Skola och SamhälleGöran Levin: Tio punkter för att rädda skolan?
I veckan presenterade utbildningsministern, arbetsgivarna och lärarfacken en bred överenskommelse som ska vända utvecklingen för den svensk skolan. Men Göran Levin är tveksam. (red)
Ett historiskt beslut, säger Jan Björklund om de tio förändringar som skall rädda skolan. Han kan inte minnas att man någonsin uppvisat en sådan enighet i beslut kring skolan. Då minns han dåligt. De stora skolpolitiska besluten kring skolan var eniga över partigränserna till och med beslutet om Lgr 80. Därefter har det spretat för att under 1990-talet senare del ta ett rejält språng i oenighet med DN:s och Hans Bergströms kampanjer mot skola och lärarutbildning för att följas och stödjas av Jan Björklunds partipopulistiska utspel. Är det något som har skapat kris för skolan och dess lärare så är det dessa kampanjer, där man i medialogikens namn hakat på och bidragit till att skapa en bild av en skola, dit så småningom ingen vill söka för att bli lärare, och där föräldrar börjar skicka runt sina barn till olika skolor utifrån outgrundliga val.
Nu skall de tio punkterna rädda skolan. DN hakar på utan kritisk granskning och menar att hade dessa punkter kommit till stånd 2006 så hade all turbulens kring skolan kunnat undvikas. Då måste det vara punkter som kommer att uträtta underverk. Här är bara plats för några enkla kommentarer.
Lönerna skall höjas. Hur skall det gå till? På vilka sätt skall man under ett antal år få andra lönegrupper att stå tillbaka för kraven från lärarna? Eller gäller denna hållning enbart s.k. karriärtjänster?
Lärarlegitimationen skall lyfta kvaliteten i svensk skola, sägs det. Som kraven är utformade så har man tvingats att backa på punkt efter punkt. Vi har ännu inte sett en bråkdel av hur tillämpningen av detta låsta system skall genomföras i skolorna.
Högre antagningskrav skall gälla. Idag uppmärksammas att man kan komma in på lärarutbildningen med 0,1 poäng från högskoleprovet. Då har alla glömt att man dessförinnan måste uppfylla alla särskilda behörigheter. Och de är många och olika för olika ämnen. Diskussionen och åtgärderna blir bara slag i luften, så länge man inte lyckas attrahera fler att söka lärarutbildningen – till alla ämnesgrupperingar, där situationen för matematik och naturvetenskapliga ämnen är katastrofal.
Lämplighetsprov vid antagningen. Tja, det är också politiskt populärt och låter enkelt. De som fanns en gång i tiden (på 1960-talet) var omfattande men gav ingen positiv korrelation till framtida lärarframgång. Hur skall man vid ett intervjuförfarande korrektare kunna avgöra olämplighet än vad man kan under en lärarutbildnings första termin/er?
Övningsskolor skall inrättas. Sådana fanns förr i tiden och lades ner därför att de inte gav någon synbarlig effekt och innebar lärarpraktik i skyddad verkstad. Dessutom fanns inga som helst möjligheter att ta emot alla lärarstudenter för deras praktik. Och det är lika orealistiskt idag. Det finns alltså en slags övertro på att en riktigt tillrättalagd praktik med en riktigt kvalificerad handledning skall ge en framtida lärarframgång. Däremot tror jag att ett återinförande av metodik i lärarutbildningen – gärna under didaktikbegreppets mantel – skulle ge en helt annan beredskap för att som lärarstudent ha visioner och praktisk beredskap för hur man vill arbeta som lärare. Ett sådant återinförande kräver dock att delar av de stora resurser som lärarutbildningen en gång hade återförs. Det är enkelt att dra ner, mycket svårare att bygga upp.
