Skola och SamhälleGöran Levin: Kan skolan själv klara allt?
Så har turen kommit till Fosie stadsdel i Malmö att brännmärkas av Skolinspektionen. Stadsdelens skolor presterar alltför dåligt. En oacceptabelt låg andel av eleverna blir behöriga för tillträde till gymnasieskolan o.s.v. Särskilt lyfts Munkhätteskolan fram som ett dåligt exempel – alltför låga förväntningar på eleverna, dålig arbetsmiljö och en usel skolmiljö i största allmänhet. Ledningsfolk på alla nivåer välkomnar granskningen och bedyrar att nu skall de alla lyfta sig i kragen – så här kan det inte få fortsätta.
Munkhätteskolan var en gång i tiden på 1960- och 1970-talen försöks- och demonstrationsskola till den bredvidliggande Lärarhögskolan med särskilt anställda lärare som skulle utgöra förebilder för lärarstudenterna. Arkitektoniskt var hela anläggningen prisad och jag tror den är K-märkt. Man gör i varje fall inte vad som helst med byggnaden. Nu har den förfallit, är svårt nergången och verksamheten andas hopplöshet.
Inom stadsdelen finns också Hermodsdalsskolan, som för några år sedan blev riksbekant genom att man lade ned högstadiedelen – en i stort sett olöslig situation hade uppstått med våld och skadegörelse och usla skolresultat.
De här situationerna och miljöerna skall självklart inte accepteras. Men är det så självklart att det bara är skolan med dess lärare som skall kunna vända detta? När man jämför skolors resultat, säger man att man korrigerar för faktorer som olikheter i social miljö, inkomstnivåer, invandrarbakgrund etc. och därmed skall jämförelsetalen bli rättvisande. Jag har alltid haft svårt att tro på det. Är det så enkelt! Jag besökte själv Hermodsdalsskolan under den svåra tiden. Lärarna ställde inte låga krav. Men högstadieeleverna var i stort sett alla invandrare med mycket dåliga kunskaper i svenska. De förväntades alltså förstå högstadiets fysikkurs utan särskilt mycket hjälp på sitt modersmål. Det är ju omöjligt. Att vara elev dag ut och dag in i en sådan skolsituation utan att förstå och se en mening – arbetslösheten är enorm runt dem – blir ju till sist tröstlöst.
I Education Week (Washington Post’s utbildningsbilaga) finns en artikel om varför man i diskussionen om skolors prestationer också måste väga in ”non-school factors”. Den säger att när man själv som förälder tänker kring sina barns skolprestationer, så utgår man självklart från att det är bra om barnen mår väl, har en god hälsa, att de känner sig trygga i sitt hem och sin miljö, att de har berikande fritidsaktiviteter, bra kamrater, uppmuntran hemifrån och stöd och hjälp i skolarbetet. Om man i dagens debatt försöker lyfta fram betydelsen av sådana ”non-school factors” möts man med höjda ögonbryn och misstro – här är en skolansvarig som endast vill bortförklara. En lärare som försöker antyda hur hans elevers ”non-school factors” är och hur de påverkar i skolan blir betraktad som om han försökte undfly problemen.
I artikeln resonerar författarna om att ett helt annat gemensamt samhällsansvar måste utkrävas för att stödja skolor som har det svårt. Det är självfallet svårt att jämföra och jämställa problem och åtgärder i olika länder, men jag tycker artikeln är intressant och ger en helt annan fördjupning av diskussionen om utveckling av skolor och omkringliggande samhällen. Man kan från olika förvaltningsansvariga inte bara prata väl och förstående och ställa krav men sedan gå tillbaks till sina egna bunkers och hålla sig där. I stället måste man konkret samverka i åtgärder som alla ytterst har skolans utveckling som mål. Läs och tänk efter – politiker och tjänstemän – och så lärare och skolledare förstås. Här är länken igen.
(Göran Levin var tidigare utbildningschef vid Lärarutbildningen på Malmö högskola)
10 Comments on “Göran Levin: Kan skolan själv klara allt?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Det är klart att utomskolsfaktorer påverkar skolan, precis som inomskolsfaktorer
påverkar hem och omvärld. Just när skolresultaten försämrats och eleverna kommer från samma typer av hem som tidigare, kan man ju inte bara börja peka på externa faktorer som orsaker.
Jag vidhåller att lärarutbildningen är den nedtryckande och tillbakahållande kraft
som mycket påtagligt har bidragit till försämringen. Göran, du måtte väl ha sett många adepter på lärarutbildningen i Malmö? Ville du verkligen att alla som antogs skulle komma ut i skolans hårda vardag?
