Skola och SamhälleGöran Levin: Får lärare chansen att jobba med rätt saker?
MUT-projektet från 70-talet syftade till att styra skolans arbete ner på lektionsnivå. Det var ett system som påminner om dagens kravnivåer i läroplaner och betygssystem. Med sådana system blir lärararbetet hårt styrt och opersonligt, skriver Göran Levin.(red)
En gång i tiden fanns ett stort skolprojekt som hette MUT – målbestämning och utvärdering. Syftet var att förtydliga läroplanerna så att det skulle bli lättare att omsätta deras innehåll i undervisning och att utvärdera resultaten. Projektet leddes av Åke Isling och hela Sveriges dåvarande skoletablissemang deltog – jag själv var med på en liten hörna. Det hela tog slut med förskräckelse – Skolöverstyrelsens dåvarande chef Jonas Orring lade ner hela projektet och Åke Isling – på en hög position inom SÖ – avgick. Varför gick det så? Utifrån min ringa utblick blev det tydligt att projektet skulle komma att resultera i en gigantisk styrning av skolans undervisning ända ner på lektionsnivå. Så såg mycket av arbetsmaterialet ut. Läraren skulle klavbindas och mera bli en utförare av redan genomplanerade lektioner. Detta är min tolkning. Jag tror inte heller Åke Isling ville se ett sådant resultat.
Jag kom att tänka på gamla MUT när jag läste en rapport från en forskargrupp på SNS om att göra betygsättningen mera jämförbar och rättvisande. Där fanns citat från de nuvarande läroplanerna med kravnivåer för de olika betygstegen – en slags komparativ beskrivning med olika s.k. signalord. För att få betyget X skulle man på ett ” ändamålsenligt” sätt kunna resonera etc. Om man som lärare antingen har flera klasser eller också flera ämnen att sätta betyg i måste det innebära att för varje ämnes centrala delar, för varje kunskapskrav (förmåga) och för varje elev måste man utforma prov, pröva eleven och skriftligt dokumentera resultaten för att senare kunna sammanfatta allt i ett betyg. Detta är en gigantisk process, som måste sluka mängder av tid i lärarens arbete – antagligen behöver man bygga upp matriser på kors och tvärs för att kunna hålla reda på allt. Lärares planering för god och levandegörande undervisning med inriktning mot förståelse och engagemang riskerar i stället att förvandlas till en slags avprickningssystem, där rädslan att missa något kommer att dominera.
Detta illustrerades också av en föreläsare från matematikbiennalen – som visades på Kunskapskanalen häromveckan, där han konstaterade de enorma svårigheterna i detta, eftersom det så småningom växte till en massa som inte gick att överblicka. Och han var ändå matematiker.
Så kom jag att tänka på mitt gamla läroverk – en skoltid som av vissa hissas till att vara den bästa vi haft – 50-60-tal. Här finns en studentförening som ordnar jubiléer för gamla studenter m.m. Till dessa inbjuds alltid en högtidstalare. Här flödar anekdoterna kring de lärare man hade på sin tid. Utifrån dessa kan jag inte förstå hur man kan prisa denna skoltid så mycket som man gör. Men en sak är tydlig – inte besvärades lärarna på den tiden av en obekväm styrning av deras arbete – trots att det fanns ett censorsystem både för realexamen och studentexamen.
Tänk att vi inte kommit längre. Inte vill vi väl ha den gamla tiden då många lärare kunde göra i stort sett som de ville, men inte vill vi väl heller ha en skola där läraren inte kan ta ut svängarna utan måste fångas i system som låser hens möjligheter som en levande lärare.
Att lita till de professionella är också att lita till deras goda omdöme att sätta så rättvisande betyg som möjligt (det förutsätter förstås att man inte ändrar betygssystem så ofta som vi har gjort i Sverige). Totalt rättvisa och jämförbara betyg är en omöjlighet om man vill ha en skola med levande undervisning där de professionella får möjligheter att utnyttja sina särarter och sina personligheter.
5 Comments on “Göran Levin: Får lärare chansen att jobba med rätt saker?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Att protesterna från lärarhåll inte varit större över de senaste betygssystemen är rätt märkligt.
Ett oproportionerligt arbete måste läggas ner på mätning och dokumentation för att sedan koka ner resultatet till något på en skala från F till A.
Bättre vore att varje mottagande nivå i utbildningssystemet på nätet deklarerade vilka förkunskaper som premieras för att bli antagen för studier på just den egna instansen. Något som sedan testas med intagningsprov. Då blir det dessutom tydligt för eleven att tid inte är något som bara bockas av i lektionssalen, utan endast det som lärs in långsiktigt är av värde. Snällbetyg och fjäsk för läraren omöjliggörs. Läraren frigörs från en tung betygssättningsprocedur och hinner istället förbereda bländande lektioner.
Pekka pekar på ett klassiskt problem: ska läraren undervisa a) med inriktning på det som kommer att krävas på nästa/högre nivå eller b) ska läraren undervisa så att den befintliga nivån uppfylls och blir en god grund för nästa nivå? Ska betygen visa vad eleven kan efter avslutad studienivå eller ska elevens utvecklingspotential. mätas i ett antagningsprov till högre nivå?
