Ett sådant stöd är läroplanen, giltig för alla skolor i hela landet. Den skall ge mål och riktning men den skall naturligtvis inte styra lärarens arbete i detalj, då finns ju inget utrymme för elevers och lärares egna uppläggningar utifrån sina intressen och behov. Läroboken och läromedel av olika slag är ytterligare stöd som hjälper läraren att tydliggöra den struktur som allt lärande måste hängas upp på. Utan en tydlig struktur hänger lärandet i luften och blir inte tydligt för eleverna men inte heller för föräldrarna, som har all rätt att ha insyn i sina barns skolarbete. Det här med tydliga strukturer synliga både för elever och föräldrar kräver en särskild diskussion.

Idag är dessa strukturer i läroplanen å ena sidan vaga och otydliga men å andra sidan mycket krävande och abstrakta. Läroplanens kravformuleringar använder, oavsett ämne, ett slags signalord som utgår från enkel förståelse till mera komplex och dessa är knutna till ett slags begrepps- och/eller innehållsstyrning. För varje nivå finns ett antal sådana formuleringar och dessa nivåer är relaterade till de betygssteg som finns, eller rättare sagt E, C och A. Stegen däremellan är relaterade till de bredvidliggande nivåerna – för att erhålla D skall man ha uppfyllt E samt delar av C o.s.v.

Eftersom betygsfrågan idag är het, så blir uppmärksamheten kring betygsättningen naturligtvis mycket stor. Och inte bara under gymnasiet utan också ner i grundskolan, nu i årskurs tre inför nationella prov. Lärare skall tolka dessa skrivningar av kravnivåer, omforma dem till undervisning och strukturera detta för tester, prov och betygsättning samt dokumentera resultaten för varje ämne, varje kravnivå och för varje elev. I och för sig skall man ju som lärare alltid arbeta så att elever kan utvärdera sitt arbete och se att man lärt sig det man skall. Men betygen står ut i all sin utbildningspolitiska betydelse. För läraren innebär det att man måste lägga ner en obalanserat stor tid för att hantera prov och betygsättning och vad som där hör till, och ändå innebär vagheten och abstraktionen i systemen att de är öppna för olika tolkningar och att diskussioner om orättvisa uppkommer. För att ge läraren stöd i allt detta finns kommentarmaterial, material som hjälp för att bygga upp undervisningen, bedömningsmaterial m.m. m.m. vilket på något konstigt sätt gör allt ännu omständligare.

För eleverna är det på sitt sätt värre. Man tvingas in i en slags prestationskarusell från allra första början. Naturligtvis inte så uttalad i början av skolsystemet, men sedan. Uppfyller man inte ALLA kravnivåerna för ett betyg, så faller man ner till nästa. Man kan vara exceptionellt duktig på sju men svagare på den åttonde och då blir betyget lägre. På gymnasiet sätts betyg kursvis. Vill man hamna på topp måste man vara det omedelbart. Under gymnasieåren, liksom under högstadiet, mognar man som människa, inte bara fysiskt utan man genomgår också en psykisk mognad, som kan ha stor betydelse för ens skolprestationer. Många av oss som gått i de gamla skolsystemen kan säkert känna igen oss i denna utveckling och hur den påverkat hur man förstått och presterat. Och man hade på sitt sätt gymnasieåren på sig för att prestera allra bäst inför sitt examensbetyg. Numera måste man vara på topp hela tiden. Hur påverkar detta eleverna? Vilka klarar det? Vilka personligheter fostras av detta?

Undervisningssystem skall präglas av mål och krav och utvärdering men inrymma rörelsefrihet för spontanitet och kreativitet och ta hänsyn till hur kunnande hos människor utvecklas över tid. Motsatsen är byråkratiska system som kännetecknas av stelhet och rigiditet.