Kraven i VFU skall skärpas. Sådana krav finns redan och det är bara att tillämpa dem. Förutsättningen är att man på lärarutbildningarna har system för att följa och värdera en student genom hela lärarutbildningen. Blir man underkänd i sin VFU kan man inte gå vidare i utbildningen och antal omprov inskränks till ett. Detta kan lärarutbildningarna tillämpa redan idag och görs så på många håll om jag förstått rätt. Däremot är avskiljning något annat – då är lärarstudenten farlig för andra och då krävs ett särskilt förfarande, idag reglerat i förordning.
Det är svårare att vara lärare idag. Av en mängd olika skäl. I DN finns idag bilder av lärare som råkat illa ut i skolan, inte bara misshandel utan också från föräldrar som ifrågasätter allt och skapar en enorm osäkerhet för läraren. Då är säkert ett introduktionsår bra med stöd av erfarna lärare och långsammare inslussning i hela läraransvaret. Resurser?
Ett skolforskningsinstitut – för vad? Men all satsning på forskning för skolans och lärarutbildningens del är välkommen, eftersom det försummats ända sedan lärarutbildningarnas inträden i högskolsystemet 1977. Men då är det viktigt att man satsar på undervisningsutvecklande forskning som involverar lärare och utgår från lärares frågor och behov.
Sammantaget – får då dessa åtgärder den revolutionerande effekt som utlovas? Jag tror tyvärr inte det. Skolans nedgång började med de stora nedskärningarna i början 1990-talet. Då försvann över en natt alla de resurser som man på de tidigare stadierna haft för att i halvklass (så var systemet då) följa upp varje elevs tidiga läs- och skrivutveckling. Det i många avseenden traditionella skolarbete som då bedrevs av lärare som hade – jämfört med idag – hygglig tid med sina elever förbyttes ganska snabbt mot system där barn skulle planera sin dag och sin vecka. Läraren skulle vara handledare och barnen skulle ta ansvar för sitt eget lärande. Det innebär – ofelbart – att ett antal barn faller ur och inte lyckas och lyckas man inte i de tidiga skolåren så blir det hopplöst längre fram. Där har vi PISA-resultaten i sin prydno. Dessutom finns nu det fria skolvalet som ytterligare förstärker skillnaden mellan dem som lyckas eller misslyckas. Dessutom tillkommer den ständiga krisrapporteringen kring skolan, där all den stora verksamhet som ändå fungerar hyggligt och bra helt försvinner ur rampljuset.
Efter lång erfarenhet i skolans och lärarutbildningens värld förstår jag faktiskt inte längre beslutsfattarnas förslag till hur hela denna negativa utveckling skall vändas. De som har målat in oss i detta hörn bär ett stort ansvar. Visst kan man säga att det är positivt att man nu söker komma överens över partigränser och andra gränser, men då gäller att förslag och beslut löser de verkliga problemen.
(Göran Levin har varit utbildningschef vid Lärarutbildningen, Malmö högskola.)
14 Comments on “Göran Levin: Tio punkter för att rädda skolan?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Väl talat!
Tack Göran för kloka, sakliga och väl underbyggda kommentarer! Härligt att läsa något sådant
till skillnad från mycket annat som förekommit/er i pressen när det gäller lärarutbildningens situation.
Bra!
I första stycket får vi lära oss att skolans kris skapades av DN och Hans Bergströms skriverier i slutet av nittiotalet och att Jan Björklund hängde på med sin politik.
I slutet av artikeln får vi lära oss att skolans nedgång började med de stora nedskärningarna i början av nittiotalet.
Måste nog vara professor, minst, i pedagogik för att förstå logiken i detta.
Bra. Artikeln förtjänar kritik. Vem representerar egentligen Jan Björklund? Regeringen? Folkpartiet? Vilken roll spelar facket? SKL? Man låter Björklunds bild av skolproblemen styra och det skriver man under på. Några dagar senare tar LF upp nationella prov och tiden det tar att rätta varpå utbildningsministern svarar med att proven ska finnas kvar men lärarna ska slippa rätta. Var finns en kvalificerad diskussion om vilken undervisning vi ska ha? Det professionella förhållningssättet saknas. Skolan ska vila på vetenskaplig grund. Gäller inte detta också skolpolitik? En självständigare hållning gentemot makten efterlyses.