Att man lyfter EN problematik betyder ju inte att man försöker leda HELA förklaringen i bevis med den. Vi ser hur resultaten (gruppmässigt) klart påverkas av olika socioekonomiska faktorer, föräldrars psykiska hälsa, missbruk m m. Samtidigt är det kanske den svåraste uppgiften/utmaningen eftersom skolans möjligheter att gripa in i familjers vardag är mycket begränsad och i den mån andra delar av den kommunala verksamheten blir involverad så stänger ju sekretessen en dialog.
Har under många år funderat på hur man kan nå fram till lågutbildade föräldrar utan läsvanor för att uppmuntra och utmana dem att på ett mer aktivt sätt matcha sina barn genom att anta personliga bildningsutmaningar. Tidig intervention när familjemedlemmar av olika skäl som psykisk ohälsa, missbruk m m har svårt att ge barnen stimulans och stöd är ett annat område där samverkan med hälso- oc h sjukvården och sociala myndigheter är svår men borde inte vara omöjlig om man ser till barnens bästa. Integritetsskyddet för vuxna familjemedlemmar undergräver integriteten för barnen.
Lärare eller nåt annat? Hade för ett antal år sedan i vårt arbetslag tre kandidater där vi tydligt rekommenderade två att gå vidare som lärare och den tredje att välja något annat. Rekommendationen följdes och verkställdes för den tredje en månad senare.
Om lärare tillåter att autonomin över den egna lektionen kan övergå i en samverkan kan man förmodligen lösa problem som höja kvaliteten.
Skolan har naturligtvis ansvaret att ge eleverna den kunskap och de normer och värden som enligt alla styrdokument ska ges åt dem. Det Göran Levin och den intressanta artikel han hänvisar till påpekar, är att skolan inte ensam kan lösa alla “skolproblem”. Många av dessa är inte enbart relaterade till skolan. Visst eleverna tillbringar en stor del av dygnet där men inte enbart. Jag föreställer mig att vi som arbetar i skolan gör vårt yttersta för att så många som möjligt av våra elever ska lyckas och verkligen nå så långt de kan. Har skolan någonsin oberoende av organisation, betygssystem mm lyckats få 100% av eleverna att lyckas så bra som man teoretiskt kan räkna ut? Naturligtvis inte. De icke skolfaktorer som Göran Levin hänvisar till har alltid funnits, om än i olika skepnad. Jag respekterar de som i sina matematiska modeller försöker kompensera för alla icke skolfaktorer när utvärderingar görs. Frågan är bara om denna kompensation är möjlig att göra i vår komplexa omvärld? Verkligheten ser olika ut, beroende varifrån man tittar.
@Bertil: ” Göran, du måtte väl ha sett många adepter på lärarutbildningen i Malmö? Ville du verkligen att alla som antogs skulle komma ut i skolans hårda vardag?”
Vad föranleder dig att ställa denna ovanligt korkade och insinuanta fråga i anslutning till artikeln? Har Göran antytt något i den vägen?
Du brukar vara betydligt klokare än så!
Bara en kommentar till Bertil Törestad. Jag är efter ett långt skolliv bedrövad över dagens hastiga synpunkter på dagens skola och de ytliga analyserna bakom problem och förslag till lösningar av dessa. Beträffande lärarutbildningen har jag följande två kommentarer. De försämrade Pisa-resultaten började noteras i början på 2000-talet. När dessa niondeklassare började sin skolgång, fanns endast ett fåtal av de då nya grundskollärarna utexaminerade. Däremot skedde de stora resursneddragningarna i skolan, vilka bl.a. innebar att de dåvarande lågstadielärarna förlorade alla sina halvklasstimmar med möjligheter att noggrant lägga grunder för den tidiga läs-, skriv- och räkneutvecklingen. Min andra kommentar gäller mer rakt av på dina fråga. Alla skulle vi önska att fler söker till lärarutbildningarna. Men man får ingen lärarexamen enbart för att man antas till utbildningen. Det finns spärrar inuti utbildningen – man kommer inte vidare om man har en underkänd praktik eller om man kommer upp i otillräckliga poäng i sin ämnesutbildning. Många slutar på grund av detta eller för att man själv märker att det här var betydligt svårare än man trott. Det finns också en olycklig motsättning mellan omfattningen av praktik och omfattningen av ämnesstudier. Den är tyvärr partipolitisk. En nybliven läkare har stora skyddsnät kring sig under de första årens tjänstgöring, men så inte läraren, som är ensam i klassrummet med omedelbar verkan. Därför är praktikens omfattning och kvalitet avgörande viktig. I den lärarutbildning som börjar i höst är den minskad med en tredjedel.