Efter att i många år följt och studerat det japanska skolsystemet, där antagningsprov är vanligt förekommande är jag motståndare till antagningsprov (mua av antagningsprov till konstnärliga utbildningar) av flera skäl. Det är för det första inte lätt att konstruera antagningsprov som verkligen testar relevanta kunskaper användbara för vidare studier. Många japanska test är mera lätträttade än innehållsligt anpassade. Det är vidare svårt för vem som helst att under en enda dags test göra sina kunskaper riktig rättvisa. Nervositet och tillfälliga svackor kan påverka resultatet negativt. Ett betyg som sätts av en seriös lärare som väger samman olika prestationer under en längre tid är utan tvekan mera tillförlitligt. Antagningsproven är direkt styrande av all undervisning på lägre nivå. Alla lärare satsar på att så många elever som möjligt ska klara antagningsproven. Undervisning som tar upp aktualiteter och sådant som inte berörs av proven sållas bort. Undervisningen blir mera enkelspårig och av drillkaraktär. I en gymnasieskola jag besökt var alla bildlektioner regelvidrigt ersatta med engelska eftersom både föräldrar och elever ansåg att engelskan var viktigare. På schemat fanns dock alla bildlektioner markerade.
I Japan talar man allmänt om ”examination hell”. Elever pressas hårt för att klara antagningstesten och ett misslyckande är katastrofalt. Självmordsfrekvensen hos elever i åk 6 och 9 är hög liksom inför antagning till universiteten.
Pekka och andra förespråkare för antagningsprov; vi har mycket att lära från länder med andra system än vårt eget. Enligt min erfarenhet blir det mera korvstoppning än ”bländande lektioner” med ett system med antagningsprov. Tänk också igenom vilka administrativa kostnader som ett sådan system skulle medföra. Vem ska betala for provkonstruktion och rättning? Eleven???
Jag tror inte att antagningsprov är en perfekt lösning – däremot den bästa av vad som hittills presenterats.
Vad eleven har lärt sig på en nivå borde rimligen vara den förkunskap som räcker för att påbörja nästa, så i den mån dessa skiljer sig åt behövs en fortlöpande kalibrering. Ett system med antagningsprov skulle sätta extra press på att en sådan kommer till stånd.
Visst är det kostsamt att göra antagningsprov, men knappast i närheten så dyrt som dagens tidsslöseri med prov som ska mäta och bokföra ändlösa matriser av förmågor på olika svårbedömda nivåer.
Glöm heller inte fördelarna med att slippa betygsinflation.
Att man av nervositet inte presterar sitt bästa i ett antagningsprov drabbar ju alla sökanden, så ur ett urvalsperspektiv borde det inte spela någon större roll.
Att göra b r a antagningsprov är svårt.
Själv skulle jag dock som gymnasielärare mycket hellre tackla d e n svårigheten då jag tar emot elever från grundskolor, där annars varierande grad av snällbetyg tillämpas. Eleverna får åtminstone en rättvisare inbördes rangordning i konkurrensen om en plats, jämförda mot samma prov.
Det man får fundera på är vilka ämnen som ska ingå i ett antagningsprov.
Det påverkas förstås bl.a. av vilken övergång vi diskuterar.
Göran. Jag minns lättnaden när MUT-projektet gick i graven. I kombination med den då pågående betygsutredningen skulle det ha tagit död på glädjen och motivationen i lärarbetet för både elever och lärare. Desto större blev min förtvivlan när moderatregeringen skakade liv i liket på nittitalet. Vi har nu fått erfara det som The General Teaching Council i England funnit med stöd från forskare i Cambridge. Man skriver att ”Sådana detaljerade kursplaner kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sänker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i förtid.”
Pekka. Visst vore det mycket bättre om de mottagande utbildningarna fick sköta antagningen. De vet ju vad som krävs av kunskaper, erfarenheter och egenskaper av den som ska fungera i det arbete som utbildningen leder fram till. Då skulle ju också betygen avdramatiseras och vi skulle slippa den fåfänga och kostsamma jakten på rättvisa betyg.
Kajsa. Det är litet fantasilöst att bara tänka sig en dags tenta som i Japan som alternativ. Varför inte också särskilt anpassade högskoleprov, intervjuer, arbetsprover, provpraktik eller förberedande kurser med fri intagning och senare sållning? Läs mer om det i kapitlet Den betygsfria skolan i boken Tankeställare om skolan på http://www.perackeorstadius.se . Kostnaden för ett sådant urvalsförfarande lär bli mycket mindre än vad det nu kostar i tid och pengar för alla elever, lärare och myndigheter som ska mäta kunskaperna, sätta betyg och kontrollera betygen. Värdet av att rätt person hamnar på rätt plats i arbetslivet uppväger många gånger om kostnaderna för ett relevant urvalsförfarande. Du klarar dig inte bättre än andra när du till exempel som veterinär ska kastrera hingstar och ta efterbörder på kor för att du fått A i religionskunskap och andra ämnen i skolan.
Tycker du att a/ tillträdet till högre utbildning ska ges som belöning för den som valt rätt föräldrar, varit flitig och fått det stöd som hen behövt för att få höga betyg. Eller ska b/ urvalet gå ut på att välja dem som har bäst förutsättningar att klara av det jobb som följer på utbildningen?
Visst, pressen på de japanska ungdomarna inför antagningsprovet är förfärlig. Men det är också den stress och oro för att inte prestera tillräckligt som över hälften av våra svenska elever känner enligt Rädda Barnens undersökning
Per Acke Orstadius.
Det viktiga är att barnen får lära sig grunderna på rätt sätt. De ämnen som diskuteras mest är språk och matematik. I matematiken bör man följa Vygotskijs anvisningar. Lär grunderna ordentligt. Ge läxor som befäster kunskaperna ordentligt så eleverna får ett flyt i räkningarna. Rutin gör att arbetsminnet belastas mindre och eleverna kan följa lärarnas genomgångar.
Prov och betyg behövs, men de får inte utformas så att de skrämmer barnen.
Sture Sjöstedt