Intressant artikel och jag måste också tillstå att det åtgärdsförslag på tio punkter som artikeln handlar om också är intressant.
Eftersom vi nu lider av reformabstinens, det är väl ingen stor skolreform som ska iscensättas under 2013, så kan vi nog vara säkra på att ett antal av dessa åtta (?) punkter kommer att – på ett eller annat sätt försöka realiseras under de närmaste åren
1) Lärarlöner – en väg är att satsa på karriärtjänser och individuella löner, enligt bl.a. GP:s ledarredaktion “ska det löna sig att vara en skicklig pedagog” – så visst stöd i media finns det för denna del. Men samtidigt så finns det krav från t.ex. sjuksköterskor att de ska ha höjda löner med anledning av sjuksköterskebrist, t.ex. vid Sahlgrenska universitetsjukhuset i GBG, där har dock GPs ledarredaktion en annan stratgegi och betonar en gammal löneutveckling efter tjänsteår, och vill därför inte höja ingångslönerna. Så vi får se hur fack, arbetsgivare och media lyckas få ihop dessa ekvationer.
2 och 7) Lärarlegitimation och introduktionsår. Dessa reformer har redan iscensatts och vi får se vart de leder. Eftersom en legitimation är individuell och är något som både kan förvärvas och fråntas så behövs praxis för detta. En läkare kan fråntas sin legitimation vid t.ex. feldiagnos men kan en lärare fråntas sin legitimation vid felundervisning? Fel undervisning i relation till vad? (Nu finns det inskrivet om brister i yrkesskicklighet som en grund för att fråntas legitimationen, men vad menas med detta?) Eftersom introduktionsåret blir det som slutligen avgör om en lärarstudent kan få sin legitimation, om de nuvarande direktiven ska gälla, så behövs det resurser som möjliggör detta.
3) Högre antagningskrav är lätt att säga och går även att genomföra. Det som är svårare är att öka antalet sökande till vissa inriktningar och ämnen.
4) Lämplighetsprov, mycket tyder på att det inrättas på försök. Är syftet att sortera bort de mest olämpliga eller är syftet att sortera in de mest lämpliga? Om syftet är det förstnämnda behöver konsekvenserna ses över. Vad är olämpligt och kan den som bedöms olämplig när hen är 19 år göra om ett lämplighetstest när hen är 20 år eller 25 år etc.?
5 och 6) Övningsskolor och höja kraven i VFU. Varför behövs en ny reform som rör lärarutbildningen när den nya utbildningen endast är två år gammal? Borde inte övningsskolor i så fall varit med vid implementeringen av denna? Återigen verkar det som att reformerna inte är genomtänkta. Och om vi nu inte har övningsskolor så kan vi inte höja kraven i något som vi inte har. En konsekvens av övningsskolor kan bli att lärarutbildningarna koncenteras till ett antal större lärosäten, universitet. Och det kanske är målsättningen. Men om det brister i likvärdighet i Sveriges skolor idag, hur ska övningsskolorna förhålla sig till detta? Ska övningsskolorna bli riktmärken för “god undervisning” eller ska de bli ett representativt urval av olika skolor och undervisningsförhålladen i Sverige idag? Och vad sker vid övergången från en övningsskola till ett introduktionsår i en “vanlig” skola, behövs inte en kommunikation mellan de båda skoltyperna för att utfärdandet av en lärarlegitimation ska vara rättsäker och hållbar?
8) Skolforskningsinstitut. Behöver preciseras mer men i princip så ser jag positivt på detta förslag.
