Göran Levin: Byråkratisering av lärandet i skolan

I dagens byråkratiska undervisningssystem har lärarna nästan inget utrymme för spontanitet och kreativitet och det ger eleverna sämre möjligheter att utvecklas, skriver Göran Levin. (red)

Man börjar nu i tidningars ledarsidor och i andra artiklar (bl.a. SoS) se en kritisk diskussion kring hur styrningen av den svenska skolan påverkar lärare och elever. Jag tänker på läroplaner och betygssystem. Sedan ett tag har man konstaterat att lärares arbete alltför mycket knyts kring utvärderingen av undervisningen, t.ex. de nationella proven och alla annan dokumentation. Och nu börjar man också diskutera elevernas situation. Man talar om ett ständigt pluggande långt ner i åldrarna. Man får inte missa något krav i de kravnivåer som uppställts för då åker man omedelbart ner i betygsnivå. Och i gymnasieskolan sker betygsättningen kursvis, och inte ämnesvis. För att hålla reda på allt detta krävs för läraren att för varje ämne, för varje elev, för varje krav, för varje nivå formulera och hålla reda på prestationer för att sedan stå till svars inför elever och föräldrar. Jag menar att detta leder till en ofantlig stelhet i det som måste vara en levande undervisning, och jag tycker man kan konstatera att det finns stora risker för vad jag skulle vilja kalla en byråkratisering av lärandet i skolan.

Som lärare vill jag undervisa och hjälpa mina elever till ett gott lärande där de känner att de förstår och utvecklas. Elever som förstår känner trygghet och självförtroende och ser fram emot att lära sig nya saker, att upptäcka mer. Ibland är det svårare, ibland lättare. Ibland tar det emot, ibland är det bara lust och glädje. Att lära och arbetet med att lära är inte alltid lustfyllt och kräver ansträngning och möda, men når man fram till en förståelse och ser en mening kommer tillfredsställelsen, ofta en inre sådan.

För att läraren skall vara en bra lärare krävs naturligtvis en massa saker av personen själv, men viktigt är också att det finns olika typer av stöd för läraren. Ett bra stöd innebär att läraren får tid för sina elever och tid att tänka igenom hur man skall lägga upp en bra undervisning, så att eleverna får goda ingångar till ibland svåra och komplexa sammanhang, olika svåra för olika elever och också olika tidskrävande för olika elever. Ett sådant stöd är läroplanen, giltig för alla skolor i hela landet. Den skall ge mål och riktning men den skall naturligtvis inte styra lärarens arbete i detalj, då finns ju inget utrymme för elevers och lärares egna uppläggningar utifrån sina intressen och behov. Läroboken och läromedel av olika slag är ytterligare stöd som hjälper läraren att tydliggöra den struktur som allt lärande måste hängas upp på. Utan en tydlig struktur hänger lärandet i luften och blir inte tydligt för eleverna men inte heller för föräldrarna, som har all rätt att ha insyn i sina barns skolarbete. Det här med tydliga strukturer synliga både för elever och föräldrar kräver en särskild diskussion.

Idag är dessa strukturer i läroplanen å ena sidan vaga och otydliga men å andra sidan mycket krävande och abstrakta. Läroplanens kravformuleringar använder, oavsett ämne, ett slags signalord som utgår från enkel förståelse till mera komplex och dessa är knutna till ett slags begrepps- och/eller innehållsstyrning. För varje nivå finns ett antal sådana formuleringar och dessa nivåer är relaterade till de betygssteg som finns, eller rättare sagt E, C och A. Stegen däremellan är relaterade till de bredvidliggande nivåerna – för att erhålla D skall man ha uppfyllt E samt delar av C o.s.v.

Eftersom betygsfrågan idag är het, så blir uppmärksamheten kring betygsättningen naturligtvis mycket stor. Och inte bara under gymnasiet utan också ner i grundskolan, nu i årskurs tre inför nationella prov. Lärare skall tolka dessa skrivningar av kravnivåer, omforma dem till undervisning och strukturera detta för tester, prov och betygsättning samt dokumentera resultaten för varje ämne, varje kravnivå och för varje elev. I och för sig skall man ju som lärare alltid arbeta så att elever kan utvärdera sitt arbete och se att man lärt sig det man skall. Men betygen står ut i all sin utbildningspolitiska betydelse. För läraren innebär det att man måste lägga ner en obalanserat stor tid för att hantera prov och betygsättning och vad som där hör till, och ändå innebär vagheten och abstraktionen i systemen att de är öppna för olika tolkningar och att diskussioner om orättvisa uppkommer. För att ge läraren stöd i allt detta finns kommentarmaterial, material som hjälp för att bygga upp undervisningen, bedömningsmaterial m.m. m.m. vilket på något konstigt sätt gör allt ännu omständligare.

För eleverna är det på sitt sätt värre. Man tvingas in i en slags prestationskarusell från allra första början. Naturligtvis inte så uttalad i början av skolsystemet, men sedan. Uppfyller man inte ALLA kravnivåerna för ett betyg, så faller man ner till nästa. Man kan vara exceptionellt duktig på sju men svagare på den åttonde och då blir betyget lägre. På gymnasiet sätts betyg kursvis. Vill man hamna på topp måste man vara det omedelbart. Under gymnasieåren, liksom under högstadiet, mognar man som människa, inte bara fysiskt utan man genomgår också en psykisk mognad, som kan ha stor betydelse för ens skolprestationer. Många av oss som gått i de gamla skolsystemen kan säkert känna igen oss i denna utveckling och hur den påverkat hur man förstått och presterat. Och man hade på sitt sätt gymnasieåren på sig för att prestera allra bäst inför sitt examensbetyg. Numera måste man vara på topp hela tiden. Hur påverkar detta eleverna? Vilka klarar det? Vilka personligheter fostras av detta?