VAD KLARAR SKOLAN OCH HUR?
Göran Levin tar upp den viktiga frågan om samarbete och om skolans arbete med eleverna.
Steg 1 är att hitta och klargöra problemen och steg 2 att åtgärda. Diagnostisering av elevens förutsäättningar är ett arbete för specialister på respektive område. Den sociala biten, liksom språkkunskaper, läs-, skrivförmåga och koncentrationssvårigheter är av betydelse för elevens skolgång.
När vi väl vet elevens förutsättningar, så får skolan arbeta efter dem och ett socialt nätverk kan försöka förbättre förutsättningarna. Ibland kan skolan påverka hemmen genom att bygga kontakter.
I svåra fall föreslår jag att en lärare, en elev och förälder(rar), möts och diskulerar dels vilka regler som bör gälla och dels har sammarbete kring skolarbetet skall utformas.
Skolan bör först lära eleven svenska, så att eleven kan följa utbildningen och först SEDAN sätta eleven i en undervisning han/hon är anpassad för. Göran skriver: “De förväntades alltså förstå högstadiets fysikkurs utan särskilt mycket hjälp på sitt modersmål”. (slut citat) Där finns ett problem. Skolan är åldersuppdelad och en tolvårig elev som är analfabet och inte behärskar svenska hamnar i sin årskurs.
“Att vara elev dag ut och dag in i en sådan skolsituation utan att förstå och se en mening – arbetslösheten är enorm runt dem – blir ju till sist tröstlöst”. (Slut citat) Skolan skall anpassas till elevens förutsättningar och behov. Invandrande ungdom sätter ett bra arbete högt. För att de skall se meningen med studierna, så bör de inte enbart, men till stor del handla om framtida jobb.
STUDIERNA SKALL ANPASSAS TILL ELEVENS FÖRUTSÄTTNINGAR OCH BEHOV! DET GÖR DET LÄTTARE FÖR ELEVEN ATT KLARA SKOLAN OCH SE EN MENING MED UTBILDNINGEN..
Nu börjar Sveriges skolor se om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd och bespottad av en skolinspektion i symbios med makt och media. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att hålla fri rygg, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre repressivt hot med dessa strategier lär oss all beprövad erfarenhet. Verksamheten bygger ett skal av skyddande byråkrati, blir bra på juridisk formalia och skapar defensiva kollegiala strukturer. Den verksamhet som har varit dynamisk blir statisk. De relationella förhållningssätten ersätts av instrumentella och meddelarskyddet förvandlas gradvis till institutionaliserat angiveri. Vill vi våra barn denna skola? Tja, den beprövade erfarenheten säger oss att resultaten på de nationella proven nog kan stiga i ett rädslans regemente. Och i Skolinspektionens Sverige väger mätbarhet tyngre än det mesta.
helt rätt, men jag har gett upp hoppet att såna tankar har en framtid inom skolan de närmaste 20 åren:)
Klas skriver: “Ingen vill ju bli uthängd och bespottad av en skolinspektion”
Är det vad skolinspektionen sysslar med? Jag trodde dess uppgift var att kontrollera att skolan fungerar som den skall. Ni tål inte kritik, men tillåter förolämpningar riktade mot era kritiker.
Ta denna förolämpning av inspektionen på allvar! Jag vill inte att skolinspektionen bespottas. Eller är skolinspektionen fritt fram att förolämpa, men förbjudat att påpeka det?
Självklart så påverkar ”non-school factors” elevernas studieresultat. En intressanta frågan blir då vad kan vi lärare göra för att undanröja negativa non-school factors? Har vi överhuvudtaget ett ansvar för dessa faktorer. Jag anser att vi har det i alla fall om vi verkligen sätter elevernas lärande i centrum.
Vi kan inte längre sitta tysta på våra skolor och inget göra åt de växande sociala problemen. Utförsäkras någon av mina elevers föräldrar så kommer det givetvis att påverka elevens studieresultat osv.
Vad kan vi då göra? Först av allt aktivt upplysa våra politiker att beslut på ett politikområde faktiskt påverkar elevernas lärande – helt enkelt ta ton i samhällsdebatten.
Vi skulle också kunna driva krav på tex frukost i skolan, socialsekreterare kopplade till skolan osv
Vad som också är viktigt att vi inte börjar behandla non-school factors som individproblem. Vissa av dessa faktorer är inte individuella problem utan resultat av förd politik. Då är det också politiken som skall “behandlas” och inte individen som utsätts för politiken.