Levin tillbakavisar alla de åtgärder alliansen, skl och lärarfacken föreslår. När han dessutom använder argument som vittnar om dålig insikt i orsakerna till problemen i den svenska skolan blir Levin inte trovärdig.
I sin sammanfattning skriver Levin ” Skolans nedgång började med de stora nedskärningarna i början av 1990-talet”. Med tanke på att Sverige, dels tillhör de länder som satsar mest på skolan och dels med tanke på alla de reformer som vidtogs kring 1990-talet och 2000-talet, är det Levin skriver absurpt. Man kommunaliserade skolan, man förändrade lärarutbildningen radikalt, man tog bort behörighetskraven för lärarna, man basunerade ut den ena didaktiska dagsländan efter den andra från lärarutbildningarna etc. Har detta inte påverkat den svenska skolan? Varför inkluderas inte dessa förändringar när skolans nedgång diskuteras?
Vidare skriver Levin ” Läraren skulle vara handledare och barnen skulle ta ansvar för sitt eget lärande”. Detta var inte en fråga om resurser utan en förödande didaktisk metod, med sitt ursprung i lärarutbildningen. Detta har fått som följd att elever från lågstadiet upp t.o.m. gymnasiet under 20 års tid fått lära sig t.ex matematik på egen hand. Detta förändras inte i en handvändning eftersom de lärare som examinerats de senaste 20 åren varken har tillräckliga ämneskunskaper eller ämnesmetodik för att föra en matematisk dialog med eleverna.
Levin tillbakavisar även högre antagningskrav till lärarutbildningen. Han skriver ” Idag uppmärksammas att man kan komma in på lärarutbildningen med 0,1 poäng från högskoleprovet. Då har alla glömt att man dessförinnan måste uppfylla alla särskilda behörigheter”. Det tycks inte stå klart för Levin att det faktum att man inte klarar mer än 0,1 på högskoleprovet innebär att man inte har de grundläggande kunskaper som är en förutsättning för att gå vidare till högre utbildning. Han avfärdar med att det finns särskilda behörighetskrav. Om man med 0,1 på högskoleprovet ändå har klarat den särskilda behörigheten innebär det rimligen att man måste skärpa kraven på särskild behörighet. Det är vad alliansen vill göra! Hur skulle reaktionen bli om vem som helst kunde antas till läkarutbildningen och vem som helst kunde klara av läkarutbildningen? Det skulle självklart bli ett dramaskri. Man vill ha begåvade och skickliga läkare, men vem som helst ska tydligen kunna bli lärare enligt Levin. Från lärarutbildningen kommer inte ett knyst om sjunkande kvalitet medan andra utbildningar direkt går ut med varningssignaler vid tecken på problem. Det är alltså inte förvånande att tidigare verksamma i lärarutbildningen försvarar densamma till varje pris.
Frågar man studenter med höga betyg varför de väljer bort lärarutbildningen så är det inte enbart låga löner som blir svaret, utan en viktig anledning verkar vara den slapphet och kravlöshet som råder i utbildningen. Studenterna vet hur det förhåller sig och de har ingen anledning att överdriva åt ena eller andra hållet. Det är t.ex inte intressant för en toppstudent att läsa matematikkurser som helt saknar utmaningar och som till stor del är en repetition av gymnasiets matematik. En skärpning av såväl krav för särskild behörighet som nivå i lärarutbildningens kurser skulle sannolikt locka fler studenter med bra betyg.
Slutligen skriver Levin ” De som har målat in oss i detta hörn bär ett stort ansvar”. Om man som jag befunnit sig i skolans och högskolans värld under närmre 40 år och följt utvecklingen är det högst förvånande att Levin använder subjektet ”de” när verkligheten tydligt talar för subjektet ”vi”. Lärarutbildningarna bär ett stort ansvar för den situation skolan befinner sig i och de bär dessutom ett ansvar för att de motarbetar en återgång till en skola där kunskap står i centrum
Om skolutveckling
Tack Göran Levin att du satt fart på viktig debatt igen! Också jag har funderat kring de 10 punkter som ska göra skolan kvalitativt lyckosam igen. Jag tar därvid för givet att överenskommelsen innebär att ett rejält och statligt resurstillskott ska fördelas – varför jag för min del prioriterar följande tre kostsamma punkter:
* Tid för praktisk och visionär metodik i lärarutbildningen – utifrån Skolans uppdrag i Lgr11.