Undervisningssystem skall präglas av mål och krav och utvärdering men inrymma rörelsefrihet för spontanitet och kreativitet och ta hänsyn till hur kunnande hos människor utvecklas över tid. Motsatsen är byråkratiska system som kännetecknas av stelhet och rigiditet.

5 Comments on “Göran Levin: Byråkratisering av lärandet i skolan

  1. Mycket kan sägas om betygssystemet. Ur rättvisesynvinkel finns många frågor. En är hur bedömningar görs. Om jag tolkar Per Måhl rätt är det bara mot betygskraven man ska göra bedömningarna. Inget annat. Några del uppdelningar och betyg per del som sedan sammanräknas är fel väg. Det finns ingen relativitet i dagens betygssystem. Centralt innehåll är bara till för vad lärarna minst ska undervisa om. I ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem är det individens förmågor och faktakunskap som eftersträvas till skillnad från det gamla relativa betygssystemet som innebar internkonkurrens mellan elever.

    Men det viktiga i denna artikel är det här med hur gymnasiet är uppbyggt. Personlig tycker jag det är till förfång för kunskapsprogressionen med kurser. En 16-åring ser inte nyttan av en mattekurs som påverkar specialisering under år tre. Därför skulle det var önskvärt att man återinför det gymnasium som de flesta av oss läsare av SOS gick i. Inte för att det var bättre eller sämre än dagens utan för att just fånga mognaden och progressionen i lärandet med sammanhållna ämnen genom hela gymnasiet.

  2. Jag kan väl till något mer än 100% instämma i Göran Levins verklighetsbeskrivning. Betygssystemet har redan visat sig vara kontraproduktivt och ångestdrivande för eleverna.

    En aspekt av problemet är vem som har makt över skolan och dess styrning. Under sent 80- och tidigt 90-tal marscherade ekonomerna in och krossade allt motstånd. Skolor blev resultatenheter, fri konkurrens på en öppen marknad skulle förädla elevmaterialet till den högsta kvaliteten samtidigt som kostnaderna skulle sjunka.
    Även om kommuner och skolföretag fortfarande lägger stor vikt vid bokslutsresultatet, har nu en annan yrkesgrupp tagit greppet om verksamheten. Juristerna. Det som skulle varit en mål- och resultatstyrd verksamhet har nu blivit mer regelstyrt än någonsin. Av rädsla för rättsliga konsekvenser måste lärare och rektorer dokumentera in absurdum. Elever har rätt att få exakta besked om varför årets arbetsinsats resulterat i just detta betyg. Att lärare försöker ge individuellt stöd till elever som har det lite svårt med att hänga med är inte viktigt, det viktiga är att det finns ett beslut om åtgärdsplan som är rätt utformad. Skolinspektionen, vars chef rekryterats från Rikspolisstyrelsen (!) har varken vilja eller kompetens att se vad elever lär sig. En typisk anmärkning är att skolans likabehandlingsplan inte uppfyller alla krav, ingen tycks intressera sig för om skolan faktiskt arbetar för att alla elever ska trivas.
    Och ingenstans kommer pedagogerna in i styrningen av den pedagogiska verksamhet som skolor borde vara.

  3. Tack förr en bra artikel!
    Det var hög tid att attackera den naiva mål- och dokumentationshysteri som fått fribiljett in i svensk skola. På motsvarande sätt behöver den barnsliga tekniska scientismen sättas under luppen, vilket nu börjar ske. Det räcker inte att räkna datorskärmar för att beskriva framgång.
    Vidare behöver den liknande scientismen kring mätningar diskuteras. En undersökning blir inte mer ”vetenskaplig” bara för att den presenteras som statistik, tvärtom kan man tvingas bortse från de verkligt styrande faktorerna om dessa är svåra att kvantifiera. Och kom ihåg att även naturvetenskapens historia är fylld av totalt misslyckade matematiska modeller. Det finns inga simsalabimlösningar. Det värsta är att den urvattning av skolan som blev följden av dessa farsoter var lätt att förutsäga, något som gjordes både av erfarna lärare och forskare. Kanske dags att bilda ett ”råd” som i förväg kritiskt granskar nya påhejade farsoter och inte bara ger dem fribiljett in i utbildningssystemet?

  4. Tack för en mycket läsvärd artikel. Jag är nyfiken på hur målstyrning och ungdomars ökande ohälsa hänger ihop. Hur tar vi i samhället och skolan ansvar för och utvecklar icke mätbara förmågor som inre styrning, livsglädje, empati, kreativitet och socialt entreprenörskap? Lärare måste ges förutsättningar att få vara förebilder i dessa förmågor när de undervisar i sina ämnen.

  5. Underbara ord. Känner igen allt från vår situation. Plötsligt är åratals erfarenhet ingenting värt vid bedömningen av elevers prestationer. Snart måste vi nog filma lektionerna så att inget av dokumentationsvärde försvinner. I Egyptens förfallsperiod drevs dokumentationshysterin, bevarandehysterin in absurdum. Allt skulle nedtecknas, allt skulle mumifieras. Det är som att man vill kväva pedagogiken som konstart, det är ju de lärarna man minns. De som tillförde något extra i en levande framställning.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »