Göran Levin: Lärarna – fångar i systemet

Den stora yrkeskåren lärare har inte fått ett ökat professionellt ansvar – trots reformer som syftat till just det. I stället formas skolans utveckling utifrån partipolitiska strider, där den mest högljudda kan vinna billiga poäng och därmed få mandat att styra, skriver Göran Levin. (red.)

Jag har med stort intresse läst Magnus Hulténs bok Striden om den goda skolan. Den handlar om den tid jag själv varit med i skolsystemet – som lärare, skolledare och lärarutbildare. Den väcker många tankar och reflexioner. Den första är en slags uppgivenhet, att inte skolan kan få utvecklas utifrån sina egna överväganden och sitt eget sökande. Jag gick själv i den gamla skolan och formades som lärare i den nya grundskolan och upplevde en kvalitativ utveckling. Det kom att handla mer än om faktaförmedling, mer av elevaktiva arbetsformer, mer inriktad på förståelse än ren upprepning, de främmande språken blev funktionella o.s.v.

Jovisst, skolan är en stor och viktig del av samhället och styrs naturligtvis av politiska överväganden. Men den befolkas av ett stort antal yrkesverksamma, som dagligen gör erfarenheter, träffas kollegialt tillsammans i personalrum och i sammanträden för att ta upp problem och forma lösningar. Det verkar inte som om den stora yrkeskåren lärare får ett ökat professionellt ansvar – trots lärarlegitimation, förstelärare o.s.v. I stället formas skolans utveckling utifrån partipolitiska strider, där den mest högljudda kan vinna billiga poäng och därmed får mandat att styra. Därmed har skolan kommit att drabbas av mängder av förändringar bara på några årtionden.

I Hulténs bok diskuteras frågor kring betyg och läroplan – två system för att forma verksamheten i klassrummet. Det är 1990-talets utredningar – Betygsutredningen och Läroplanskommittén – som penetreras med utblickar bakåt och fram till dagens diskussion. Det blir då självklart att begreppet kunskap diskuteras – vad menas med kunskap, hur definieras det, hur förhåller sig i så fall detta till en slags betygsättning. Jag föredrar själv begreppet kunnande, eftersom det också säger något om kunskapens användning och sätter in begreppet i ett operativt sammanhang.

Kunskap är ett komplicerat begrepp som teoretiskt fördjupas och diskuteras inom filosofin. Här är inte plats för detta, utan när vi diskuterar kunskap eller kunnande ur ett läroplansperspektiv handlar det om hur den växande människan successivt skall lära sig förstå sin omvärld och sig själv och kunna handskas med de utmaningar som den ställer. Skolan har under årens lopp format ett antal ämnen som efter hand som eleverna växer blir mer och mer komplexa och kräver arbete för att förstå och hantera. Det är alltså skolans uppdrag att kvalificera den växande människan för att kunna leva och ta ett ansvar i denna omvärld.

En diskussion om hur denna process utformas måste präglas av eftertanke och allvar. Att använda ordet flum kullkastar omedelbart allt seriöst tankearbete. I den diskussion som startade på 1990-talet genom helsidesannonserna/artiklarna i DN och Hans Bergströms försorg, och där skolan och lärarutbildningarna krisstämplades med den brutna gula pennan som symbol, blev startpunkten på en ödesdiger kampanj. Min första reaktion var, att där binder man ris åt egen rygg. T.ex. började ansökningstalen till lärarutbildningarna sjunka. Det fanns naturligtvis många samverkande orsaker men allting blev inte bättre för att den då blivande skol/utbildningsministern var den som oftast använde ordet flum som argument och karakteristik i stället för att seriöst gå in i diskussionen om vad kunskap betyder i skolan, vad den karakteriseras av, hur den förvärvas o.s.v.

I stället har man tävlat om att ställa krav. Läroplanerna har preciserats och betygskraven angetts med kriterier för varje betygsgrad i respektive ämne. Lärarna har blivit tvungna att använda matriser för att hålla reda på allt, och dessutom för att försvara sig mot ifrågasättande från en allt mer synande föräldragrupp. Det hela resulterar i att den åsyftade kunskapen styckas upp och fragmentiseras. Samtidigt är de nuvarande kriterierna skrivna på ett sätt, som gör dem näst intill obegripliga och ogripbara. Lärarna är fångade i ett system som binder och låser samtidigt som det är svårtolkat. Eleverna tvingas in i abstraktioner som ytterst få förstår och det skapar stress och brist på mening.

Det är naturligtvis svårt och komplicerat att skriva läroplaner med kursplaner och dessutom att relatera dem till ett slags betygssystem. Men de måste lämna ett slags friutrymme där lärarens huvuduppgift att undervisa får blomma ut. Det mest meningsfulla i en lärares arbete är ju att se hur eleverna blir intresserade, att de förstår och att de finner glädje och självförtroende i skolan. Här arbetar lärare på olika sätt utifrån skilda ämnen, utifrån sin personlighet, utifrån elevernas och skolans verklighet. Det måste finnas tolkningsutrymme och frihetsgrader som gör att läraren kan anpassa innehåll och tempo utifrån de förutsättningar som denne arbetar under.

Det kräver en diskussion som inte handlar om kunskap eller flum. Det blir vulgärt och utgör en förolämpning mot alla oss som arbetar i skolan. Vi kräver en helt annan statsmannamässig hantering av en av samhällets viktigaste institutioner – skolan.

Göran Levin är före detta lärare, skolledare och utbildningschef vid lärarutbildningen i Malmö.

Magnus Hulténs bok Striden om den goda skolan finns i gratis pdf-version här.