* Ett välutformat introduktionsår för nyexade lärare, dvs med erfaren coach som kollega. Båda dessa prioriteringar bör bekostas av resursökningen, då de allmänt gynnar hela Sverige. Nya karriärtjänster får här viktig inriktning och utrymme kan så skapas för ett flertal sökande.
* Samtidigt ska ett forskningsinstitut inrättas. Hurra, säger jag, och hoppas detta ska tillgodose just undervisningsutvecklande forskning Det som särskilt krävs är att synliggöra erfarenhet och det lyckosamma arbete som pågår överallt i våra skolor, dock ofta undanskymt av skilda skäl.
Göran Levin efterlyser revolutionerande förbättringar i skolan. Han vidrör en viktig orsak till 90-talets nedförsbacke, densamma som många med honom och även jag sett: Att lärarens adekvata handledning till varje elevs eget ansvar för sitt lärande uteblev… Handledning kräver återkommande en-till-en-samtal med tillräcklig lärartid för coachning, dvs formativ bedömning där också elevens självvärdering samt reflektion över mål och alternativa arbetssätt ingår. Detsamma gäller kolleger emellan under ett introduktionsår.
En god handledning kräver resurstillskott. På 90-talet drogs i stället resurser in! Min åsikt är att skolans icke-professionella beslutsfattares ”uppifrånbeslut” är vad som skadat skolan mest! Följden blev ju att ett stort antal elever inte lärde att ta ansvar, inte förstod eller upplevde hur ansvarskänsla utvecklar var och en – ens visste hur man kunde börja… De kände av misstro och kritik i stället för uppskattning (som gott ansvar vanligen innebär). Vi ser resultatet i samhället idag.
Som lärare på 80-talet fick jag erfarenhet av att lyckas väl med ansvarskännande elever under skolåren 4-6. Jag valde då att gå forskningsinriktade kurser, där jag avsåg få detta diskuterat. Dock var sådan skolforskning ovanlig då, och varken rektor eller kolleger på hemmaplan öppnade upp för samtal kring det som eleverna presterat. Ett tillförlitligt stöd från högskolan för min egen del var inte heller ännu utvecklat.
Senare har jag som skol- eller utvecklingsledare tagit alla möjligheter till att stödja lärares lust att visa på erfarenhet som behöver forskningsstöd. Det är min absoluta mening att forskning, både för, tillsammans med och av lärare behöver det forskningsinstitut som nu utlovats. Gör nu bara detta tillräckligt brett, är min uppmaning, ja, låt det växa ut och omfatta många, både forskare och lärare! Och låt kunskapande, särskilt kring handledning bli prioriterat!
I ovanstående tre punkter ryms idag en verklig skolans utvecklingspotential.
(Min skolerfarenhet redovisar jag direkt till SOS.)
Ett skolforskningsinstitut låter bra. (ordkonstruktioner byggande på ordet “forskning” tvingar oftast till positiva mednickningar)
Men kommer detta institut var underställdt den politiska agendan och de kontrollerande, utvärderande myndigheterna ( skol-inspektion och verk)? Kommer vi få se forskningsorder från regeringen på nyttan med tidiga betyg och evidensbaserd kunskapskravsimplementerande didaktik?
Kanske vore det bättre att inte inrätta ett (1) institut, utan ett institut på var skola. Att återerövra mångfalden inom skolan och pedagogiken borde vara en av punkterna på räddningslistan
Jag upplever inte att de tio punkterna tar upp de två viktigaste delarna av skolans problem nämligen ledarskapet och det livslånga lärandet. Skilj på ekonomi/administration och verksamhet och sätt in adekvat utbildade ledare med åtminstone civilekonom utbildning på den ekonomiskt administrativa sidan och licentierade eller doktorerade verksamhets ledare för pedagogik och didaktisk utveckling av lärare och lärande. Det finns inga ledande kulturinstitutioner där den konstnärlige ledaren/verksamhetsledaren förväntas vara god administratör och ekonom samtidigt.
Men skolan ???
För det andra bör lärarna vara intresserade av lärandet, både ämne och metodik. Teori och empiri. Detta torde leda till att alla lärare borde få inträda i ett livslångt lärande på kanske 20% av arbetstiden , en dag i veckan , ca 7,5 poäng per termin. Därmed också en ständig upprätthållen kontakt med sitt gamla universitet och möjligheter till forskning och utvecklingsprojekt. en trettioårig lärargärning skulle alltså ge 6 års ständigt aktualiserad fortbildning. Eftersom skolväsendets totala kostnad är ca 200.miljarder skulle en sådan reform kanske kosta uppåt tjugo miljarder men en höghastighetsbana mellan Stockholm och Göteborg kostar det femdubbla och vad kan vara värt mera än att satsa på lärandet i kunskapssamhället för dem som skall anta framtidens demografiska utmaning, barnen och ungdomarna.
Kommentar till Hans-Gunnar Liljenvall: En lågstadielärare förlorade i början på 1990-talet hela halvklassresursen, som bestod av 20 timmar fördelade på de tre åren, lite olika för respektive årskurs. Det är väl självklart att detta påverkar en lärares möjligheter att följa upp varje enskilt barns kunskapsutveckling. Brister här leder ofelbart till svårigheter att i fortsättningen klara skolarbetet. Oavsett vilka andra kompensationer man försökte göra, slog det sönder den form av lärarpraktik som under decennier lagt grunden till barns förmåga till god kunskapsutveckling.
Jag har tyvärr inte den tilltro till lärarutbildningens förmåga att påverka skolan, som du ger uttryck för. Det är synd, med tanke på alla de djupt engagerade lärare som där sliter hårt mitt i alla utspel och förändringar. Men – det tar lång tid innan nyutexaminerade lärare fyller skolan – jag skulle säga decennier, och under den tiden har skolan förändrats, och samhället likaså. Därför är jag djupt skeptisk till när man försöker pådyvla skolans problem på lärarutbildningarna. Det är för lättköpt. Lika skeptisk är jag till den ström av förslag och åtgärder som kommer från den ansvarige och mycket självsäkre ministern med god tumme med finansen i regeringskansliet. Skolan och lärarutbildningen är inte betjänta av förslag som inte grundar sig på djup analys och vilar på mycket långsiktiga överenskommelser.
Tack för ditt svar. Du skriver i din krönika att ” Läraren skulle vara handledare och barnen skulle ta ansvar för sitt eget lärande” och kopplade detta till nedskärningar. Vad jag ville ha sagt var att detta var och är en helt vansinnig didaktisk metod, som har sitt ursprung i lärarutbildningen. Dåvarande skolminister Ylva Johansson åkte land och rike runt och mer eller mindre anmodade lärare att dra sig tillbaka och låta eleverna inhämta kunskap på egen hand. Tala om djup analys från minister och lärarutbildning!
Du tror inte att lärarutbildningen kan påverka skolan. Jag tycker det vittnar om uppgivenhet och dålig insikt om betydelsen av vem som står i katedern och vilken kompetens vederbörande har. Visst har resurser betydelse, men eftersom Sverige tillhör de länder som satsar mest på skolan kan inte det förklara kunskapsförsämringen. Vi satsar t.ex. betydligt mer än man gör i Finland. Däremot har ämneslärare i Finland en master –eller doktorsexamen i ämnesteori medan svenska lärare i t.ex. matematik knappt når upp till kandidatnivå. Denna skillnad kan avläsas i kunskapsresultat för eleverna.
