Göran Levin: Moderaternas skolpolitik – finns den?

För en tid sedan träffade jag en bekant och berättade att jag hade för avsikt att skriva en artikel om moderaternas skolpolitik.

–       Har de nån? blev hennes spontana fråga. Och den frågan ställer jag mig själv.

Från de borgerligas sida har skolpolitiken under många år styrts av folkpartiets Jan Björklund. Moderaterna har inte synts till så mycket utan tydligen förlitat sig på Björklund och den arsenal av åtgärder för skolan som han förberett inför regeringsskiftet 2006.

Men allt startade tidigare. Den svenska skolan har under efterkrigstiden haft ”en skola för alla” som ett slags riktmärke eller vision. Det gamla parallellskolesystemet byggdes bort och grundskolan infördes – liksom i en del andra länder. Man insåg att den samhällsutveckling man var i och såg framför sig krävde mer av utbildning, inte bara för ett urval av individer utan brett i samhället. Om detta rådde politisk enighet även om man kanske såg lite olika på metoderna. Lgr 80 utformades av Britt Mogård utifrån förarbeten av två tidigare utbildningsministrar. Hon betonade också i förarbete och kommentarer att skolpolitiken var för viktig för att användas i en politisk partipolarisering. Kompromisser var det som gällde.

Detta var på 1980-talet. Under tiden byggdes en ny idéplattform upp från högerns sida – tillsammans med idéorganisationer som stöddes (och stöds) av näringslivet – den kallas ”Den nya välfärden”. I den skissas på och beskrivs den samhällsutveckling som idag i så hög grad blivit verklighet – människors fria val går före ett gemensamt samhällsbyggnadsansvar, entreprenörer skall ta över och enskilt driva det som varit det gemensamt ägda, konkurrensutsättning skall garantera utveckling av kvalitet och minska kostnadsutveckling i stället för de ”tröga” offentliga systemen o.s.v. Det första testet kom med förskolan Pysslingen som blev en öppnare för privatisering och så småningom så kraftfull att riskkapitalet såg en chans till lönsamma investeringar – med alla de avarter vi sett under senare år. Man var antagligen (!)  för naiv för att inse de avarter som kunde uppträda vid starten och som partierna idag tar avstånd ifrån i sina vallöften.

Högern, eller moderaterna, lade grundstenen för det som skulle bli den kraftfulla privatiseringen av välfärden och de ”nya moderaterna” hade bara att fortsätta – nu i regeringsposition. Dessförinnan hade man stött kommunaliseringen av skolan och gör så än idag – något annat vore otänkbart utifrån ideologisk grundsyn.

Vad har då karakteriserat moderaternas skolpolitik sedan 2006? Ja, egentligen bara två saker, vilket kan förklara min bekants förvånade fråga. Det ena har varit att ösa in pengar i Björklunds satsningar, det andra har varit Anders Borgs betoning av katederundervisning. Det låter kanske elakt att konstatera detta, men jag kan inte erinra mig så mycket mera. Jan Björklund har ju dominerat skolpolitiken totalt och har genomdrivit förändringar som kostat massor av miljarder. Jag kan inte minnas någon skolminister som haft en sådan tumme med finansen. Och där har ju Anders Borg suttit. Visserligen har flera satsningar (jag undviker ordet reform, eftersom det på något sätt ändå syftar till förbättring, och här är vi på osäker mark) inneburit medfinansiering från kommuner, och därför har Lärarlyft och allt sådant inte alls blivit vad många lärare såg framför sig. Pengar har därmed sparats åt staten. Likaså har allt arbete med t.ex. ny lärarutbildning lagts på verksamheten utan särskilt mycket ersättning för det gigantiska arbete som en sådan förändring innebär (om den skall bygga på kvalitet).

Och så har moderaterna svarat på ”flummet i skolan”, där Anders Borg i olika sammanhang påpekat att katederundervisning egentligen är den enda effektiva metoden för skolans och lärares arbete, vilket då kom att uppta skoldebatten under ett tag. I partiprogrammet anges visserligen att

skolan måste bli mer modern och relevant för eleven vad gäller ämnen, innehåll och arbetssätt

vilket ju är intressant att konstatera, men inte syns det i skoldebatten.

Moderaterna har ju personer som skall företräda partiets skolpolitik – de finns både i utbildningsutskottet och i partiets ledning. Jag har träffat en del av dem och det har varit tydligt att i skolpolitiken har folkpartiet inom alliansen fått grönt kort för att dominera, vilket jag kunnat ana varit frustrerande för moderaternas talespersoner.

Och på den vägen är det.