Du skriver vidare ” Men – det tar lång tid innan nyutexaminerade lärare fyller skolan – jag skulle säga decennier, och under den tiden har skolan förändrats, och samhället likaså.” Det stämmer att skolan och samhället förändras, men du glömmer att det stoff eleverna ska lära sig i matematik och naturvetenskap till stor del är detsamma som för flera hundra år sedan. Under två decennier har lärare examinerats från en lärarutbildning där ämnesteorin bantats i en sådan grad att lärarna har problem med att själva förstå det eleverna ska lära sig. Eftersom den didaktiska förmågan är en funktion av ämneskunskaper blir det en katastrof i klassrummet. I gymnasiet ser vi idag behöriga matematiklärare som endast klarar av att undervisa i de allra enklaste kurserna som är en repetition av grundskolans matematik.
Jag betvivlar inte att lärarna vid lärarutbildningen är djupt engagerade, men det hjälper föga om innehållet inte håller måttet. Genom att sänka nivån i lärarutbildningen har man tappat de högpresterande studenterna och därmed sitter man i en rävsax – det går inte att höja nivån för då blir det inte många examinerade. Det yttersta ansvaret för detta ligger givetvis hos politiker, men de har lyssnat till guld och gröna skogar från lärarutbildningarna om man följer deras idéer.
Hans-Gunnar Liljenvall: Jag har tyvärr helt andra erfarenheter än du, så jag svarar helt kort. Själv blev vi uppvaktade av förre SAF-chefen Curt Nicolin samt dåvarande Kommunförbunds direktör med syfte att utveckla synen på lärande i riktning mot individualisering med läraren som handledare, för att uttrycka det kort. Det som de ville förmedla var tankar som på den tiden uttrycktes i en tjock tegelstenslikande bok, vars innehåll såg ut som ett antal overhead-blad. Jag har glömt namnet på boken. Deras besök gav ett säreget intryck.
Beträffande dina intryck av det ämmnesteoretiska innehållet i lärarutbildningarna har jag totalt annorlunda erfarenheter!
Bra skrivet Göran!
Vi börjar vänja oss vid att Björklunds reformer ofta tänks igenom efter att de har genomförts (legitimationer mm.).
Det jag också saknar bland dessa punkter är en plan för hur skolan skall bli mer likvärdig. Jag såg också debatten i riksdagen igår (19/6) där Björklund stolt slår sig för bröstet angående de genomförda reformerna. Men där han sedan som vanligt lutar sig tillbaka på sin “atlantångarteori” när man undrar var effekterna är.
Jag tror inte att dessa punkter och denna överenskommelse är vägen att gå.
Skolan behöver fler lärare eller andra stödfunktioner så att lärare faktiskt kan få ägna sig åt sitt huvuduppdrag som måste vara eleverna och utbildandet och vägledningen av dem.
Lärarlönerna måste ökas för att göra läraryrket attraktivt. 2020 saknar vi 43000 lärare och karriärstjänsterna löser inte detta tyvärr. De känns mer som något Björklund kan luta sig tillbaka mot när frågan om höjda löner kommer upp.
Det fria skolvalet måste reformeras. Skolor idag måste konkurrera med varandra, lägga resurser på marknadsföring och låta föräldrar (aka kunderna) få allt större inflytande. Istället för att se närliggande skolor som samarbetspatners, ta ett gemensamt ansvar för eleverna och lägga alla resurser på det pedagogiska arbetet.
Självklart är dessa saker kostsamma. Men kostnaden för att få skolan på rätt kurs igen kan aldrig vara stor nog när man ställer den i paritet till kostnaden av att den nu är på väg rakt in i ett isberg.